Star Trek: Discovery. Terra Firma Pt 2. Georgiou säger ajöss (i en backdoor-pilot?).

~ rogerwilson ~ 11 Comments

Så många tankar under och efter det här avsnittet. Var dubbelavsnittet Terra Firma bara en backdoor pilot? Alltså ett sätt att använda Discovery för att skapa introducera en spinoff-serie (även om en strikt definition av begreppet “backdoor pilot” tydligen främst avser mindre viktiga eller helt okända rollfigurer som får ovanligt mycket utrymme i ett enstaka avsnitt för att i senare bli huvudpersoner i en egen serie). Oavsett vilket begrepp man använder så var det här och förra avsnittet ett rätt utdraget sätt att skriva ut Georgiou ur serien, samtidigt som slutet tydligt pekar mot ett nytt äventyr för henne i en annan tid och på en annan plats. Och att Michelle Yeoh varit aktuell för en egen serie inom Star Trek-franchisen har ju varit känt sedan länge. Helt uppriktigt har vi ju mest gått och väntat på när den ska bli av.

Kanske hade upphovspersonerna till Discovery hellre beskrivit Terra Firma som två “väv”-avsnitt. Det är ju ganska stora delar av den här säsongen som använts för att skapa kontinuitet och sammanhang i hela trekiversumet. Lösa trådar och störiga detaljer har samlats ihop och sorterats i ordning. En av de lite större saker som vi ännu inte fått särskilt mycket sammanhang kring är väl det stora tidskriget, och hur länge alla dessa tidsresande odågor tilläts hålla på att försöka skriva om historien. Visst, en del kom ju fram i Enterprise, men i den serien kändes framtiden fortfarande högst instabil. Det faktum att dubbelavsnittets gåtfulla gästartist åtminstone nämnde tidskriget i förbifarten är eventuellt en indikation på att vi får mer om den där tiden, snart.

Jag är (givetvis) extremt lättad över att mannen med tidningen vid dörren mitt ute i snölandskapet från förra avsnittet inte var Q. Å andra sidan är den här versionen av Guardian of Forever (tidsportalen från originalserien som alltså tagit form här och nu som gubben med tidningen) verkligen rätt så Q-ish. Kanske är han bara en Q med lite tjusigare namn? En av de väldigt Q:iga grejorna han gör är till exempel att “testa” Georgiou genom att skicka henne långt tillbaka i spegeluniversumets tidslinje. Q älskade ju att utsätta människor för prövningar, och i efterhand får vi nu reda på att Georgious lilla tidresa är ett sätt att ta reda på om hon blivit en bättre människa genom att hänga i primiäruniversumet.

Ett rätt plågsamt test för Georgiou, som på nytt får uppleva hur hennes dotter väljer att svika henne. Även om Georgiou nu vet så pass mycket om framtiden att hon kan undvika kuppen emot henne. I alla fall den första. I väktarens ögon var det tydligen en bra grej av Georgiou att inte omedelbart döda spegel-Burnham när det avslöjats att hon var en del av konspirationen mot tronen, utan nöja sig med att låta henne plågas i agonizern i några dagar. Det var också sympatiskt att rädda en massa kelpier från att bli mat på terranska bjudningar, och att skvallra för en av dem att vahar’ai inte behöver innebära döden, utan tvärtom leder till en större styrka och förmåga för kelpier. Att historien sedan slutade på samma sorgliga sätt för spegel-Burnham verkade vara en mindre grej för den där väktargubben. Och med samma sätt menar jag alltså att Spegel-Burnham dör på nytt, för Georgious hand, efter att ha försökt störta kejsarinnan för andra gången. En lite oväntad bonus var eventuellt att även Georgiou strök med i spegeluniversumet. Hur påverkar det här tidslinjerna? Vi kräver att få veta! Nu

