DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.

DIS: Lethe. Alla familjer är psykotiska. Även hemma hos Sareks.

Så har jag lyckats halka efter även med den nya serien som GÅR JUST NU! Men jag låtsas som det regnar, och betar av ett avsnitt i taget och hukar mig för spoilers på internet. Så här kommer det lite mer Discoverytankar från mig.

dis lethe 4Alla som längtat efter lite mer info om hur stämningen runt köksbordet hemma hos familjen Sarek egentligen brukade vara, får åtminstone några ledtrådar i Lethe. Här djupdyker man i relationen mellan Sarek och Michael, och fördjupar sig framför allt i det enskilda ögonblick då Sarek faktiskt sviker sin adoptivdotter. Regeln att blod är tjockare än vatten gäller tydligen även när blodet är grönt.

Michaels daddyissues

dis lethe 5Sarek är ju en av de rollfigurer som förekommer i både originalserien och filmerna, och där har det ju ganska tydligt framgått att relationen mellan Sarek och sonen Spock inte alltid varit helt smärtfri. Mitt favoritavsnitt på det här temat är nog Yesteryear i den ofta så underskattade animerade Star Trek-serien. Yesteryear är ett rätt fint avsnitt där jag faktiskt för första gången fick en viss insikt kring hur jobbigt det varit för Spock att växa upp som halv-vulcansk pojke (uppväxtscenerna i den nya film-rebooten gjorde däremot inte alls lika starkt intryck på mig).

På något sätt tycker jag att Lethe känns som Michael Burnhams motsvarighet till Yesteryear. Här får vi reda på lite mer om hur det var att växa upp som en människa, adopterad in i en vulcansk familj. Och, framför allt, det är nu Michael slutligen får reda på varför hennes relation med Sarek varit så märklig. Michael trodde att det var hon som svikit honom, men egentligen var det precis tvärtom. Sarek har i alla dessa år skämts över att han valde att låta Spock få en chans att kvalificera sig till den vulcanska expeditionsgruppen, när han fick tydliga besked om att enbart ett av hans, som det uttrycktes, semi-vulcanska barn skulle få vara med där. Att Spock sedan gick direkt till stjärnflottan och struntade i expeditionsgruppen gjorde inte Sarek mer nöjd med sig själv.

dis lethe 2Det krävdes tyvärr att Sarek skulle bli medvetslös och gå in i en katraförbindelse med Burnham för att allt det här skulle komma fram. När han vaknar upp är han lika tillknäppt som vanligt. Åh, dessa svårtydda fadersgestalter med issues kring alla saker som har med verklig intimitet att göra. Även om adoptivbarnet precis räddat en från en vulcansk terrororganisation.

Lorcas mörka sida

dis lethePå det temat kan vi väl då fördjupa oss lite i fallet Lorca. Eventuellt psykfallet Lorca. För i det här avsnittet börjar hans beteende på nytt luta åt det lite mer psykopatiska. Att kasta sin ex-flickvän i klorna på klingonerna för att kunna ha fria händer och göra vad man vill med skeppet man är kapten över – ja, det är tydligen något i stil med en vanlig dag på jobbet för Lorca. Även om jag nog anade varthän det barkade innan klingonerna tog amiral Cornwell som gisslan.  Vi får se om hon blir hjärntvättad och förvandlas till Lethe, som en del spekulerar. Men att de stackars ålderspersonerna på Cancri 4 också skulle behöva stryka med kändes hjärtlöst, på riktigt.

Det är bara att vänja sig vid att kaptenen ombord på Discovery är någon som sover med sitt vapen, och troligtvis kommer att bli allt mer paranoid gentemot Federationens ledning. Det här får en förstås också att undra exakt hur mycket han litar på Ash Tyler. Det vill säga, vad Lorca säger har inte så ofta ett samband med vad han tänker och tycker om något.

Andra saker jag gillade

dis lethe 3Disco-tröjorna som Michael och Sylvia Tilly joggar i är ju som gjorda för merch-shoppen (24,95 dollar på Startrekshoppen, till exempel). Älskar också de logiska extremisterna på Vulcan. En bra take på en rörelse som är som terrorister, fast liksom fungerar tvärtom. De är personer som gått vilse i logiken och tar till våld för att upprätthålla den. Mäktigt.

En lite trivial men jobbig detalj är förstås också att replikatorerna ombord på Discovery säljer in sin mat till sin beställare, genom att berätta hur god den kommer att vara. Fatta så irriterad man hade blivit på det där efter cirka en halv dag. Som att leva med en riktigt inställsam försäljare.

Och, för att anknyta till Kajs kommentar från förra avsnittet, den första effekten av att Paul Stamets liksom delades i två olika efter tandborstningen är alltså att han är utåtriktad, trevlig, rolig och lite krejsi. Verkar ju för en gångs skull som en helt okej biverkning för att vara Star Trek.

Veckans Vuq-spotting

Lämnar oss tomhänta. Han syns inte till alls. Och verkar inte Ash Tyler lite för…mänsklig för att ens vara en förklädd klingon.

Jag tyckte lite….nja

Inte direkt mitt favoritavsnitt så här långt in i serien. Scenerna där Michael Burnham besöker Sarek i hans tankar är i och för sig gjorda i originalseriens anda. Men det betyder också att det hela blir lite för corny för min smak. Har lite svårt att komma över det här med att man kan slåss i en mental minnesbild hos en medvetslös person, men jag är väl lite trångsynt där då. Ett viktigt avsnitt när det gäller fördjupning för Lorca, Sarek och Burnham. Men jag saknar lite framåtrörelse, faktiskt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 6 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 359 tv-avsnitt.