DS9: You are cordially invited… Det där Worf och Dax gifter sig.

Jag tror att jag främst kommer att minnas det här avsnittet som det exakta ögonblick då Deep Space Nine omfamnade sin såpighet fullt ut. Inte för att det i sig måste vara något negativt. Tvärtom, de flesta framgångsrika amerikanska tv-serier innehåller åtminstone några av såpans drag i berättarstruktur eller dramaturgi. Serier som till exempel Empire, Days of our Lives eller Vänner hanterar de där såpiga ingredienserna på olika sätt (nu kanske en del undrar över vad jag menar med att Friends är en såpa, här är en rolig artikel från Slate som förklarar). Men i You are cordially invited… slutar liksom Deep Space Nine att bara flirta med såpigheten utan går all in i stället.

Vad menar jag då med såpighet? Min egen hemmasnickrade definition är väl ungefär det som inträffar när handlingen i en serie som Deep Space Nine allt mer börjar drivas av relationer, snarare än mer action- eller äventyrsdrivna intriger. I dessa relationsskildringar blir intriger kring sex och kärlek allt viktigare, precis som användandet av starka melodramatiska inslag i berättandet. Ett visst mått av orimlighet är också viktigt för att ge den rätta känslan av såpighet, det kan hända riktigt vrickade saker – och ingen i seriens universum ska tycka att de händelserna är det minsta konstiga. Weird är det normala, vilket i och för sig inte är helt ovanligt inom SF-genren heller.

Av Star Trek-serierna har Deep Space Nine definitivt varit den som drivit den här såpiga utvecklingen längst. Det här är ju egentligen en serie om ett slags storfamilj i rymden, där huvudpersonernas personliga utveckling och relationer fått fylla allt mer speltid ju längre serien hållit på. Samtidigt har de mer kantiga relationerna i livet på rymdstationen filats ner en hel del. Ingen av huvudpersonerna är längre riktigt ondskefull. Det var till exempel länge sedan Quark gjorde något verkligt reglementsvidrigt, och den mystiske Garak har ju allt mer blivit en tillgång för Sisko och de andra, snarare än det hot han var tidigare. Det gör att det nu finns plats för en annan typ av relationer mellan huvudpersonerna i serien. Mer pussande och kramande, helt enkelt.

Men det här avsnittet bjussar på mer än så. I You are cordially invited.. har vi nu kommit fram till det som väl är såpans motsvarighet till ett storslaget rymdslag med hundratals skepp inblandade – nämligen ett… bröllopsavsnitt. Och man kan ju liksom fatta att det var svårt att motstå en sådan här idé när man väl kläckt den. Jag menar, så otroligt pårökt stämning producenter och författare måste ha upplevt när de fick fundera ut hur ett generiskt bröllopsavsnitt skulle se ut i en Deep Space Nine-version? (Exakt samma, det är bara formen för svärmorsångest och genomlidande av svensexor som är annorlunda.) Vilka vedermödor skulle bruden vara tvungen att stå ut med om den ställföreträdande svärmodern är en matriark i ett klingonskt hus? (Ganska mycket som i de flesta Hollywoodskildringar, förutom att Dax måste kvalificera sig till att bli invald i Worfs hus genom att göra saker som att recitera klingonska texter samtidigt som hon bär på tunga saker.) Hur ofestlig och fylld av lidande är en klingonsk svensexa? (Tja, jag tror att det handlade om fyra dagars fasta och kul aktiviteter som hänga i armarna från en pinne placerad ovanför en eld.) Eller, hur icke-romantiskt är det som sägs i en klingonsk bröllopsceremoni? (Den går alltså ut på att de första klingonerna, deras motsvarighet till Adam och Eva, dödade gudarna som skapat dem.)

Worfs uppenbara bridezillatendenser hamnar däremot lite i bakgrunden, eftersom det är Dax vedermödor som är det centrala i storyn. För att få gifta sig med Worf så måste hon godkännas av Martoks fru, Sirella, som alltså leder huset Martok. Hon är inte särskilt förtjust i Worf, och definitivt inte road av att få in en trill i sin släkt med kejserligt påbrå.

Den något extrema taken på tropen “svärmor gillar inte mig”, kulminerar när Sirella stormar in på Worfs möhippeparty. Ordväxlingen övergår snart i att Sirella drar krig och Dax knockar henne. Det blir Sisko som får övertala Dax att gå och be Sirella om ursäkt så att det bröllopet med Worf kan bli av. Just den intressanta konversationen mellan de två damerna får vi däremot inte se. Men bröllop blir det till sist, hur som helst.

