Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 4. Kungligheter, växtmonster och en kackig remake.

Egentligen hade jag tänkt sticka emellan med ett blogginlägg om ett album med brittiska Star Trek-serier här, men det är faktiskt så jobbigt att läsa de där serierna att jag hann med att klämma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De här amerikanska serierna är liksom lite mer lättlästa, även om jag i det här albumet tycker att man börjat utveckla en rätt rå och oempatisk ton. Ber om ursäkt för extremt långt blogginlägg, men det finns i alla fall en massa fina bilder här!

Jag är inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den här utgåvan. Framför allt i det första äventyret känns det som om allt är lite plattare än tidigare, är det en slump att det är en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad här? I de övriga avsnitten är det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som är inblandad.

De första två avsnitten är skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlägget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner på den mytomspunna asteroiden där drottning Saeenas mausoleum finns. På vägen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrämma bort dem. Nästa svårighetsnivå innebär att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken är att åsynen av en hög benknotor i en av fängelsecellerna ska få folk att lämna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrämma våra kära trekkers så står de till sist inför lösningen på mysteriet: Den åldrade Saeena. Hon är inte död, som alla tror, utan har i alla tider använt asteroiden som ett gömställe. Här bodde hon under många år tillsammans med sin kung, som övergav sin planet när han insåg att hans drottning hade en genetisk åkomma som innebar att hon skulle åldras extremt långsamt.

Men att känna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man måste stanna där med henne på asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra återstår bara att ta sig ut genom våld. Och det är nu som den kvinnliga forskaren, som är ett slags gästartist i den här storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i käften, men nu blir hon så rädd för att gänget ska dö när de flyr från drottningen att hon får ett psykbryt. Så pass jobbig blir hon att Kirk måste ge henne en örfil. (När äventyret är avklarat ber hon sedan om ursäkt för att hon varit så jobbig, varpå Kirk tar det som intäkt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rätt äckligt här. Är straffet för att bli hysterisk att man måste ligga med Kirk? Eller blev han så tänd av att ge henne en örfil?)

Gänget lyckas i alla fall ta sig ut, kort därefter sprängs hela asteroiden, så som drottningen sagt skulle ske när hon dog. Det enda sättet jag kan tolka det här på är att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne så pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. Själva verkar de vara rätt så obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det där museet som vi fick besöka i förra samlingen. Någon verkar ha velat recykla lite.

Även nästa story handlar om kungligheter. En ung, bortskämd prins ska föras till sin hemplanet – där det eventuellt finns en konspiration som går ut på att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfär förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har bråttom att röja sin konkurrent ur vägen. Redan på flygplatsen försöker två personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför även hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det här INTE enbart är bevis på en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lättpåverkade av stoft från en komet som passerat planeten.

När Spock och McCoy är ute på en rymdpromenad för att samla in det här stoftet med hjälp av två dammsugare (som av någon anledning fungerar i rymden) blir även McCoy snurrig och attackerar Spock. En rätt snygg scen, faktiskt. (Det är tydligt att just den där ständiga irritationen mellan McCoy/Spock är en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra äventyret var det McCoy som räddade Spocks liv när hans kläder börjat brinna, varpå Spock klagade över att läkarens intensiva räddningsaktion lett till revbensskador).

Givetvis kommer man efter ett tag på ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nästan enbart som att man vill döda just prinsen, förtäljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi får åtminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, så kanske pågår det fler konstiga saker på den där planeten som vi aldrig får se i detalj.

John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det här äventyret känns så himla sjuttiotal, på något vis. När jag tänker på min barndom, så känns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sån där sak som man alltid gick runt och tänkte på. Ett koncept som än idag dyker upp inom populärkulturen, men det känns inte lika frekvent som då.

I Star Treks fall handlar alltså storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation på en planet långt borta. Här finns också mumier, men de är snarare att betrakta som cyborger. En blandning av människor och maskiner, där den mänskliga sidan ruttnat bort genom åren. När robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen från sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut än att bli omgjorda till maskiner.

När en av mumierna tagit kontroll över Enterprise håller skeppet nästan på att hamna på Romulanskt territorium. Värt att lägga märke till är att Romulanerna i den här tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bättre med namnet men inte stämmer överens med tv-serien. Även i den här storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och även här får hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det är så angeläget att de bevaras. Den här gången oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursäkt, den här gången i sista rutan — så vi får aldrig reda på om det blir en middag på tu man hand med Kirk efter även denna incident.

