Jag återvänder till The Next Generation bara för att mötas av ett ganska oinspirerat avsnitt. Huvudintrigen handlar den här gången om Worfs och hans papparoll. Han har ju låtit sina fosterföräldrar ta hand om sonen Alexander efter mordet på hans mamma K’Ehleyr. Men nu kommer barnet i retur. Alexander är för bråkig och bångstyrig för två gamla pensionärer att ta hand om, menar Worfs mamma som oväntat dyker upp ombord på Enterprise för att dumpa Alexander där. Worf får plötsligt finna sig i att åka på utflykter med Alexanders skolklass och ha möten med hans bekymrade lärare. För Alexander är en olydig unge som stjäl och ljuger i skolan. Inte bra för Worfs klingonska hederstyngda självbild.
Medan Worf försöker förstå hur man är en bra pappa, så är resten av besättningen sysselsatta med ett vetenskapligt experiment. Ett sätt att driva rymdskepp på genom en solitonvåg – det vill säga ett rymdskepp ska på något sätt kunna surfa på en våg av energi, och om jag förstått allt rätt hämta sin kraft från energivågen istället för att drivas av en warpmotor. Ett jättekonstigt experiment, tänker jag. Hur får man en våg att svänga? Och vad händer om något kommer i vägen och man måste bromsa?
Inte helt oväntat går experimentet fel, vågen blir bara starkare och starkare ju längre den färdas och hotar så småningom att helt förinta en av Federationens kolonier. La Forge kommer på en fiffig idé som går ut på att man ska stoppa vågen genom att skjuta fotontorpeder på den. Men det måste göras från en position som är framför vågen. Och i samband med att Enterprise ska köra rakt igenom energivågen så råkar förstås Alexander ut för en olycka och fastnar i ett rum där det börjar brinna. Så vävs två ganska förutsägbara intrigtrådar samman. För allt ordnar sig förstås. Enterprise räddningsmanöver löser alla problem med den glupska energivågen och Worf inser till sista att Alexanders bråkighet beror på att han saknar en far i sitt liv.
Det finns inte så mycket att älska i det här avsnittet. Bäst var Jonathan Frakes (Riker) XXX fantastiska halva baklängeskullerbytta första gången som Enterprise skakas av energivågens krafter. Och när Riker mitt i kalabaliken kring räddningen av Alexander ändå kommer ihåg att rädda två av de utrotningshotade djur som Enterprise åtagit sig att frakta genom galaxen. Mer irriterande kommentar – finns det inget sätt att muta när man blir anropad av andra på skeppet. Worfs och Picards möte avbryts ju av en massa samtal till Worf om Alexander. Men det borde ju inte gå att ha ett enda oavbrutet samtal ombord utan att någon pratsjuk anropar en.
Men som helhet är det här mycket blekt. Det står verkligen inget på spel någon gång under det här avsnittet. Och allt slutar exakt som man kan tänka sig. Worf förstår att han måste ta sitt pappaansvar och forskarna förstår att det kanske inte är en så himla smart idé att skicka ut superstarka energivågor i rymden. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Fast jag har ju på känn att Alexander skulle kunna orsaka ytterligare drama ombord, om manusförfattarna ger honom chansen.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 212 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofjärde inlägg i årets#blogg100-utmaning.
Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist 
Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.
Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.
När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.
Veckans alien i Star Trek är den här gången en människa, om än från framtiden. Berlinghoff Rasmussen är en tidsresenär och historiker som rest tillbaka i tiden för att iaktta arbetet ombord på Enterprise under en kommande händelse. I alla fall är det vad han säger när han bara dyker upp ute i rymden, och sedan teleporterar sig ombord på Enterprise. Picard och manskapet är egentligen fullt upptagna med att försöka rädda kolonin Penthara IV där ett meteornedslag lett till en till synes oändlig vinter, men när Rasmussen säger att framtidens historiker känner till dem och deras arbete så växer de plötsligt några centimeter. Manskapet ombord på Enterprise blir liksom lite till sig. Det är som att de får en utanförblick på sig själva – och gillar den. Jag tror att de där självgoda minerna är den bästa grejen med hela det här avsnittet. .
Givetvis har besättningen massor av frågor om framtiden som de vill ställa till Rasmussen, men han avvärjer dem alla och hänvisar till att han kan förändra framtiden om han börjar berätta om den. Vi tittare förstår däremot att något skumt är på gång redan första gången Rasmussen är ensam ombord på Enterprise. Då visar han nämligen sitt sanna jag, en sammanbiten och känslokall min, typ. Misstankarna om fuffens förstärks ytterligare när vi ser att Rasmussen plockar på sig och snor olika föremål ombord. När han slutligen försöker kidnappa Data så blir det uppenbart för alla att det är något allvarligt i görningen. Lyckligtvis har också Picard anat ugglor i mossen. Vad Rasmussen underskattat är den pedantiska ordning som råder ombord, det går inte att sno med sig en phaser utan att det märks. Det uppdagas till slut att Rasmussen egentligen kommer från det förflutna, och att hans plan är att föra med sig en rad föremål tillbaka till sin tid, och sedan hävda att han uppfunnit dem. Själva skytteln hade han snott från en tidsresenär från framtiden.