Man kan förstås landa i åsikten att You are cordially invited… är lite underhållande, nästan som om serien testade att göra en parodi på sig själv. Eller så kan man tycka att serien ungefär urartar här. Jag tillhör det senare, tämligen humorlösa, lägret kring detta. Jag tyckte nog att det här var metadels vidrigt. Det var väl mest Dax möhippeparty som eventuellt stack ut. Ska man hitta något positivt med det här avsnittet är det väl att det var tänkt som en upprättelse för de klingonska kvinnorna. Här fick vi, för första gången på länge, se en bossig klingon-kvinna sprida bitchigheter och skräck omkring sig. Detta efter att man skrivit in att kvinnor inte fick sitta i klingonernas högsta råd så långt tillbaka som i avsnittet Redemption. Det här var då ett bevis på att de åtminstone var bossen hemma, om inte i rådet.

Men det finns fler besvikelser i det här avsnittet, förutom själva huvudhandlingen:

Worfs son Alexander blir ju uppenbarligen utskriven ur serien här, när vi får reda på att han blivit förflyttad till ett annat skepp. Det kanske var lika bra. Det kändes ju inte som om man gjort honom till en särskilt rolig typ i den här vändan. Lite synd på en rollfigur som ju ändå går ända tillbaka till The Next Generation.

Det är också verkligen jättekonstigt att det enda som egentligen är intressant i hela det här avsnittet, försoningen mellan Kira och Odo, sker i en städskrubb under festen. Och att vi inte ens får reda på vad de pratade om. Extremt dålig hantering av en relationsproblematik som ändå pågått hur länge som helst.

Sedan kan man ju ÄNDÅ, blödig som man är, inte låta bli att tycka att “naaaah, vad gulligt att de fann varandra”.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt.

DS9: Sons and Daughters. Det om Worfs son och Kiras plastdotter.

Hade kanske lite för höga förhoppningar på det där hajpade “sex-avsnitt-med-en-sammanhängande-storyline”-konceptet som jag skrev om i posten om förra Deep Space Nine-avsnittet. Sons and Daughters känns nämligen tämligen fristående (även om man förstås kan tänka sig att saker som etablerades här eventuellt kan dyka upp i något avsnitt längre fram).

Som namnet antyder så handlar det här avsnittet om föräldrar och barn. Worfs son Alexander dyker upp på det klingonska skeppet Rotarran där ju Worf också är är stationerad. Till Worfs överraskning är Alexander en av de nya rekryterna i kriget mot Dominion, och det som gör Worf så förvånad är inte att han plötsligt vuxit så mycket att han är vuxen (vilket alla tittare nog reagerar på) utan att han aldrig sett Alexander som en krigare. Ganska snart blir det också tydligt att sonen egentligen inte håller måttet. Varken när det handlar om konsten att utkämpa det obligatoriska slagsmålet som nykomling i det klingonska rymdskeppet mäss, eller när han sitter vid en kontrollpanel på skeppets brygga och har glömt stänga av övningsprogrammet. Alexander blir helt enkelt ganska snabbt skeppets driftkucku, och pappa Worf får förnedrande nog för båda parter gå in och rädda sin son när andra besättningskollegor vill skära honom i småbitar (lite konstigt att hålla på med sånt när man är mitt inne i ett krig och har personalbrist, men det kanske förbereder en för strid eller något). Till sist blir det skeppets befälhavare Martok som får reda upp hela den här röran. Avsnittet avslutas med en blodsrit där även Worfs son blir upptagen i hans klingonska hus, precis som pappa.

Ungefär samtidigt så återvänder Gul Dukats dotter Tora Ziyal till rymdstationen Deep Space 9. Hon kände sig utanför och annorlunda på Bajor och vill nu hänga med de hon gillar mest i världen, pappa Dukat och den vikarierande moderssymbolen Kira. Och just det, hon är numera konstnär också. Som adjungerad medlem av den här dysfunktionella familjen så anstränger sig Kira för att få Ziyal att känna sig trygg och välkommen, men kommer sedan på sig själv med att hon faktiskt driver en motståndsrörelse mot samme Gul Dukat som hon har familjemedlemmar med. En lite mer beräknande person hade kanske sett det här som ett jättebra sätt att spionera på cardassierna, men Kira fungerar inte riktigt så. Droppen för Kira blir en klänning som Gul Dukat skickar till henne före en bjudning, och som Kira lämnar tillbaka under demonstrativa former. Dukat låtsas att klänningen är en present till dottern i stället, vilket kanske säger något om vem av de två kvinnorna han är mest intresserad av?