Georgiou klarar alltså evighetens väktares test, och uppenbarligen är den där väktaren sysselsatt med något slags komplicerat tidslinjemekano, för han avslutar Georgious tid i Discovery med att skicka henne till någon ny plats i tiden där hon tydligen kan göra lite nytta. Hur ska vi klara oss utan henne? Vem ska nu bli saltet bland de mjäkiga övermänniskorna i besättningen? Jag är inte nöjd med den här utgången! Och JO! Jag grät över det här avskedet också, men så är också min separationsångest den mest grava i denna världen. Har jag skrivit om hur FÖRKROSSAD jag var när jag var liten och jag insåg att jag just hade sett det sista avsnittet någonsin av VI PÅ SALTKRÅKAN?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Michelle Yeoh as Georgiou and Mary Wiseman as Ensign Tilly of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Helt trovärdig tyckte jag förresten inte att Georgious förändring till att bli en mjuk humanist i spegeluniversumet var. Visst har man förstått att hennes försök att chockera alla ombord på Discovery med grova historier om sina bedrifter i spegel-universumet var lite fejk. Men att hon nu, plötsligt, var det terranska rikets största mjukis var lite för mycket förändring, lite för snabbt. Visst, jag förstår att hennes kärlek till Burnham ska ha gjort henne beredd att testa allt för att förändra historiens gång, men hon blev faktiskt ganska mycket tristare på kuppen. Oförlåtligt.

Sen undrar jag varför ska alla skrivas ut ur den här serien hela tiden. Book var tvungen att försvinna i några avsnitt, fast vi förstod att han skulle komma tillbaka. Njan drog iväg med det där fröskeppet (blir i och för sig inte förvånad om hon kommer tillbaka senare i serien). Nu är det Georgiou – seriens roligaste rollfigur (sorry Tig Notaro) – som ska skrivas ut . Hur många avsked ska vi behöva uthärda? Och vad är det för fel på det här gamla konceptet: ett intakt gäng åker runt på äventyr?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Sonequa Martin-Green as Commander Burnham of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Nej, jag är inte särskilt nöjd med den här dubbelavsnittsutflykten till spegel-universumet. Det här, avslutande, avsnittet var i och för sig mindre tramsigt än del 1, men inte tillräckligt avgörande för att berättiga två avsnitt. Snarare känns det som väldigt mycket bortkastad tid när det gäller huvudstorylinen. Att man upptäcker att det är ett Kelpiskt skepp som ligger och sänder nödsignaler mitt i den där nebulosan är inte ett tillräckligt stort steg framåt i intrigen (även om det förstås eventuellt kan finnas ett samband mellan händelserna i spegeluniversumet och det här skeppets existens). Jag har inget emot avsnitt som handlar om att bygga upp ett universum i en sf-serie – men man får gärna fokusera på ett av dem!

Världens bästa inledning på en Star Trek-serie har nu schabblats bort genom tre rätt onödiga och lite tramsiga avsnitt. Jag hoppas verkligen att man hinner reparera skadan innan säsongen tar slut.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 10/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 783 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma pt 1. Tillbaka till spegeluniversumet. Långt tillbaka.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det finns en följare här på bloggen (du vet vem du är) som gång efter annan hävdat att Q när som helst ska dyka upp i den här säsongen av Discovery. Till min stora sorg har jag börjat misstänka att han haft rätt hela tiden. För även om namnet Q aldrig sades rakt ut i det här avsnittet, så var det något extremt Q:igt över den där gubben som dök upp här. Han som satt och läste morgondagens nyheter framför en dörr, mitt i ett i övrigt helt öde snölandskap (det kändes i och för sig även om en scen som skulle kunnat platsa i böckerna om Narnia, förutsatt att den här snubben hade varit en kentaur).

Den mystiske mannen vid dörren hade liksom de där klassiska Q-maneren. Det extremt irriterande sättet att besvara varje fråga på ett fullständigt obegripligt sätt. Och den där rätt uppenbara förnöjsamheten över att kunna driva med folk som helt uppenbart befinner sig på gränsen till ren desperation. Jag rös av avsky redan här. Jag som trodde att Discovery skulle få vara en Q-fri zon.

Det är alltså Georgiou och Burnham som står framför dörren i vinterlandskapet och försöker få något vettigt ur den där gubben. De har blivit skickade dit av Discoverys dator, den som utvecklats till en supersmart artificiell intelligens efter att ha mergat med kunskapen som fanns i jättesfären i säsong två. Och som nu dessutom uppdaterat sina databaser med all fakta som Federationen lyckats samla in de senaste 930 åren. Resan till den öde planeten med dörren är en del av jakten på någon form av bot för det sönderfall på atomnivå som Georgiou lider av. Konsekvenser, får vi veta genom David Cronenbergs rollfigur Kovich, av att både ha rest genom dimensioner och tid. Och lösningen för Georgiou ska tydligen vara att gå in genom dörren i snölandskapet.

