Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 2. Knäppgökar med storhetsvansinne och gammalmodiga rymdpirater.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I den andra samlingsvolymen av gamla Gold Key-tidningar känns det som att den tecknade serien närmat sig tv-serien något. Allt är lite mer bekant, även om manusförfattarna är oproportionerligt förtjusta i de vassa ordväxlingarna mellan Spock och McCoy. Spock fortsätter också att flera gånger vara den tecknade seriens centrum. Kirk fyller ibland mest funktionen som en något mer verbal hjältefigur än Spock, en sidekick som är bättre på knytnävsslagsmål än att fundera ut lösningar på kluriga problem.

Det första äventyret i den här samlingsvolymen är skrivet av Dick Wood (som skrev alla de sex historierna i förra boken), men sedan tar Len Wein över ansvaret för seriemanusen. Och ganska snart märker vi att Wein har en viss förkärlek för stories om galna vetenskapsmän. Eller åtminstone ensamma “genier” som drabbats av storhetsvansinne gärna offrar allt och alla för sin egen vinnings skull. En smula tjatigt en bit in i den här boken, faktiskt. Wein var dock knappast någon oprövad kraft när han tog det här jobbet, och efter Star Trek ägnade han sig åt göttiga arbetsuppgifter som att vara medskapare till Swamp Thing och X-Men’s Wolverine. Och så var han redaktör för Watchmen en gång i tiden. Men han gjorde alltså även några skift i Star Trek-fabriken.

Det här albumet innehåller serier som gavs ut 1970-71. En period då Star Trek var nedlagd som tv-serie, och den animerade serien ännu inte hade börjat visas på amerikansk tv. Det här var berättelserna som skulle hålla fansen nöjda under tiden, eller kanske rentav hålla varumärket vid liv. Ju mer jag läser om de tecknade serierna, desto tydligare blir bilden av att de var den enda kontinuerliga Star Trek-utgivningen under de allra magraste åren.

Dick Woods sista Star Trek-äventyr är också ett av de märkligaste. The Voodoo Planet handlar om en planet som är identisk med Jorden, men fylld med papier maché-kopior av byggnader och städer på planeten. Dent är en förrymd brottsling från Jorden, greve Dressler, som använder sig av Jordkopian som ett slags gigantisk voodoo-docka. Genom att förstöra byggnader på sin papier maché-planet kan han även utplåna dem på Jorden.

Både Spock och Kirk känner igen Dressler, trots att det här är hans första framträdande i Star Trek någonsin. Vi läsare får i varje fall reda på att han regerade över ett litet rike på Jorden, men flydde därifrån efter att han hamnat i bråk. Tydligen fortsatte han med att framställa vätebomber, när resten av planeten försökte utplåna vapnet. Nu ska Dressler hämnas på Jorden. Tanken är att använda sitt nya voodoovapen för att utpressa myndigheterna på Jorden så att han kan återvända dit som en fri man. Utöver Eiffeltornet hinner Dressler också med att förstöra Colosseum, det lutande tornet i Pisa samt Sfinxen i Giza. Men även Spock och Kirk får känna av hur det är att bli utsatt för voodoo-docktortyr när Dressler hamnar i en fajt med dem.

Spock hittar så småningom en liknande voodoo-teknik i någon gammal Vulcansk historisk källa (tydligen har han med sig ett helt bibliotek av gamla böcker ombord på Enterprise). Genom att bekämpa Dressler med hans egna vapen så får man till sist honom på fall. Sedan bestämmer man sig för att göra en “Khan” och släppa av honom på en obebodd planet. Ett bra sätt att göra en sequel möjlig, tänker jag. Men hittills har faktiskt ingen annan Star Trek-produkt valt att plocka upp Dressler från det allra dammigaste hörnet av Star Trek-arkivet.

När Bones blir en ung man i The Youth Trap får Kirk panik. Lägg också märke till ryggsäckarna på bilden, en adderad detalj i serierna som irriterar alla Star Trek-historiker.