Man skulle kanske lika gärna ha kunnat döpa det här avsnittet till “alfakvadrantens sämsta farsor”? I början av avsnittet så obsessar Worf kring hur Dax måste bli en del av Martoks hus efter deras bröllop, men har uppenbarligen inte ägnat en tanke åt sin sons situation. Medan Gul Dukat verkar vilja använda sin dotter som ett sätt att komma innanför uniformen på Kira. Inte okej.

Som vanligt tappar jag ganska mycket av mitt intresse när det handlar om klingoner. Så också den här gången. Och Gul Dukat och Kiras relation känns också som om den tröskats både fram- och baklänges. Ett mellanavsnitt, helt enkelt. Av den lite sämre sorten.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 506 tv-avsnitt.

TNG: Firstborn. Det om Worf, Alexander och klingonsk barnuppfostran.

tng firstbornWorf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att  undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.

tng firstborn 2Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.

tng firstborn 4Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet Redemption och som sedan dök upp I Deep Space Nines Past Prologue. Det är crossover som gäller just nu, som ni ser. Som när man i samma avsnitt bestämmer sig för att skriva in ett videosamtal med Quark – som för att understryka att vi rör oss i ett sammanhållet Star Trek-universum. Viktigt när det nu faktiskt bara återstår några få avsnitt av The Next Generation. Ja, det finns till och med ofrivilliga crossover-grejor i Firstborn, eftersom James Sloyan som spelar K’Mtar just hade spelat doktor Pol i ett avsnitt av Deep Space Nine. Men med tillräckligt mycket klingonsmink kan man komma undan med nästan allt i Star Trek.

tng firstborn 3Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är dopterianen Korta, som typ är med i en enda scen (det visar sig, när jag läst på lite, att han egentligen skulle varit ferengier, men fick byta ras när den där scenen med Quark skrevs in i manus). Han spelas av Colin Mitchell (som förresten är bror till Hedwig and the angry inch-John Cameron Mitchell) och lyckas både stjäla scenen och nästan hela avsnittet. Det är tydligen något med gravallvarliga klingoner som verkligen inte riktigt fungerar för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 315 tv-avsnitt.

A fistful of Datas. Det med multipla Data i vilda västern.

tng fistful 2

Det finns ingen tröttare subgenre inom Star Trek än “Trubbel på holodäck”. Det är för enkelt, helt enkelt. Manusförfattarna kan hitta på en plats och en situation och sedan låter man datorn krångla och vips så har man en intrig för ett avsnitt utan att behöva ta hänsyn till några begränsningar i tid eller rum. Jag tycker som regel att de är för kackigt gjorda för att fungera som genreövningar, även om man i det här fallet verkligen har lagt ner tid och möda på att få till det. Det enda egentliga värdet jag kan se är väl det rent absurda – som i det här avsnittet när Worf blir sheriff i Deadwood (Har försökt läsa den här texten för att bli omvänd, men den hjälpte inte).

tng fistful 3Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.

tng fistfulMest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.

På slutet är det meningen att vi ska skratta ihjäl oss när Data tagit över den kärlekskranka saloonägaren Annies persona, och nu vill kramas och pussas med Worf. Jag skrattade inte så jättemycket åt just det.

 

jobs trekDäremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – så himla ipad.

Det här är ett lättsamt mellanavsnitt, regisserat av Patrick Stewart som tyckte att det här var bland det roligaste han gjort under sin karriär. Själv tycker jag att det är mycket väsen för rätt lite resultat, och hade faktiskt varit lite mer intresserad av den ursprungliga såpaidén – att Alexander försöker få Worf och Troi att bli kära i varandra genom holodäcksspelet.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 236 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Cost of living. Det där Enterprise invaderas av ohyra och Lwaxana lär ut sin livsfilosofi.

tng costJag gillar ju Lwaxana Troi, och brukar för det mesta försvara hennes närvaro i serien. Men det här urvattnade avsnittet hade jag gärna sluppit. Lwaxana är sorgligare än någonsin, och veckans “skepp i nöd”-segment som handlar om ett slags rymdtermiter som käkar upp allt nitrium i skeppet måste också tillhöra en av seriens sämre. Dubbelfel alltså.

