Man skulle kunna sammanfatta det här avsnittet i tre punkter. 1. Data ska plocka upp radioaktivt drivmedel från en störtad sond på planeten Barkon IV, men strålningen gör att han tappar minnet. 2. Han stapplar in i en liten by där civilisationen befinner sig på någon form av medeltida nivå. För att få in pengar säljer Data lite av de radioaktiva stenar han har med sig (och som han alltså inte längre minns riskerna med). De blir snart till populära smycken, som i sin tur ger folk strålskador. Ganska jobbig stämning gentemot Data. 3. Samtidigt ombord på Enterprise: Deanna Troi försöker vidareutbilda sig, men är till en början för långsam med att offra sina kollegors liv för att bli en karriärskvinna inom Starfleet.
Civilisationen på Barkon IV måste vara ett av de mer fantasilösa utomjordiska samhällen upphovspersonerna bakom Star Trek tagit fram. Lite generisk medeltidsmiljö och pyttelite smink i pannan för att signalera att befolkningen är en främmande ras. Men Star Trek-universumets tristaste problem – att så många av civilisationerna Enterprise stöter på ute i galaxen verkar ha en utvecklingskurva som är mycket lik den på jorden, både biologiskt och kulturellt, orkar jag inte ens reagera på längre.
Att avsnittet ändå fungerar hyfsat beror nog främst på två rollfigurer/skådespelare. Dels den ärtiga lokala läkaren Talur, som utifrån sitt begränsade perspektiv ändå försöker resonera vetenskapligt kring saker och ting. Dels flickan Gia. Hon blir Datas enda egentliga vän i den lilla byn, på ett sätt som blir både rart och sorgligt.
En lite lustig detalj är att regissören till det här avsnittet, Winrich Kolbe, också gjorde Pen Pals – ett annat avsnitt som till stor del bygger på Datas vänskap med ett barn. Fast det här avsnittet håller en betydligt högre klass. För övrigt regisserade Kolbe totalt 48 fördelade på fyra olika Star Trek-serier (och dejtade Kate Mulgrew – men det kanske vi kommer till senare).
Som helhet ett måttligt inspirerat, men trots det väl utfört avsnitt. Fast även så här i efterhand verkar man ha saknat riktning. För andra avsnittet i rad läser jag i min Star Trek-litteratur att ingen riktigt visste vad avsnittet handlade om – egentligen. På ett liknande sätt kommer mitt nästa blogginlägg att handla om ett avsnitt av Deep Space 9 som är lite för likt Thine own Self för sitt eget bästa. För övrigt är namnet på det här avsnittet en lite onödig Shakespearereferens.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 305 tv-avsnitt.
Jag håller till mångt och mycket med om det du skriver här, så även jag ger det alltså 7/10.
Ändå vill jag påpeka att båda handlingarna är relativt intressanta, det är bara inget avsnitt som står ut speciellt mycket. Kanske kan man säga att det är något oinspirerat.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur ens rang fungerar inom Starfleet. Gäller ens rang för allting inom Starfleet eller är det begränsat till uppdrag inom fält där man har speciell kunskap och erfarenhet?
För medan det är intressant att se Troi gå igenom utbildningen – speciellt efter hur hon såg ut som befälhavare i 5×05 Disaster – så fortsätter ju hennes problem som en av de främsta potentiella befälhavarna på Enterprise att vara detsamma; en stor brist på kunskap och erfarenhet från de stora fälten som allt som oftast är relevant för en kapten. Hon har aldrig visat någon kunskap om vetenskap eller rymden, teknologi är inte hennes fält heller, hon är inte insatt i interplanetär diplomati och den nuvarande politiska situationen där hon kan tänkas representera Federationen i form av kapten på flaggskeppet, hon har aldrig visat någon speciell taktisk kunskap. Jag ifrågasätter alltså inte Trois möjlighet att bli befordrad till Commander, utan hur smart det egentligen att skapa en situation där en psykolog kanske får ta över kaptensstolen på Starfleets flaggskepp, trots en nästan total avsaknad av kvalifikationer inom någon eller några av de här fälten. Utbildningen eller tentan hon gick igenom under Rikers vägledning verkar inte heller ha bidragit till sådan kunskap, så allt fortsätter ju som tidigare i den frågan.