I nästa äventyr, The Youth Trap, påminner storyn till viss del om ett kommande avsnitt av The Animated Series, som också kretsar kring ett omvänt åldrande som ett slags hot. I det här tecknade äventyret har en vetenskapsman tagit fram ett vapen som kan påverka en persons ålder, och han använder Enterprises besättning för att testa och finjustera det. Det vill säga, han ligger på en klippa och skjuter på dem.

Men när vapnet väl fungerar tillfredsställande så snor hans vapendragare Kooba det. Han planerar att använda det för att ta makten över sin hemplanet. Efter en hel del action och slagsmål så lyckas Kirk sätta stopp för Kooba, genom att använda en bit blank plåt som reflektera åldersvapnets strålar tillbaka mot angriparen. På det sättet förvandlar han den onde Kooba till ett litet barn, varpå han sedan slår sönder vapnet. Brottslingen får chansen att terrorisera sin omvärld på dagis, och Kirk slipper ta itu med problemet under sin livstid. Det här är det andra äventyret i rad där Kirk på något sätt är både domare och jury. Ett extra plus till scenen där Kirk och de andra liksom surfar fram på en klipphylla som lossnat från ett berg.

Slagsmål med historiska personer i The Legacy of Lazarus.

Uhura får äntligen en biroll i The Legacy of Lazarus (inte jättestor, men i alla fall något). Den här gången är skurken en knäppgök till historiker som byggt androider programmerade med kända individers personligheter (kändisarnas hjärnmönster har han lyckats spela in med hjälp av en en jättestor antenn, oavsett hur länge de varit döda). I hans samling finns bland annat George Washington, Kejsar Nero, Alexander den store, Cleopatra och Abraham Lincoln (som ju även dykt upp i ett vanligt Star Trek-äventyr). Här finns faktiskt också Hitler (beviset för att historien inte utspelas i himmelriket). Däremot lyckades man inte förutspå vem den 45:e presidenten i USA skulle bli, han heter ju inte Anton York, som han gör här.

Den galne historikern, Alexander Lazarus, har nu blivit uttråkad av att älta Jordens historia och vill därför dammsuga Spocks hjärna på historiekunskap (en process som tyvärr också gör den obruklig). Men planen går sådär, Lazarus lyckas låsa in sig själv i brain-drain-maskinen och dör på kuppen. Enterprisebesättningen lyckas transportera sig ombord Enterprise, just innan hela planeten de besökt exploderar.

Ytterligare lite slagsmål med skäggiga fredsaktivister gone barbarkrigare i Sceptre of The Sun.

I Sceptre of The Sun är historikern utbytt mot en magiker, Chang. Han hävdar att han ligger i krig med en annan trollkarl, Xandu, och pekar på det stora brinnande svärdet som svävar över hemstaden. Chang tvingar iväg Kirk, Spock och de andra på ett uppdrag: att hämta en magisk spira i ett annat hörn av planeten. På vägen dit får man bland annat slåss med stenjättar och en argsint robot. Lyckligtvis har de Marla som leder dem på rätt väg mot spiran, klädd i minimala magdansöskläder, förstås. I och med det blir hon , den tecknade Star Trek-seriens första renodlade babe. Även här har man alltså rättat sig lite efter tv-seriens estetik och ton. Man ser också till att rätta till det där misstaget från de tidigare serierna där Enterprise flyger runt i olika planeters atmosfär, här är det FULLSTÄNDIGT omöjligt.

Chang visar sig vara en bedragare, en illusionist vars största förmåga är att lura folk till att tro att han har magiska krafter (hur Spock kan gå igenom en illusion med samtidigt kan klättra på en annan blev aldrig riktigt klart). Changs egentliga mål är att sno Enterprise för att lägga under sig fler världar genom sin magi. Han genomskådas, och när han försöker döda Kirk med ett svärd, blir han träffad av en dödlig blixt. En intressant detalj är att .Chang och delar av befolkningen på planeten egentligen är gamla fredsaktivister som flydde från Jorden och krigen där för att testa ett nytt liv på en annan planet.