tng cost 6Lwaxana Troi har ju varit en giftassugen mansslukerska sedan vi först lärde känna henne i serien. Trots en växande desperation har hon fortfarande inte fått någon på kroken, så nu har hon börjat använda sig av ett slags interstellär motsvarighet till nätdejting. Och när hon äntligen fått en matchning är hon beredd att hoppa över förspelet, ja faktiskt till och med att gå på en dejt. Hon går helt enkelt direkt på bröllopsplaneringen. Och så megadesperat är hon att hon tänker gifta sig med kläderna på. Som bröllopslokal har hon valt Enterprise, för där har hon “alla sina vänner”. Lwaxana måste vara universums ensammaste varelse.
tng cost 3Fast det där med bröllopsfixandet hamnar allt mer i bakgrunden för Lwaxana (snubben hon dejtar är en riktig torrboll). Istället lägger hon ner mycket tid och energi på att försöka förmedla sina livsvisdomar till Worfs son Alexander. Och Alexander kan behöva lite stöd. Han och pappa Worf bråkar hela tiden, och när de går till Deanna Troi för rådgivning så tycker att de två ska skriva ett kontrakt om plikter och sysslor i hemmet. När Lwaxana hör talas om det så måste hon förstås in och sabotera. Det innebär bland annat att hon tar med sig Alexander på ett holodäckbesök på Parallax-kolonin, ett jättebra ställe för gyttjebad. Och här förvandlas The Next Generation ännu en gång till ett barnprogram, för på Parallax kan man träffa eldslukare, clownansikten och en jonglör med sammanväxta öron. Lite som gamla tiders variety shows på amerikansk tv. Ja, de slänger till och med in en exotic dancer på slutet, som om Star Trek fortfarande var en 60-talsserie. Jisses.

tng cost 5The cost of living handlar mycket om Worfs och Lwaxanas privatliv, men utan att egentligen lyckas leverera någonting nytt. Bara upprepningar på redan kända teman. Avsnittets andra intrig, den med rymdtermiterna som käkar upp allt nitrium i skeppet, känns väldigt mycket som en sämre upplaga av Wesley Crushers naniter i avsnittet Evolution. Inte ens en scen där Worf badar gyttjebad kan kompensera upp den allmänna medelmåttigheten. Då förstår ni att det är illa.

Betyg: 2/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 222 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Ethics. Det där Worf blir funktionsnedsatt.

tng ethics 3

Ethics skildrar inte direkt ett av den klingonska hederskulturens stoltaste ögonblick. Worf hamnar under några tunnor i en olycka, skadar ryggraden och blir förlamad från midjan och neråt. Enligt klingonska seder och bruk borde han ta livet av sig, men med lock, pock och rätt så mycket guilt-trippande lyckas doktor Wesley och Riker få honom att sluta tänka på dödshjälp. Till sist får de Worf, som ju tidigt miste sina egna föräldrar, att även ta med sitt barn Alexanders känslor i kalkylen. Eller, rättare sagt, Riker lyckas luska ut att det är den dödslängtandes son som ska hålla i det rituella självmordet, något som inte ens Worf pallar genomföra. Alexander har ju redan under traumatiska former mist sin mor.

tng ethics 4Den röda tråden i avsnittet är, som avsnittstiteln antyder, svårigheterna i att avgöra vad som är rätt eller fel. Ska Worf agera enligt klingonska traditioner eller jordlingarnas konventioner? Ska doktor Crusher låta den etiskt obekymrade läkaren Toby Russell använda Worf som försöksdjur för sin avancerade genetroniska replikator-metod, eller är det bättre att låta klingonen använda ett par högst primitiva protesliknande hjälpmedel.

tng ethicsEtiska diskussioner i all ära, men det mest intressanta för mig i det här avsnittet var den första verkliga insikten kring klingonsk anatomi: varje individ har till exempel 23 revben, två levrar och ett hjärta med åtta kamrar. Och det faktum att rituella självmord är så vanligt i deras kultur att den klingonska läkek0nsten är helt eftersatt. En annan höjdpunkt är också avsnittets slutscen där Russell ska ta farväl av Crusher, och möts av den kyligaste och suraste behandling som någonsin getts ombord på Enterprise. Jag har alltid anat att Beverly kan vara en riktig bitch, det känns skönt att hon äntligen fick visa den sidan fullt ut.