På andra sidan dörren: spegeluniversumet. Tillbaka i tiden. Innan spegel-Burnham och spegel-Lorca försökt genomföra sin kupp mot spegel-Georgiou. I praktiken är det här avsnittet alltså ett slags prequel till Discoverys första säsong. Jag är inte helt till mig av förtjusning över det här. I stället för att fortsätta att utforska det framtida universum som Discovery befinner sig, har vi nu åkt tillbaka i tiden igen. Dessutom till det spegeluniversum som så ofta balanserar på gränsen till det pinsamma. Ni vet, när alla ska spela brutala och onda med varierande mängder av överspel och missklädsam make-up.

Georgiou, som ju är orimligt ond på ett nästan tics-artat sätt i primäruniversumet, blir genast den mest rimliga när hon anländer till sitt gamla universum. Det verkar som om hon inte länge tycker att det där vettlösa våldet är lika spännande när det är normen. Precis som Georgiou inte längre är lika intresserad av att käka kelpier. Visst, hon dödar resolut spegel-Stamets som intrigerat mot henne, men benådar i nästa stund sin adoptivdotter, spegel-Burnham. Hon verkar inse att hon nu fått en oväntad chans att skapa en ny framtid för både sig själv och det terranska imperiet. Nu är ju bara frågan vilka konsekvenser det här ska få för tidslinjerna i serien, eller om det här är början på en ny alternativ Georgiouansk tidslinje.

Och på tal om tidslinjer. För de kontinuitetskåta är det här förstås ett väldigt viktigt avsnitt. I första delen av Terra Firma införlivar man för första gången kunskap om kelvintidslinjen i serien. Man nämner också tidskrigen, och det faktum att även resor mellan dimensioner numera är förbjudna. Parallellt med det här är Saru extremt fascinerad över att det där dolda meddelandet som kommer från nebulosan där The Burn startade, kommer från ett kelpienskt rymdskepp. Visst, meddelandet är sådär hundra år gammalt, men vad betyder det i en intrig där tid och rum inte är exakta begrepp.

Men för mig blir det här mest av allt ett lite tråkigt spegeluniversumavsnitt. Jag tyckte att våra besök där tidigare i serien varit rätt underhållande, eftersom det handlade så mycket om att rollfigurer från primäruniversumet skulle försöka låtsas att de var spegel-upplagorna av sig själva. Det fanns liksom ett extra lager i berättandet. Här, däremot, är det klassisk spegeluniversum-ondska. Förhoppningsvis kommer det en helt fantastisk twist i nästa avsnitt som får allt det här att verka extremt sammanhållet och nödvändigt. Just nu känns det däremot som om Discoveryskaparna just körde hela säsongen i diket.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 9/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 782 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key #61. Operation con game. En halvtrist avslutning med Harry Mudd.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Så är vi framme vid den allra sista Star Trek-tidningen under Gold Key-etiketten. Men det här lilla numret är inte någon planerad avslutning. Tvärtom, det fanns ett fullständigt manus och några skisser inför ett 62:a nummer, som aldrig blev något. Då.

Däremot har någon nu färdigställt äventyret, och det finns utgivet som en del av Eaglemoss Graphic Novel Collection (som extramaterial i bok nummer 124). Vi får se om jag blir så desperat att jag beställer hem den boken (skoja, beställde den givetvis från förlaget redan igår natt när jag researchade lite kring det här innan jag somnade).

Dessvärre är det ett ganska tradigt äventyr som får avsluta Gold Key-utgivningen. Och detta trots att Harry Mudd dyker upp, lite oväntat. Denne skamlöse bedragare, sexist och bluffmakare har vi ju sett både i originalserien och Discovery. Men det tog alltså hela 61 nummer innan någon manusförfattare kom på att han skulle göra sig ganska bra i serieform också. Och visst, Mudd är en underhållande sociopat. Men äventyret kring honom är ganska oinspirerat.

I Operation con game har Mudd lyckats komma över artificiellt dilithium, och använder det för att lura ett gäng klingoner. Han planterar det på en planet nära klingonskt territorium, och när de upptäcker fyndigheterna kommer dit – helt enligt Mudds plan – för att kolla om det går att dra igång lite gruvor där. Det syntetiska dilithiumet är i själva verket helt värdelöst och går inte att använda för att driva rymdskepp, men eftersom klingonerna inte kan skilja det från den äkta varan så kan Mudd, förklädd till The Grand Qaal of Eulus, få en massa guld för utvinningsrättigheterna på planeten.