Avsnittet slutar med att den stulna rymdskytteln som Rasmussen kom med åker tillbaka till det förflutna, medan han själv får stanna kvar i framtiden för att sona sitt straff. Nu var det ju en vecka sedan jag såg det här avsnittet, men jag minns det som att Johannes som jag såg avsnittet med gillade det här mycket mer än jag. Framför allt tror jag att han gillade slutet, och så levde han sig in i paniken Rasmussen måste ha känt när han insåg att han aldrig skulle få resa tillbaka hem, utan nu var fången i framtiden. Själv så tyckte jag att intrigen var lite för urvattnad. Egentligen tror jag att avsnittet hade blivit bättre om bihandlingen med Enterprises försök att rädda kolonin från den eviga snöstormen hade fått vara huvudhandling i stället. Där var det i alla fall dramatik på allvar, medan Berlinghoff Rasmussen egentligen bara var en simpel snattare från det forntiden.
Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.
Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes 
Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.
När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.
Så till nästa genrehyllning! Den här gången den gamla filmiska kommunistskräcksvisualiseringen. Du vet, “de ser likadana ut som oss på utsidan, men innerst inne är de förrädare”. Hjärntvättsscenariot. Invasion of the bodysnatchers-grejen. Kanske är jag lite gammalmodig i mina associationer – det här avsnittet gjordes ju trots allt på 90-talet. Så ska vi kalla det här för en varning för tv-spelens beroendeframkallande egenskaper? Eller en storyline inspirerad av den där skräcken för insmugna subliminala meddelanden i tv-program och i reklam?
Det intrigverktyg som kan användas för alla de här syftena är ett slags tv-spel som utgörs av ett par glasögonramar som strålar rött ljus rakt in i spelarens öga. Själva spelet är skitkasst, spiralfärgade skivor som åker in i olika tubliknande öppningar på ett rätt så obscent sätt, men när man får ner en sån där skiva i en lur så stimuleras ett njutningscenter i hjärnan på ett – vad det ser ut – mycket effektivt och stönframkallande sätt. De första glasögonen ges till Riker när han knullar runt på Risa under en semester. Men snart låter han andra prova, och genom skeppets replikator kan snart alla ombord ha ett eget par av njutningsglasögonen.
Glasögonen och spelet är förstås helt och hållet fejk. De är bara ett sätt att hjärntvätta besättningen på – iscensatt av den makthungriga Etana Jol som har grandiosa planer för sig själv. Först ska Enterprise bli spelgalet, och sedan ska glasögonen spridas till resten av Federationen. Allt är välplanerat, som till exempel att de fjärrstyrda besättningsmedlemmarna börjar sitt värv ombord på Enterprise med att koppla ur Data, den enda ombord som glasögonen inte kan få på fall.
Allt hade gått åt pipsvängen tämligen snart, om inte Wesley Crusher hade haft skolledigt och varit på besök ombord på Enterprise. Han och hans nördiga flirt Robin Lefler (Ashley Judd) undersöker glasögonens effekt istället för att spela med dem, och upptäcker ganska snart väldigt underliga effekter på hjärnan av spelet. Det hela utmynnar i ett klassiskt “alla omkring mig är hjärntvättade zombies”-scenario där Crusher blir jagad över hela Enterprise av personer han trodde var hans vänner. Till sist håller man fast honom i en stol, och tvingar honom att hålla ögonen öppna tills dess glasögonens laserstråle har förslavat även honom. En rätt obehaglig scen, faktiskt.
Jag gillar det här avsnittet också. Tycker att Star Trek-versionen av ett känt scenario som det här är kul och underhållande. Den unge herr Crusher är bara ungefär medelirriterande i avsnittet, men det gör inget eftersom Ashley Judd nästan är självlysande begåvad i all sin lågmälda entusiasm. Det går också att göra en mer sexuellt färgad analys av det här avsnittet, som att Crusher och Leflers romans, som fortfarande inte är sexuellt befläckad, är det enda som är rent, oskyldigt och äkta ombord på Enterprise. De vuxna, däremot, är förtappade sexmissbrukande pundare, som bara väntar på nästa sexuellt laddade kick från spelglasögonen. Det skulle i och för sig göra scenen där alla tvingar Wesley att ta på sig spelbågarna lite som en gruppvåldtäkt.