I nästa äventyr blir besättningen försöksdjur för en man med flugögon. Jo, The Brain Shocker börjar i och för sig med att vulcanska känslor tappade på flaska smiter ut på Enterprise. En något bisarr grundstory, men som ger tecknaren en chans att skapa suggestiva bilder om demoner som försöker angripa besättningen på Enterprise. Men historien fortsätter sedan med att Enterprises besättning lockas besöka en planet där en mystisk man med fasettögon använder besökare som ett slags liveunderhållning. Men hans sätt att manipulera sina försökspersoners känslor straffar sig, och han blir själv instängd i sin plastkupol med de vulcanska demonerna.

Rymdålderns pirater shoppar tydligen sina kläder på någon form av Buttericks-outlet.

Berättelserna om de ensamma galningarna/genierna får ett välbehövligt avbrott i The Flight of the Buckaneer – en historia om rymdpirater. Och det här är pirater som tar sin yrkestillhörighet på allvar. De har ringar i ena örat, randiga tröjor och slåss med värjor. Dessutom designar de sina skepp så att de ser ut som gamla segelfartyg. Och låter sina fångar gå på plankan (i små tunna rymddräkter så att de ska dö långsamt). Ja, i det här äventyret finns till och med en skattkarta som leder till en skatt av stulet dilithium. Men även här utkristalliseras efter en stund en huvudskurk, Black Jack Nova. Han sprängs i luften på slutet, något med att någonting i hans farkost punkterades av Kirks värja.

Ett extremt tramsigt äventyr, det här. Men ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är tramset som jag är ute efter när jag läser de här serierna. Jag tycker nästan att det är lite tråkigt att den tecknade serien nu börjar inordna sig i tv-seriens konventioner. Det är i överdrifterna, fjompigheterna och de campiga ögonblicken som jag gillar de här gamla tecknade serierna som bäst (drag som i och för sig även återfinns i originalserien, men mer sällan lika hejdlöst som här). Antagligen en åsikt som är den helt motsatta mot vad jag hade tyckt om jag läst den här serien när jag var liten. Men så har barn ofta en alldeles för dåligt utvecklad känsla för ironi. Fast just rymdpiraterna i maskeradkostymer blev kanske väl mycket, även för mig.

Det här är volym 2 av 5 med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan mars 1970 och november 1971. Boken är slut på förlaget, så jag har läst den digital utgåvan. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sju seriealbum. Och lite till.

Star Trek-twitter: Star Trek minus Context. Utan sammanhang blir allting roligare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I förra veckan tipsade jag om twitterkontot Star Trek Comics Minus Content, där man publicerar roliga serierutor ur Star Trek-serier. Givetvis finns det ett liknande konto för tv-serierna och filmerna: Star Trek Minus Context. Har man bara undertexterna på så finns det ju massor av sammanhangslösa scener som kan bli riktigt intressanta. Ibland behövs inte ens det.

Men allt handlar förstås inte bara som sexuella anspelningar…

Men så hände något med det här kontot för en tid sedan. Det här med karantänen och Coronan gjorde sig förstås påminda…

Och under George Floyd-demonstrationerna tystnade kontot helt och hållet under några dagar, det var inte riktigt läge för skoj. Nu är det tillbaka igen, och på ett rätt intressant sätt känns det mer och mer som om Star Trek-bildrutor och gifar är ett riktigt bra sätt att kommentera samtiden på.

Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 1. Den rätt ojämna början på Star Trek-serierna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Fick ju blodad tand efter att ha läst samlingsalbumet Gold Key – 100-page spectacular. Så jag beställde genast hem den första volymen av Star Trek Gold Key Archives. Den innehåller de sex första Star Trek-serieäventyren någonsin. 180 färgglada sidor om Enterprises äventyr i galaxen. Precis som i den förra samlingen så är det här serier som avviker en del från tv-serien. De flesta tekniska termer är egna påhitt, som till exempel användningen av en “teleporter chamber” i stället för ett transportörrum. Sen finns det även lite mer naiva avvikelser, som att mätinstrumenten ombord på rymdskeppet har displayer som visar sina utslag med nålar, eller de fåniga namn som alla planeter måste ha. Och är i den tecknade serien löses alla språkförbistringar med främmande civilisationer genom ett slags universell rymdesperanto. Hur alla tvärs över galaxen lärt sig det där språket förtäljer inte historien.

Alla sex äventyren i den här samlingen skrevs av Dick Wood (interesting name), en garvad serieveteran när de här äventyren publicerades. Han började skriva för serietidningar redan på 40-talet, och hantverkskunnandet märks framför allt i de första serierna i det här albumet. Det är rutinerat och rappt berättat, men snarare genom rutin än genom briljanta manus. Berättarstilen känns också typisk för de serier jag läste som barn – som det här med att alla äventyr inleds med en bild från avsnittets höjdpunkt. Gärna med lite överdrivna och missvisande premisser i den första teasern, jämfört med vad som sedan händer i själva äventyret. De två första nummerna är illustrerade av Nevio Zaccara och de andra fyra av Alberto Giolitti – som också fortsatte med serien under en lång tid framöver. Så, vad händer då i de olika äventyren?

The Planet of No Return har jag skrivit om tidigare. En smått vansinnig historia om en planet som bebos av växtvarelser vars sporer kan förvandla varelser av kött och blod till växter. Det blir givetvis helt sjuka äventyr för teamet som hamnar på planeten, en av dem transformeras och blir ett gående träd. Så aggressiva är de här sporerna att Spock i slutet av äventyret bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och helt enkelt utplåna allt liv på den här planeten. Chockerande o-treckig avslutning på ett äventyr som annars verkligen använder sig av den tecknade seriens frihet att kunna berätta om helt sanslösa intriger.

Det icke-empatiska förhållningssättet till omvärlden fortsätter i tidning nummer två. I The Devil’s Isle of Space. En fängelseplanetsstory med en twist. De dödsdömda fångarna är här förvisade till en asteroid som kommer att explodera – men fångarna vet inte när. Ett slags dödsdom med fördröjning, alltså. Enterprise fastnar i den här fånganstaltens energifält, och de desperata fångarna försöker ta sig ombord på Enterprise för att fly när Kirk och de andra försöker hitta något sätt att stänga av kraftfältet på själva planeten. Till sist lyckas Spock komma på ett sätt att både ta sig ur det där energifältet och rädda de ur besättningen som var fångar på själva planeten. De dödsdömda fångarna lämnar man åt sitt öde. En halv serieruta ägnas åt empati kring detta när asteroiden exploderar medan Enterprise är på väg därifrån. Men kallblodigheten förklaras den här gången med en prime directive-liknande tankegång.

Invasion of the City Builders var väl det av äventyren i den här volymen som kändes mest angelägen. Inte bokstavligen, men historien om civilisationen som bygger maskiner som de tappar kontrollen över är ett klassiskt AI-skräckscenario som alltid framstår som aktuellt. Här hamnar befolkningen på planeten i ett nödläge när maskinen som “gör mat” går sönder, medan maskinerna som bygger städer löper amok. När Enterprise anländer till planeten har maskinerna nästan byggt städer över hela planetens yta, så det finns inte längre någon plats att odla mat på – om befolkningen vetat hur man skulle gå till väga för att göra det. Storyn är lite tillkrånglad, men har en i det närmaste filosofisk tyngd jämfört med de andra avsnitten i den här boken. Ett slags actionfylld fundering kring samhällsutveckling, mekanisering och priset en civilisation kan få betala för att prioritera bekvämlighet framför allt annat. Men jag fastnar också för det faktum att Enterprise har sina gamla arkivband på riktiga filmrullar!