Inte för att en person absolut inte skulle kunna bli en bra kapten ändå, om man delegerar till övriga på skeppet och litar på deras råd och rekommendationer. Men det skapar ju också ett väldigt stort beroende från kaptenens sida, att kapten inte själv har tillräckligt med kunskap för att avgöra vad som är bäst. Kanske är det helt enkelt att vi också har vant oss vid kaptener som alltid har visat iaf viss kunskap inom de här områdena tidigare.
Avsnittet är grundat på idéer som pitchades av Christopher Hatton, samme Hatton som även var med och pitchade 7×04 Gambit, Del 1. Detta handlade specifikt om Datas handling på planeten, som Hatton pitchade som “Data som Frankenstein”. Den idén var något som Jeri Taylor tyckte var oemotståndligt och han passade vidare avsnittet till Ronald D. Moore som fick jobba vidare på avsnittet.
På grund av nedskärningar i budgeten för avsnittet fick man skära ner lite på kostnader som hade med den uppbyggnaden av inspelningsplatsen i byn att göra, vilket också ledde till att de fick skära ner lite på scenerna i Datas handling. På gott eller ont så kommer man iaf att få valuta för pengarna, då inspelningsplatsen får stå kvar ett tag och används i flera av de kommande avsnitten igen. Det gäller framför allt avsnitt i TNG, men även ett i DS9.
Istället behövde de så klart en b-handling och Moore valde att skippa “Data är borta, vi måste hitta honom” till förmån för just handlingen med Troi. Han fick ursprungligen idén från bokversionen av Unification – 5×07 och 5×08 – som skrevs av Jeri Taylor och där Troi funderade kring händelserna i 5×05 Disaster. Den idén till en handling fanns dock redan liggandes innan det här avsnittet behövde en b-handling, då den först togs fram för att möjligtvis användas i 7×02 Liaisons.
Det här är även ett av de avsnitten i hela Star Trek där seriens främste rollfigur har som minst att göra, då Picard bara får en replik. Det ska ha berott på att Patrick Stewart ska ha tagit extra ledigt, för att kunna göra en enmansversion av “A Christmas Carol” i London samtidigt som avsnittet filmades.
Flera bakom produktionen har uttalat sig försiktigt positiva till avsnittet. Det inkluderar regissören Winrich Kolbe som nämner att han även regisserade 2×15 Pen Pals och det fanns något med Data som verkade få författarna att vela göra honom till bästa vän med små barn. En annan som tyckte om avsnittet var Brannon Braga som även tycker att det här förmodligen var ett av säsongens bästa avsnitt.
Ron Moore själv har dock lite blandade känslor och åsikter om avsnittet. Han nämner t.ex. det som Roger skrev om i sin recension, att han aldrig lyckades förstå vad avsnittet faktiskt handlade om och att det gjorde det till ett av de mest frustrerande och svåra avsnitten att skriva under hela TNGs gång. Men han nämner också att detta kan ha påverkats av det som jag tror att jag nämnde inför S07, att författarna började få ont om idéer för nya avsnitt, att de knappt fick någon semester från förra säsongen till denna och att de dessutom spreds väldigt tunt över allt som de var tvungna att hinna med. Det gjorde ju, som sagt, att Braga och Moore delvis var borta och slipade på den första TNG-långfilmen, medan större delen av arbetet med S07 föll på t.ex. Taylor (som dock hade annat att göra än att bara skriva, då hon tagit över för Piller i S07), Echevarria och Shankar. Allt detta betydde, enligt Moore, att de alla var väldigt trötta vid det här laget och inte alls hade kul att skriva avsnitt.