Olyckligtvis för Mudd så anländer Kirk och hans gäng till planeten just efter klingonerna. De är också ute efter dilithium, men verkar ha bättre instrument än sina fiender. Det tar inte många ögonblick innan McCoy slår fast dilithiumförfalskningen. Och när gänget från Enterprise upptäcker att det där syntetiska dilithumet är helt instabilt, och exploderar så fort man hanterar det lite vårdslöst, så inser att Mudds kupp kan växa till en storpolitisk katastrof.

För vad kommer att hända när klingonernas skepp går i bitar när det syntetiska dilithiumet som de fått av Mudd exploderar? Jo, det kan bli den tändande gnistan till en stor väpnad konflikt tror man. Kirk och Spock låter därför sig transporteras till klingonernas skepp för att “befria” dem från det farliga dilithiumet. De ertappas, och blir förstås inte trodde när de försöker förklara att de är ute på ett schysst uppdrag. Inte förrän efter ett klassiskt slagsmål, en explosion och returnerandet av guldet de givit till Mudd tar de till sig argumenten om det farliga dilithiumet.

Intrigen kring The Burn i Star Trek: Discoverys tredje säsong gör att även gamla äventyr om dilithium får en ny angelägenhet. Som att vi här än en gång ser att dilithium är ett sällsynt ämne redan under originalserietiden. Och att det ändå är lite märkligt att Federationen trots det binder upp sig till att bli helt beroende av den här typen av ändligt bränsle. Känns så himla mycket 1900-tal på Jorden, liksom.

Men inte ens den där retroaktiva dramatiken från Discovery kan rädda det här ganska slätstrukna äventyret. Framför allt jämfört med de rätt flippade intrigerna som vi sett på sistone.

I och med det här är Gold Key-eran över. Men Marvel tog snart över stafettpinnen när det gäller Star Trek-serier. Återkommer med mer om detta inom kort!

Det här är det 61:a och sista numret av den Star Trek-tidning som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i mars 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key #60. The empire man. Det med den främlingsfientlige cyborgen och den mystiska spökkvinnan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Det här numret är faktiskt lite av en revolution när det gäller Gold Keys utgivning av Star Trek-tidningar. Det handlar om omslagen. Förlagets första nio nummer av Star Trek hade omslag med foton hämtade från tv-serien, men från och med nummer 10, som gavs ut i maj 1971 var de tecknade. Rätt flådiga sådana, i en helt annan stil än serierna inuti tidningen. Mer genomarbetade, lite mer fantasifulla och ofta ganska överdrivna jämfört med innehållet mellan pärmarna.

Men från och med nummer 60 är det slut på de där snajdiga omslagen. Nu ser tidningen ut precis som de flesta superhjälteserietidningar gjorde när jag var liten. Enklare teckningar med lite starka färger för att stå ut i tidningshyllan. Kanske var det hög tid att modernisera tidningens uttryck, och eventuellt ett sätt att försöka få fart på försäljningen av Star Trek-tidningen. Men i praktiken blev den här omgörningen början på slutet. Det blev bara ett nummer till med med det här stuket på omslaget. Sedan lades tidningen ner.

Själva äventyret är rätt spejsat. Ett före detta rymdnomadfolk har slagit sig ner på vad de tror är en obebodd planet. I själva verket finns befolkningen kvar, men i lagrad form. De har på något sätt fört över sina mentala tankemönster och medvetanden till växter. Det som ett sätt att skydda sig från ett moln med radioaktiv strålning som var på väg mot planeten. Dessvärre började de där växterna mutera av radioaktiviteten.

Nu attackeras den nya befolkningen på planeten av en mystisk superstark snubbe, som hävdar att de stulit planeten. Samtidigt dyker det upp en spökkvinna som på något sätt försöker kommunicera med mannen. Inte förrän spökkvinnan lyckas ta över Spocks kropp når hon igenom. Hon försöker reda ut hur allt ligger till. Att den superstarke mannen är en cyborg, där man (fråga mig inte hur) lagrat urbefolkningens kroppar. Och att cyborgens minne har på något vis ballat ur, så att bara delar av dess kommandon återstår. Tanken var inte att driva bort de nya invånarna, utan bara att se till att de som bodde där tidigare, grönsakerna, skulle få tillbaka sina kroppar. Säger alltså spöket som utgör det enda sättet som den gamla urbefolkningen kan kommunicera med rymdmannen på. De gamla invånarna tror på samexistens, bara de slipper levande ifrån grönsakslandet. Även om Spock, förstås, verkar tycka att blommor och blad är att föredra framför människor.