I Siege in Superspace recyklar man helt fräckt konceptet med växtmonster från Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den här gången är inte de vegetabiliska skräckfigurerna organiska, snarare styrs de av någon form av kretskort. Hela äventyret utspelas på en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hål.

Uhura får vara med i även det här äventyret, men av någon anledning är hon vit. Hennes medverkan är dock marginell jämfört med det här äventyrets andra kvinnliga karaktär och gästande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan på sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vänt sig mot sina egna herrar. (Som man ser på bilden nedan så passar tecknaren på att bjussa på en uppdragen kjol mitt i katastrofen).

De kassa levnadsförhållandena blev ännu sämre när en besökare från en annan planet först aktiverade det där försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.

Det var efter det som hjärnan från försvarssystemet började liera sig med växter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det är Rhuna som har det där kretskortet, i ett armband som hon fått av sin nu avlidne pojkvän. I en symbolisk scen skriker Kirk åt henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och så slutar även växtmonstren att fungera. När Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hål så sitter han och drömmer om Rhuna. Tänk om…

Avsnittet är skrivet av Gerry Boudreau, som här gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med två äventyr. Det andra är en märklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten där alla vuxna dör, men barn åldras outsägligt långsamt. Men här är allt det roliga från tv-versionen borta, känns det som. Liksom i stort sett alla flickor från den här planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).

Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsättningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat på en egen story. Handlingen har förflyttats från 60-tal till någon obestämd medeltid. Eller, man kan tro det från början. Egentligen är riddarna man stöter på en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.

För tredje gången i den här seriesamlingen stöter vi på en kunglighet, även om den här lillkillen som styr och ställer nog utsett sig själv till kung. Barnen på Argylus, som planeten heter i det här äventyret, är intellektuellt helt mogna vid tre års ålder. Känslomässigt är de däremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna så är även deras livs utmätta. Vid 13 års ålder så slår sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besättning ska hjälpa dem att få fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade så berättar de inte det här med sjukdomen förrän Enterprise-crewen är på planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de på sig att hitta en lösning.

Nurse Chapel är i alla fall med på utflykten till den här planeten, och står för det kanske mest bevingade uttrycket i det här äventyret (se bild). Annars är den generella känslan mest att det känns lite tråkigt. Som att Enterprise åker fram och tillbaka till Ominnus för att få tag i ämnet Genitum Lars som behövs för att framställa ett botemedel mot åldrandesjukdomen. De blir förstås genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen där man hittar växterna med Genitum Lars är en av deras heliga platser. Men slagsmål blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att få ge primitiva humanoider stryk.

Arnold Drake är tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, där en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. På det sättet kan dom göra grovgörat på farliga platser, medan man själv ligger avsvimmad av hjärnchocken som den här sinnesöverföringen leder till.

Uppdraget den här gången är att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbälte som förklarats fridlyst. En uppgift som är omöjligt att få rätt på eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande långt upp i Federationens maktsfärer. Så långt upp i hierarkierna att Kirk själv håller på att åka fast när han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklätt till en asteroidklippa, förstås).

Medan Kirk ska upp inför krigsrätt så drar Spock och de andra iväg för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem är oklart, men eftersom Kirk genomgår en tillfällig skönhetsoperation så kan han själv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklädnad varar bara en viss tid, men han lyckas ändå få klarhet i att den skyldige är en av politikerna i juryn som ska ställa Kirk inför rätta (han dejtar en sekreterare, förstås). Som tur var är den där politikern inte lika skicklig på slagsmål som Kirk, så allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen är alltid lite extra spännande, eftersom de väl egentligen strider mot seriens grundtanke. Men här lyckas man inte riktigt få till någon vidare intressant historia av det hela.

Varje del av den här samlingen åtföljs av en artikel, och den här gången handlar det om de målade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite häftigare och mer fantasifulla än serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sådan.

Det här är volym 4 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.

ST: The Escape Artist. Det där Harry Mudd är fånge hos en prisjägare.

Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).

The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).

Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.

Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.

Betyg: 7/10

Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.