Bild från nätet – nyutgåvan ser betydligt bättre ut än det här.

I The Peril of Planet Quick Change hamnar gänget från Enterprise på en planet som går igenom extrema förändringar omkring var tionde minut: klimatet, geografin, växtligheten – allt förändras totalt. I hopp om att kunna utvinna det sällsynta ämnet tiantianium så landar våra vänner från Stjärnflottan ändå där. Planeten framstår som helt obebodd, men efter ett tag förstår vi att de förvandlats till ett slags ljusandar. Ljusfenomen som tar över Spocks hjärna och instruerar honom om hur man ska stoppa planetens forcerade evolution. När man väl gjort det så återfår befolkningen sin fysiska form igen – betydligt mer orimligt är väl att även deras städer återuppstår, helt oskadade av alla tusentals omvälvande förändringar som skett kring dem. Några kvinnor syns däremot inte till på den här planeten, en trend som återkommer i de flesta av de civilisationer som Enterprise besöker i den här volymen. Lite bonusdramatik på slutet av äventyret är att en av de där ljusandarna försöker stanna kvar i Spocks huvud – men efter en del komplikationer lyckas vulcanen till sist få ut honom.

Hela intrigen är en variant av ett ofta använt Star Trek-grepp, med aliens utan kroppar som på telepatisk väg får kontroll över någon ur besättningen. Det här var väl ett halvbra försök i vad man väl får kalla en egen subgenre. Så här långt in i samlingen börjar jag också känna att Spock utvecklats till att bli den egentliga huvudpersonen i de här tecknade serierna. Kirk är inte bara ganska anonymt tecknad, han tar inte heller överdrivet mycket plats i intrigerna.

The Ghost Planet var kanske den allra tröttaste av historierna i den här volumen. Enterprises besättning upptäcker en märklig planet med regnbågsfärgade ringar. De må vara vackra, men tydligen också farliga för befolkningen, som tvingats fly till rymdstationer för att överleva. Enterprise kontaktas av två tvillingbröder som ber om hjälp med att få bort regnbågarna. Vad man däremot inte berättar för Kirk och de andra är att de två tvillingmännen varit i luven på varandra under lång tid, och utkämpat ständiga krig om makten över deras sargade planet. Så djupt sitter oenigheten att man till och med försöker gömma undan sina vapenarsenaler för att kunna fortsätta kriga när Enterprises besättning har dragit från deras planet. Orimlig och rätt trist intrig, som väl någonstans är lite inspirerad av kalla kriget. Förresten, vem döper en planet till Numero Uno? Då är ändå de flesta av namnen och platserna ganska töntigt döpta. En liten höjdpunkt i det här äventyret är däremot genomskärningen av Enterprise i en av bildrutorna.

I avslutande When Planets Collide hamnar två planeter på kollisionskurs eftersom deras respektive grundämnen dras till varandra. Enterprise upptäcker det här, och för att skydda de två och andra omkringliggande världar försöker man lösa problemet. Men det är inte så enkelt som att spränga den ena planeten, som man först tänkte, för ganska snart inser man att det på bägge planeterna finns civilisationer där livet levs under jordytan med hjälp av konstgjorda solar. Men allt ordnar sig, även om det krävs att man bogserar resterna av en gammal sol genom några solsystem för att förhindra planetkrocken. Äventyrets bästa serierutor är dock inte den dramatiska upplösningen utan när Spock, Kirk och Scotty (som här fortfarande är blond) fångas in i ett slags transparenta ballonger. Eller när Spock åter i en jättelång underjordisk rutschkana. Lite mer frågande ställer jag mig till scenen där det regnar in meteoriter på Enterprise brygga utan att skeppet går under. Trots en hel del action blir den här interplanetära thrillern mest forcerad och ointressant, tycker jag.