Ett underhållande, men väldigt konstigt avsnitt. Det märker jag inte minst när jag försöker återberätta det i skrift här i bloggen. Givetvis hoppar man över alla de verkligt intressanta detaljerna i det här äventyret. Som hur man lagrar ett medvetande i en planta. Och hur man återger ett växtmedvetande dess kropp. Utifrån de sextio avsnitt som getts ut i den här serien, så tror jag faktiskt att det här är topp fem när det gäller orimliga serieäventyrsintriger.

Det här är nummer 60 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i februari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key #59. To err is vulcan. Det där Spock gör fel. Två gånger.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery

Nu börjar vi närma oss slutet på den här eran. Tre nummer kvar att läsa och skriva om. Men fortfarande finns det rätt bra sprutt i berättandet. To err is vulcan leker med det mest förbjudna i Star Trek-universumet. Möjligheten att Spock skulle kunna räkna fel när det gäller vetenskapliga kalkyler.

Kirk och Enterprise ska besöka Njura, en planet som brukade vara centrum i ett imperium där man koloniserat närliggande världar i typ tusen år. Men efter ett antal revolter tvingades kejsaren skriva på ett freds- och nedrustningsavtal. Och själv abdikerade han från tronen, men valdes senare ändå till president för Njura genom demokratiska val.

Redan från början av den här storyn är Spock misstänksam kring planetens snabba utveckling från imperium till ett demokratiskt samhälle. Det verkar ha gått för fort för att vara hållbart, tycker han. Vilken muntergök, liksom.

Väl på planeten så får man en grundlig rundtur, ledd av en flirtig kvinnlig forskare. Men den mysiga raggiga stämningen förstörs när Spock hela två gånger under rundturen granskar mätinstrumenten där, och menar att hans uträkningar visar att planeten håller på att drabbas av en katastrof. Första gången är det något i elförsörjningen, den andra gången är det något extremt väderfenomen som skulle kunna kosta mängder av människoliv. Men när man går tillbaka och gör kontrollräkningar så upptäcker Spock själv att någon siffra inte är likadan som han minns det. Något värde som han hävdar att någon måste ha ändrat. För Spock har ju aldrig fel.

Och nej, han har inte fel. Inte den här gången heller. Han har faktiskt blivit utsatt för en mindre komplott, eftersom den där ex-kejsaren till president inte har rent mjöl i påsen. Under en parad med avancerade skördetröskor så smälter maskinernas metallhöljen. Under ett jordbruksmaskinsskal finns istället en form av pansarvagn. Och det var givetvis Spock som genomskådat tröskbluffen, och placerat ut vapen som skulle smälta metallen. Men för att undvika politisk instabilitet på planeten låter Kirk den där ex-kejsaren tala till folket och säga att han avslöjat konspirationen med vapnen. Fast det egentligen var han som hade planerat att använda de fejkade tröskorna för att på nytt invaderas grannvärldarna.

Och vid äventyrets slut får vi reda på att Kirk självklart insett att någon försökt förstöra Spocks rykte och anseende. Att Kirk låtsades skicka tillbaka honom till skeppet efter hans två fadäser var egentligen en avledande manöver. Kirk ville att Spock skulle snoka runt på planeten och hitta vad det var som de styrande där inte ville att han skulle upptäcka.

Det märks att serietecknaren haft roligast när han skulle rita en sexig quinna i det här avsnittet. Så otroligt mycket fokus på denna forskardonna på bilderna. Men jag antar att det är lite mer kul att rita henne än ytterligare några tradiga halvgubbar i könlösa pyjamasliknande uniformer. Men det finns även några tekniska landvinningar som presenteras i det här äventyret. Bland annat pratar man om att det installerats en bergsklättringssimulator med hologram över alperna. Och så har man en liten holoprojektor för att kunna visa tredimensionella bilder på möten. Det finns också lite vanligt bitchfajtande mellan Spock och McCoy kring om mänsklighet och känslor är svagheter. Och är inte McCoy ovanligt syrlig när han beskriver det lönlösa i att den där kvinnliga forskaren, Mlany Rdal, försöker stöta på Spock: “Barking up the wrong iceberg”.

