JAG HAR GÅTT I MÅL! Jag har skrivit om all Star Trek som finns (disclaimers nedan). I alla fall fram till nästa fredag, då det kommer ett nytt avsnitt av Picard. De gamla Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag skrev ju faktiskt om Star Trek: Beyond när den hade premiär, men för att fullfölja det här bloggprojektet på ett någorlunda ordnat sätt så skriver jag väl några rader här också. I och med den här bloggposten hamnar jag nämligen i fas med Star Trek-universumet just nu. Har alltså sett allt som gjorts tillgängligt för mig när det gäller rörliga bilder (det finns i och för sig några Short Treks-kortfilmer som ännu inte släppts för svenska tittare, dem jag återkomma när det börjar dra ihop sig till säsongsstart för Discovery.)

Sedan varar ju förstås inget för evigt. Redan på fredag kommer det ju ett nytt avsnitt av Picard, och som det ser ut nu så tänker jag fortsätta att skriva om den och kommande säsonger, samt börja jobba mig igenom en hel del Star Trek-litteratur som legat här hemma och skräpat (även facklitteratur kan ju innehålla spoilers, så jag har liksom aktat mig för att läsa för mycket i dem). Och så finns det ju en och annan Star Trek-dokumentär… Ja, ni förstår. Det kommer att finnas en del att skriva om framöver. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad, tacksam och lättad över att ha nått fram hit på min resa genom all things Star Trek. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma i kapp.

Så, nu till filmen i fråga, denna tredje del i serien av rebootade Star Trek. Den som underpresterade intäktsmässigt jämfört med de tidigare, och som – just nu – är den sista som producerats i Kelvinuniversumet. Det är också i viss månett föräldralöst projekt. J.J. Abrams – som varit ansvarig för att Star Trek återuppstod från de döda – hoppade av det här projektet för att sticka och jobba med det mer pengastinna Star Wars-universumet (även om han fortfarande står som producent för den här filmen). Tanken var att hans parhäst Roberto Orci skulle både skriva manus och regissera den tredje filmen, men Paramount var tydligen skeptiska så i till sist blev det Simon Pegg och Doug Jung som stod för manus, och Fast & Furious-regissören Justin Ling som regisserade.

När jag läser om min gamla text, efter att ha sett om Beyond, så är jag nästan lite chockad över min entusiasm – även om jag väl i skrivande stund erkänner att jag håller på att förvandlas till en fanboy. För när jag ser om filmen håller jag inte med mitt gamla jag. Kanske kan jag skylla på att specialeffekterna på Imax-visningen kanske bländade mitt omdöme? Hemma på min tv framstår de inte som lika häftiga, vilket gör det rätt så tydligt att manuset inte håller måttet. Filmen vacklar mellan att vilja göra något helt nytt, men samtidigt återknyta till franchisens historia. Det blir inte det språng framåt, som hade behövts för att göra film tre mer angelägen än de två tidigare.

Man har till exempel frångått det gamla konceptet, att den första kvarten av filmen ska få en att känna att man fått valuta för biobiljetten. I stället får vi ett mikroäventyr där Kirk misslyckas med en fredsmäkling och angrips av knähundsliknande rymdvarelser med opropertionerligt stora egon. Tyngdpunkten i början av den här filmen handlar snarare om att Pike befinner sig i en mitt-i-livet-kris. Han har börjat tycka att utforskandet av rymden är meningslöst, och har sökt jobb på annat håll. Inte världens mest upphetsande start (inte ens för att den påminner lite om originalseriens första pilotavsnitt). Och definitivt inte heller något som drar in en Trek-novis i storyn (trots att instruktionen till Pegg när han skulle skriva manus var att göra en mer “inkluderande” story). Även Spock funderar på att hoppa av – när han nås av beskedet om att Spock den äldre dött, så tänker han att han borde åka till den hemvärld där resterna av det vulcanska folket finns och börja producera lite minivulcaner. Men ingen av våra två huvudpersoner pallar riktigt med att berätta för den andre om förändringarna som komma skall.

IS-associationerna om hotet mot det öppna samhället, som präglade min läsning av filmen första gången jag såg den, känns inte alls lika påträngande vid omtittningen. I stället reagerar jag mer på att hela storyn känns konstruerad. Filmens superskurk Krall är verkligen en rätt konstig hybrid. Ett före detta stjärnflottsbefäl som blivit till till ett slags högteknologisk vampyr som lever på andra varelsers livskraft, och som hatar Federationen mer än något annat. Man måste verkligen kalla honom för radikaliserad, för att det på något sätt ska kännas angeläget.