Kanske är det på grund av att utgivningstakten ökat en hel del så här långt i Gold Keys Star Trek-produktion som de tre sista äventyren i den här boken känns mycket slarvigare och sämre än de tre första. Eller så var det så att Dick Wood bara hade tre riktigt bra Star Trek-stories i sig. Vi får se i nästa samling, då har man bytt manusförfattare. Det här är ju, trots allt, bara början på Gold Keys Star Trek-serier. Av de totalt 61 nummer som Gold Key gav ut mellan 1967 och 1979 har IDW gjort fem samlingsalbum med sex nummer i vardera utgåva – alltså fram till nummer 30. Inte heller en tidigare reprintserie, The Key Collection, lyckades komma till slutet av utgivningen. Men 30 avsnitt kanske räcker för att få en extremt bra bild av Star Trek-seriernas allra tidigaste ursprung.

Det här är volym 1 av 5 med Star Trek-serier från det amerikanska förlaget Gold Key, med serier som gavs ut mellan oktober 1967 och december 1969. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sex seriealbum. Och lite till.

Star Trek-twitter: Star Trek Comics Minus Context.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

En av de saker som fick mig sugen på att läsa gamla Star Trek-serier var faktiskt twitterkontot Star Trek Comics Minus Context. Ett konto som är precis vad det heter, serietidningsrutor från Star Trek-serier tagna ur sitt sammanhang. Och för mig fungerade det som ett slags smakprov på exakt hur konstig den där icke-kanoniserade serievärlden kan få lov att vara. Här är några smakprov:

Allt är inte superkomiskt, men nästan allt är ganska konstigt. Och i kommentarerna är det många som vill veta exakt var de kan hitta storyn som bilden är hämtad ifrån, så kontot blir också någon form av utflippad promotion, även för andra än mig. Ibland fungerar posterna också som ett slags kommentarer om händelser i samtiden samtiden. Bilderna här nedanför postades till exempel i samband med de senaste dagarnas upplopp i USA. Det var väl ingen slump, antar jag.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

  • Åldersvapnet förvandlar vuxna män till bebisar.
  • Klingonernas nya stil…

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek-fandom: Bögar, flator, Quark och hans fru

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad gjorde ni i lördags? Jag satt uppe och väntade på att klockan skulle bli två på natten (ja, jag är tydligen numera så pass gammal att jag tycker att det där är SENT) för att kunna vara med i hbtq-trekker-zoomsamtalet med Gaaays in Spaaace som jag skrev om för några dagar sedan.

En rätt mysig digital tillställning. Armin Shimerman (Quark) och hans fru Kitty Swink (som spelade Luaran och minister Rozahn i Deep Space Nine) satt i sitt hem och var avslappnade och vänliga. De där vanliga zoom-konferensproblemen inträffade förstås (har du satt på din mick?) men alla var tålmodiga och vänliga, även om Armin vid ett tillfälle vågade sig på att ge lite råd om att arrangörerna kanske bara skulle skippa en del av det rigorösa säkerhetstänk man hade kring vem som skulle få prata när. Tydligen håller Shimerman i Shakespeareseminarier online, och hade stor tilltro till att folk faktiskt kan uppföra sig online. Och när ljudet hakade upp sig för första personen som skulle ställa en fråga så visst han hur han skulle hantera det också. Han skrek bara “två timmar” rakt ut. “Det är alltid den där make up-frågan”, skrattade han.

Samtalet handlade till en början ändå mest om teater. Armin och Kitty är bägge med och driver Antaeus-teatern i Glendale (där även Linda Park från Enterprise varit aktiv), och det är där man arrangerar de där virtuella seminarierna. Shimerman pratade också om när han jobbade med Buffy och Stargate. Och så blev det några ord om René Auberjonois bortgång. Men mest av allt var de två gästerna bara mysiga, medmänskliga och väldigt intresserade av alla som ställde frågor. Arbetade någon på bibliotek så tipsade man om ett sätt att ha sagostunder virtuellt. Och när kvällens musikaliska artist framförde en version av N’Syncs Pop med en Star Trek-relaterad text så berättade man att Max Grodénchik (som spelar Rom) också skriver egna texter till låtar. De två var betydligt mer avslappnade än värden för eventet, som kanske var en smula för pepp på att prata om sig själv hela tiden, och prioritera frågor från sina kompisar och samarbetspartners.