Ett lite piggt äventyr, tycker jag. Alla plotlines som innehåller skördetröskor gör också den här gamle bondsonen lite extra varm om hjärtat. Även om de nu egentligen var tanks.

Det här är nummer 59 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag även betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key #58. Brain-damaged planet. Det med viruset som attackerar en asteroidhjärna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Just när jag beslutat mig för att dödförklara Gold Key-serierna på grund av slappa storylines så kommer det här numret. Bokstavligt talat en helt sjuk historia. Befolkningen på en asteorid drabbas av korta utbrott av galenskap på grund av ett virus som, och det är här det blir riktigt bra, attackerat den hjärna som finns i asteroidens kärna. Jepp, vi pratar om en fristående hjärna som bara finns där, mitt bland all sten och jord, och som sänder ut så starka hjärnvågor att den påverkar befolkningen som bor på ytan.

Vi står alltså inför ett Innerspace-liknande äventyr, där McCoy, Kirk, Spock och besättningsmannen Freyer måste fly från coronaliknande antikroppar, och sedan bekämpa ett långhårigt virus inuti den här meteorithjärnan. Det påminner lite grand om originalserieavsnittet The Immunity Syndrome, men lite mer vrickad. Även om jag tycker att det är lite synd att de stackars asteroidinvånarna inte fick ta mer utrymme. De verkade vara en riktigt konstig samling original.

Handlingen kretsar en hel del kring olika diskussioner kring prime directive. Vilket ju, som så ofta i originalserien, är ett regelverk som känns rätt så ologiskt. Jag menar, Kirk och grabbarna transporterar glatt sig ner till den uppenbarligen tekniskt primitiva planeten, men tvekar sedan inför att bota asteroidhjärnan. Då först är det dags att ta hänsyn till generalordern och inte vilja påverka utvecklingen hos civilisationen på asteroiden. Att viruset ser ut som en långhårig tribble, pratas det däremot inte så mycket om.

Sedan är det förstås extra intressant att läsa det här äventyret nu, när stora delar av världen är nedstängd på grund av coronapandemin. Visst är det fler än jag som ser likheterna mellan antikropparna inuti hjärnan och coronavirus. Och man behöver inte använda sig av överdriven analys för att tänka på hur en planets civilisation kan ödeläggas av ett virus, utan att det behövs en hjärna inuti planeten som den finns på. Hade i alla fall rätt kul under hela läsningen. Det här var konstigt på precis det sätt som jag gillar. Alla storylines som innefattar hjärnskadade planeter är toppen, tycker jag.

Det här är nummer 58 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i december 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Gold Key #57. Det med en ödlealien på riddarplaneten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Efter förra numrets återblick på Hannibal och romarna så blir det fortsatt retrofeeling i det här Star Trek-äventyret. Den här gången blir det en utflykt till en planet som befinner sig mitt i en era som påminner väldig mycket om Jorden på medeltiden. Här finns riddare och tornerspel, men för att vi ska förstå att det här trots allt sker på en annan planet ute i galaxen så har man också slängt in lite gladiatorspel mot en flygande ödla/fladdermus (en idé som i det närmaste känns som en karbonkopia av Sport of knaves som kom ut bara några månader tidigare).

Dessvärre är inte allt toppen på den här planeten. Visst, den nuvarande kungen har fått ett slut på det eviga krigandet mellan en massa småriken, men på kuppen förvandlats till en ondskefull despot. En som som vill tvinga en fager jungfru att gifta sig med honom, trots att hennes hjärta tillhör en annan. Det visar sig att kungen ondska till viss del har att göra med att han följer råden från ett slags siare, ett talande huvud som projiceras i ett heligt tempel. När Kirk och de andra undersöker saken lite mer noggrant upptäcker man att det är en shapeshifter som står bakom den där projektionen (väldigt Trollkarlen från Oz).

Så långt är jag med. Men resten av storyn är en smula förvirrande. Shapeshiftern, som tycker att det är skönast att se ut som en stor ödla (men som kan skaffa sig ett människohuvud om det krävs för att göra ett gott intryck som siare) är ömsom maktgalen och ömsom en förvirrad själ. Han färdades till den här planeten som liten bebis, men hans skepp blev skadat på vägen och i och med det förlorade shapeshiftervarelsen instruktionerna kring vad hens uppgift på planeten skulle vara. Dessutom drabbas han återkommande av hemska migränanfall (någon del av hans gamla skepp som ligger och sänder ut signaler som han inte riktigt klarar av).