Sammanfattande kan man väl säga att i stort sett hela det här avsnittet tillhör sjukhusdrama-genren. Avsnittets mer rymdfilmsorienterade intrig handlar den här gången också om sjukvård,  att undsätta ett med kolonister i nöd. En storyline som även fungerar som ett sätt att bibehålla medvetenheten kring det Cardassianska riket i serien.

Man kan se introducerandet av rollfiguren La Forge som ett stort steg framåt kring hur funktionsnedsättningar skildrades i amerikansk tv. Jag är inte helt säker på att det här avsnittet känns lika fräscht, oavsett hur väl man menat, eller hur mycket man skyller på den primitiva klingonkulturen. Att en funktionsnedsättning ska leda till ett självmord känns väldigt medeltida, även för klingonerna.

Beryg: 5/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 218 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

New Ground. Barnuppfostran enligt Worf.

tng new ground 4

Jag återvänder till The Next Generation bara för att mötas av ett ganska oinspirerat avsnitt. Huvudintrigen handlar den här gången om Worfs och hans papparoll. Han har ju låtit sina fosterföräldrar ta hand om sonen Alexander efter mordet på hans mamma K’Ehleyr. Men nu kommer barnet i retur. Alexander är för bråkig och bångstyrig för två gamla pensionärer att ta hand om, menar Worfs mamma som oväntat dyker upp ombord på Enterprise för att dumpa Alexander där.  Worf får plötsligt finna sig i att åka på utflykter med Alexanders skolklass och ha möten med hans bekymrade lärare. För Alexander är en olydig unge som stjäl och ljuger i skolan. Inte bra för Worfs klingonska hederstyngda självbild.

tng new ground 2Medan Worf försöker förstå hur man är en bra pappa, så är resten av besättningen sysselsatta med ett vetenskapligt experiment. Ett sätt att driva rymdskepp på genom en solitonvåg  – det vill säga ett rymdskepp ska på något sätt kunna surfa på en våg av energi, och om jag förstått allt rätt hämta sin kraft från energivågen istället för att drivas av en warpmotor. Ett jättekonstigt experiment, tänker jag. Hur får man en våg att svänga? Och vad händer om något kommer i vägen och man måste bromsa?

Inte helt oväntat går experimentet fel, vågen blir bara starkare och starkare ju längre den färdas och hotar så småningom att helt förinta en av Federationens kolonier. La Forge kommer på en fiffig idé som går ut på att man ska stoppa vågen genom att skjuta fotontorpeder på den. Men det måste göras från en position som är framför vågen. Och i samband med att Enterprise ska köra rakt igenom energivågen så råkar förstås Alexander ut för en olycka och fastnar i ett rum där det börjar brinna. Så vävs två ganska förutsägbara intrigtrådar samman. För allt ordnar sig förstås. Enterprise räddningsmanöver löser alla problem med den glupska energivågen och Worf inser till sista att Alexanders bråkighet beror på att han saknar en far i sitt liv.

tng new groundDet finns inte så mycket att älska i det här avsnittet. Bäst var Jonathan Frakes (Riker) XXX fantastiska halva baklängeskullerbytta första gången som Enterprise skakas av energivågens krafter. Och när Riker mitt i kalabaliken kring räddningen av Alexander ändå kommer ihåg att rädda två av de utrotningshotade djur som Enterprise åtagit sig att frakta genom galaxen. Mer irriterande kommentar – finns det inget sätt att muta när man blir anropad av andra på skeppet. Worfs och Picards möte avbryts ju av en massa samtal till Worf om Alexander. Men det borde ju inte gå att ha ett enda oavbrutet samtal ombord utan att någon pratsjuk anropar en.

tng new ground 3Men som helhet är det här mycket blekt. Det står verkligen inget på spel någon gång under det här avsnittet. Och allt slutar exakt som man kan tänka sig. Worf förstår att han måste ta sitt pappaansvar och forskarna förstår att det kanske inte är en så himla smart idé att skicka ut superstarka energivågor i rymden. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Fast jag har ju på känn att Alexander skulle kunna orsaka ytterligare drama ombord, om manusförfattarna ger honom chansen.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 212 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofjärde inlägg i årets#blogg100-utmaning.