En ständig fråga är ju förstås hur Star Trek-skådespelare ser på alla dessa konvent där man år efter år pratar om sina roller i den där tv-serien som gjordes för jättelänge sedan (till och med jag har sett Armin Shimerman på mitt livs enda internationella Star Trek-konvent). Shimermans take var lite annorlunda än de jag har hört tidigare. Han såg den här typen av events mer som en fantastisk chans för skådespelarna att hålla kontakten med varandra. Att de faktiskt blivit en enda stor Star Trek-familj på det här sättet, lite som man blir på teatern.

Lite hbtq försökte man förstås också få in, och det fick givetvis bli den där gången då Quark var en kvinna, i alla fall ett litet tag. En scen som man tidigare pratat om att Shimerman och de andra vägrade att göra fars av. Med ferengi-mått mätt var den ändå genomfört med rimlig respekt.

Det där är väl vad jag minns. Efter två timmar kroknade jag, och var faktiskt tvungen att gå och lägga mig. Och nästa dag insåg jag att mina anteckningar var helt osammanhängande. Men som tur är finns hela snacket att se på gruppens Facebook-sida. Enjoy!

Star Trek-litteratur: Tie in-content – en ocean av Trekking att drunkna i.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.

Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.

Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.

Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.

Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.

Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende av en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter samman och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek-fandom: Gaaays in Spaaace i sajberspejs.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Mitt i allt elände som vi är inne i just nu, så får man liksom leta efter och ta vara på ljuspunkterna. Som att en del Star Trek-events blir virtuella i pandemitider. Så att även jag, hemma i Sverige, kan vara med på Gaaays in Spaaace-eventet på lördag.

Gäster på detta hbtq-inriktade Star Trek-häng är alltså Armin Shimerman (Quark) samt Kitty Swink (som spelade Luaran och minster Rozahn i Deep Space Nine). En ganska bekväm dubbelbokning, antar jag, eftersom de två är ett par i verkligheten. Ett event som jag aldrig hade kunnat vara med på om det arrangerats irl (att jag missade Kate Mulgrew förra veckan försöker jag förtränga så gott jag kan). Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till 02:00 (min tid) natten till söndag, då hela eventet drar igång.

Star Trek i populärkulturen. Drag Trek! Extravaganza!!

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Äntligen har jag hittat en drag queen i RuPaul’s Drag Race som jag kan gilla fullt ut. Den extremt framgångsrika tv-drugtävlingen är ju inne på sin tolfte säsong, men trots att min favoritdragqueen inte gick vidare så känner jag mig ändå lite som en vinnare. “Varför skriver du om det på den här bloggen?”, undrar kanske någon. Jo, för inte bara var min nya idol Jackie Cox smart, rolig och politisk – hon gillar Star Trek också! Vilket förstås gav en extra dimension till nervositeten när Whoopi Goldberg skulle vara gästdomare i tävlingen:

Det ena ledde till det andra, och på Jackie Cox twitterkonto finns det fler bevis på hennes fandom:
Däremot är jag inte helt säker på vad jag tycker om hennes Number One-look:

Jackie Cox sångnummer med Star Trek-tema är å andra sidan väldigt gulligt!

Och det bästa med det här var väl att jag också fick lite koll på andra queers inom Star Trek-fandomen, som The Lambda Quadrant och Gaaays in Spaaace. Mer om vad de pysslar med skriver jag om lite senare här i bloggen. Nu ska jag fortsätta att läsa den där Picardromanen som jag tydligen aldrig blir klar med.