Krall är den obehagliga överraskningen som väntar Kirk och de andra när de luras iväg på ett fejkat räddningsuppdrag. Det visar sig vara en fälla, och Enterprise äts liksom upp av Kralls armé av bisvärmsliknande grupperingar av små, obemannade, drönare. Bara själva tallriksdelen av skeppet och en del räddningskapslar landar på planeten där svärmarna hör hemma. De flesta ur Enterprises besättning hamnar i Kralls fångläger, där vissa av dem används för att ladda upp Kralls energidräkt. Men egentligen är Krall ute efter en artefakt som finns ombord på Enterprise. Den ska användas för att skapa ett biovapen som först ska förstöra Federationens skrytbas Yorktown, och sedan utplåna resten av organisationen och dess hemvärldar. Och genom att tortera några ur Enterprisebesättningen får han till sist den i sina händer.

Det enda som står till buds för Kirk och de andra när de ska förhindra Kralls attack är ett gammalt federationsskepp, The Franklin, som en gång i tiden störtat på planeten. På något okänt och orimligt sätt lyckas Scotty få igång motorerna. Och sedan kommer någon på idén att störa ut de små drönarskeppen genom att spela Beastie Boys Sabotage på en radiofrekvens. Krall själv tar sig ändå ner till Yorktown, och han och Kirk får slåss lite och brottas i luften innan attentatet är undanröjt. På vägen till upplösningen har vi då fått reda på att Krall egentligen är människa, att han heter Edison och är var kapten på The Franklin. Han var en gammal stridshök som motsatte sig fredsavtalen med romulaner och xindier, så när Federationen inte kom och räddade han och hans skeppsbrutna kollegor så blev han besatt av hämnd. Och så bestämde han sig för att det var en cool grej att klä ut sig till en klingon i Discovery. Typ. Kirk och Spock bestämmer sig däremot för att det är askul att hänga ihop igen. Äventyren på Enterprise går vidare, känns det som i slutet. Förutom att det ju inte blivit någon film sedan dess.

Den första av de tre rebootfilmerna handlade alltså om romulaner från framtiden som ville hämnas Romulus utplånande genom att utplåna Federationsplaneter. Den andra om en krigshetsande Stjärnflotteboss som ville starta krig med klingonerna. Den tredje om ett befäl från förr i tiden som på egen hand ville starta ett krig mot Federationen eftersom den blivit för fredsälskande. Vill man se något gemensamt drag i de tre filmerna är det väl som ett slags påminnelser om hur fred och frihet ständigt är under attack från krigshetsande militärer (i alla fall de två sista filmerna). Men det handlar också väldigt mycket om Jorden och försvarandet av Federationen, och väldigt lite av det där som brukade vara Star Treks grej: Att ge sig ut i galaxen och upptäcka och utforska.

Efter min andra titt på den här filmen är jag alltså ganska besviken. Jaylah, spelad av Sofia Boutella under ett tjockt lager smink, är ett lyckat försök att bryta upp den numera rätt mansdominerade Star Trek-ensemblen. Men samtidigt så skriver man ut Carol Marcus, rollfiguren som just etablerats som en del av ensemblen i slutet av förra filmen. Och när någon skrivit in en motorcykelscen för att få lite Fast & Furious-känsla i filmen, så blir jag väldigt trött. Däremot älskar jag delar av Yorktown-arkitekturen. Hur rymdskeppen liksom åker in i rymdstationen. Samtidigt som jag undrar hur de kan komma upp hur fontäner, utan att det blir läckage någonstans.

Jag tror att Star Trek: Beyond verkligen var ett avskräckande exempel när man skulle konstruera serier som Discovery och Picard. Ett exempel på hur man inte ska göra när man modifierar och moderniserar Star Trek-konceptet. Blandningen mellan bete för fansen, påskägg för meganördarna och tillräckligt mycket action för noobsen. Och ett bevis på att ingen specialeffektbudget i världen kan kompensera en produkt som tappat sin själ. Sedan är det här förstås ingen urusel film. Men den har en dålig halveringstid. Och jag skyller det mest på Krall. Jag tycker att det är helt rätt att hitta på en ny originalskurk, i stället för att skriva in saker från kanon i det nya konceptet. Men varför I ALL SIN DAR hittar man då på en originalskurk som är en gammal Stjärnflottekapten. När man har allt annat i hela världen att välja på?

Nu har jag skrivit länge och väl om denna film. Nu ska jag försöka summera alla tankar med ett betyg mellan ett och tio. Ett som hamnar någonstans mellan den här texten och den förra som jag skrev i samband med premiären. Men visst, som åktur är det här förstås en helt okej rulle.

Betyg: 6/10.

Star Trek är den trettonde Star Trek-biofimen. I och med det här blogginlägget har jag sett allt som producerats inom Star Trek-universumet (och som gjorts tillgängligt i Sverige, det finns några Short Treks som jag måste vänta in). Det vill säga, min Startrekathon består just nu av 13 långfilmer och 766 tv-avsnitt.