Det är rätt rörigt, och dessutom ganska ointressant. Kanske är det inte någon slump att vi nu befinner oss i slutet av den här tidningens livscykel. Storyn är skriven av Star Trek-veteranen Arnold Drake, men visst känns det som att han tröttnat lite på jobbet. Alternativt är lite för ambitiös när han försöker klämma in två, tre storys i den här tidningens ytterst begränsade sidantal. Ett lyckligt slut gör faktiskt bara saken värre.

Det här är nummer 57 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i november 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key-serier #56. No time like the past. Det med The Guardian of Forever och Hannibals fälttåg mot romarna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Yay! Den där fantastiska tidsportalen, Guardian of Forever, från The City on the Edge of Forever är tillbaka. Och med den förstås en story om det vanskliga med tidsresor och hur en liten förändring i det förflutna kan påverka hur stora grejor som helst i framtiden.

Den här gången har man valt en lite mer exotisk tidsresa än i avsnittet i originalserien. Kirk, Spock och McCoy hamnar i alperna den här gången, lagom för att se Hannibals armé marschera förbi. Det är bara det att en ond diktator också skuttat igenom den där tidsportalen. Och han tänker ge Hannibals gäng tips om hur de ska kunna besegra romarna på ett mer effektivt sätt. Och när han lyckats med det har han planerat att ta Hannibals plats.

Att skriva om de här serieäventyren borde ju vara en enkel grej. I stället fastnar jag i konstiga sidor på nätet där jag försöker bringa klarhet i hur det egentligen gick till under Hannibals fälttåg mot romarna. Om det stämmer, som Spocks säger, att gänget från Enterprise färdats tillbaka i tiden till år 218 år före Kristus, så får jag inte riktigt ihop det med att det skulle vara förvånande att Hannibal besegrade romarna. Jag menar, det gick ju ändå bra för Hannibal, han röjde ju trots allt runt i Italien i 16 år till, och besegrades först år 202 före Kristus. Men kanske har Spock någon poäng, där en mindre incident kring Hannibals färd över alperna kan avgöra hela det framtida fälttåget. Spock säger något om att de studerat Hannibals strategier på Stjärnflottans akademi, så han har kanske bättre koll än jag efter en stunds wikipediaresearch. Eller?

Framtiden för Jorden ser däremot väldigt annorlunda ut efter att den där diktatorn Trengur tagit över Hannibals armé. Långt senare vinner britterna kriget mot de upproriska kolonierna i Amerika, en konflikt där George Washington dukar under. Hitler vinner andra världskriget och på 2000-talet styrs Jorden av en diktator som heter…just Trengur. Det sägs aldrig rakt ut att han hoppat fram och tillbaka i tiden genom den där portalen, men jag antar att den store ledaren mer än 2000 år senare inte är en ond ättling med samma namn? Eller har hans Trengur bara blivit ett väldigt populärt dopnamn för små pojkar i det fascistiska Jordriket i framtiden? Ingen aning. Däremot har besättningen på Enterprise små snygga jackor, istället för trikåtröjor. Så även modet påverkades tydligen av Hannibals seger mot de romerska trupperna som följde efter dem.

Kirk och Spock har heller inte så mycket tid på sig att fördjupa sig i detaljerna kring vilken utveckling historien tagit eftersom deras motsvarigheter på Enterprise (nu ett skepp i Jordflottan, eftersom man aldrig fick bli medlemmar i Federationen) just förberett ett attentat mot avhoppare från diktaturen Jorden. I planen ingår att bomba skiten ur tidsportalen, vilket skulle lämna Kirk och Spock kvar i den här hemska versionen av framtiden. Spock och McCoy lyckas övertyga resten av besättningen på Enterprise att de smittats av en jättefarlig sjukdom. De transporteras ner till portalen och hinner hoppa in, resa tillbaka i tiden och oskadliggöra Trengur, innan han dödar Hannibal.

Ett lite rörigt äventyr det här, som kombinerar tidsresor med en framtidsvision av Jorden som påminner ganska mycket om en utflykt till spegeluniversumet. Men kanske var hela den här storyn bara en ursäkt för att få in några elefanter i storyn igen. Men där slutar nog också ambitionerna om att få till en korrekt skildring av historien. .

Det här är nummer 56 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i oktober 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 serieböcker samt 780 tv-avsnitt.