Requiem for Methuselah. Det där Kirk blir förälskad, kåt och deprimerad och vi får se en glimt av Spocks stora kärlek.

st requiem 5    För mig var det här ett genomvidrigt avsnitt. Under tiden jag såg det så satt jag och tänkte ut dräpande formuleringar, tänkta att användas i det här blogginlägget. Meningar där ord som pretentiös, stolpig och manschauvinistisk ingick. Men så, alldeles på slutet, under de sista 25 sekunderna innan eftertexterna, så kommer en liten, liten scen som för mig blev nästan…rörande. Den om den verkliga kärlekshistorien i Star Trek.

Men för den scenen ska bli förståelig så måste jag ganska grundligt gå igenom handlingen i det här avsnittet. Låt oss redan från början sortera in Requiem for Methuselah under etiketten “recyklad scenografi”. Varför hitta på en ny planet med märkliga rymdvarelser när man kan låta någon stofil från Jorden sitta och uggla på en planet med lite gammal inredning omkring sig istället? Stofilen visar sig den här gången vara av den odödliga sorten. Känd på jorden som diverse olika genier, krigsherrar och mystiker: Da Vinci, Brahms, Alexander, Lazarus, Methuselah, Merlin. Fullt så skojigt som att hävda att alla dessa var en och samma utomjording får vi dock inte ha det. I stället berättar mannen – som numera kallar sig för Flint – att han under ett krig insåg att han var odödlig efter att hans livshotande skador inte tog kål på honom.

st requiem 6Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.

Medan allt detta händer försöker Spock gång på gång påminna Kirk om att han borde prioritera sin sjuka besättning och framtagandet av ett vaccin istället för att ge sig in i en bisarr kärlekstriangel, men förgäves. Den interstellära häradsbetäckaren Kirk blir som besatt av Reyna och vill till varje pris rädda henne från Flint, för första gången hittills i serien är han så kär att han vill ta med en kvinna till Enterprise. De starka känslorna blir dessvärre Raynas död. Androiden klarar inte av att hantera passion och förälskelse. Hårddisken kraschar av överbelastningen, helt enkelt.

Kirk lyckas rädda sin besättning från döden med vaccinet men är trots det otröstlig när han väl kommer tillbaka till Enterprise. Hans hjärta är krossat, och han inser plötsligt vidden av tomheten och ensamheten i sitt liv. När han till sist, utmattad av sin sorg, somnar halvliggande över sitt skrivbord inträffar ett obehagligt meningsutbyte mellan Spock och McCoy medan de står och tittar på den utslagne Kirk. Skeppsläkaren försöker, som vanligt, trycka till Spock för hans oförmåga till känslor. McCoy förklarar att det inte är Kirk som han har medlidande med och tycker synd om i den här situationen. I stället är det Spock som är den verkligen förloraren, eftersom han aldrig kommer att få uppleva varken kärlek eller passionens rus.

MCCOY: You see, I feel sorrier for you than I do for him because you’ll never know the things that love can drive a man to. The ecstasies, the miseries, the broken rules, the desperate chances, the glorious failures, the glorious victories. All of these things you’ll never know simply because the word love isn’t written into your book. Goodnight, Spock.
SPOCK: Goodnight, Doctor.
MCCOY: I do wish he could forget her.

McCoy lämnar rummet och Spock står kvar, och ser på Kirk. Till sist går han fram till honom och gör en mind meld, den där sammansmältningen av hjärnor som gör att Spock kan uppleva andras känslor. “Aha! Han tänker smälta samman med Kirk för att slutligen få känna en människas kärlesraseri”, tänker jag. Men det är inte det Spock är ute efter. Han vill istället hjälpa Kirk genom att ta bort minnet av Reyna. Allt medan smäktande musik hörs på ljudspåret. Och det är då jag inser det. Spock behöver inte ta reda på hur det känns att vara förälskad. Han är ytterst bekant med känslan. Precis som Kirk älskar Enterprise så älskar Spock Kirk. Och med den där sista viskningen “forget” blir det tydligt och klart för alla som ser det här avsnittet att McCoy som vanligt inte har en aning om vad han pratar om. Spock älskar, lider och känner bakom sin kalla yta.

st reqiemBetyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.

st reqiem 2

Övrig fakta av intresse: Visst ser det ut som om någon Star Trek-scenograf passade på att uppfinna platt-TV:n i det här avsnittet?

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 19/24. Avsnitt 75 i min Startrekathon.