Och det här är riktigt underhållande. Medan Worf försöker kvalificera sig som universums sämsta barnmorska på Ten Forward så sitter Deanna Troi plötsligt med ansvaret för hela skeppet i knät. Bryggan är i stort sett tom och hon har högsta befäl av de som är kvar. Det är alltså hon som måste bestämma om man ska koppla loss tefatet på skeppet eller inte när skeppet hotar att explodera. Lämna några i sticket för att rädda många, eller hoppas på att det ska gå att rädda alla. Och här kände jag plötsligt behovet av att läsa på mer om hur skeppet är uppbyggt. Var bor egentligen alla? Var kan jag hitta den infon? Samtidigt kommer Picard över sin barnfobi genom att införa rank och militär disciplin hos de tre barn han befinner sig i hissen tillsammans med. På det sättet får han dem att börja klättra uppför en stege i det enorma hisschaktet – bara några minuter innan hela hissen lossnar och störtar mot schaktets botten.
Den där stegen i hisschaktet är väl också den enda nödutrustning som verkar fungera ombord. Jag menar, någon typ av eldsläckare på lastdäck kanske hade varit en bra ide? Trapphus parallellt med hissarna så att personalen slipper krypa omkring i trånga gångar när hissarna inte fungerar kanske också är en fiffig grej? Konservburkar och tråd när de avancerade kommunikatörerna lägger ner? Data är dock som vanligt ett föredöme, att man helt sonika kan skruva av hans huvud och använda det separat är så himla praktiskt.
Jag gillade Disaster jättemycket fram tills dess att slisket satte in, de där fem, sex sista minuterna då allt liksom ordnar sig, alla ler och är självgoda. Då ville jag nog nästan kräkas. Visst ingår sentimentalitet i katastroffilmsgenrenen, men även tragik hör till originalreceptet. Och att The Next Generation så ofta kompenserar all form av mörker och realism med gulliga scener som är som hämtade ur skräckmysserien Sjunde himlen är faktiskt påfrestande. Jag väljer att helt bortse från de där sista minuterna när jag sätter mitt betyg. Jag låtsas som att de inte finns och sätter därför:
Silicon Avatar börjar lika moraliskt som det brukade vara i gamla slasherfilmer där sexuell frihet genast bestraffades med döden, fast i det här fallet hinner ingen ens ligga. Riker har bara blivit uppraggad av en av de kvinnliga nybyggarna på Melona. Menande blickar har utbytts. Hon har utlovat en sparad ranson av torkad currykyckling i sitt tält – vilket antagligen är kod för något riktigt perverst med tanke på Rikers ansiktsuttryck när hon säger det. Men när sexträffen till sist är spikad hörs plötsligt ett märkligt ljud från skyn, och kristallväsendet börjar förvandla den grönskande planeten till aska och grus.
Det visar sig att Karrs son var en av de som dog på Datas hemplanet. En hel del dålig stämning uppstår när hon inte litar på Data på grund av hans äldre brors roll i massakern på deras hemplanet, något som i vanlig ordning inte rör Data i ryggen (är det någon del av honom som verkligen inte är mänsklig så är det förmågan att aldrig känna sig kränkt). När det sedan visar sig att Data har Karrs sons loggar och dagboksanteckningar lagrade i sina minnesbanker så slår Marrs skepsis över till ett lätt förvirrat tillstånd där hon börjar se på Data som ett slags reinkarnation av sonen. Scenen där Data börjar tala med sonens röst är väl den som jag kommer att minnas från det här avsnittet. Tillsammans lyckas i alla fall hon och Data komma på ett sätt att spåra varelsen, och det är nu som veckans moraliska dilemma formuleras.
Det verkar som om kollen på personalen inte är den bästa inom Stjärnflottan. Det här är 
Ensign Ro är något så ovanligt som ett inkännande avsnitt om terrorism. Manusförfattarna själva har sagt att bajornaerna i Ensign Ro inspirerades av en rad folkgrupper som på olika sätt befann sig på flykt eller var utan ett eget land – kurderna, palestinierna, judarna på 40-talet, båtflyktingar från Haiti – men tittar man på nätet hur avsnittets tolkats så verkar det ändå som om de flesta bestämt sig för att det här är en ganska tydlig kommentar kring konflikten mellan Israel och Palestina. I Star Treks universum heter det fördrivna folkslaget alltså bajoraner, och är på flykt från sin hemvärld efter att den blivit annekterad av de onda cardassierna. Men utifrån sina tillfälliga flyktingläger och tillflyktsorter så finns det en nationalistisk rörelse som planerar och genomför terrordåd mot cardassierna. Vi får till och med besöka ett flyktingläger där den nya besättningsmedlemmen på Enterprise, Ro Laren, ger glimtar av sin uppväxt som flykting.
Jag har förstått att det är avsnittet också bildar grunden för nästa avknoppning i Star Trek-franchisen, Deep Space Nine, som drar igång drygt ett år efter att det här avsnittet visats. Dessvärre verkar det inte som om jag får se mer av terroristledaren 
Själva handlingen går i korthet ut på att Enterprise möter upp ett rymdskepp som tillhör folket som kallar sig själva för Tamas barn. Trevliga, tekniskt avancerade – men helt obegripliga då de helt och hållet talar i metaforer och aforismer. I stort sett allt de säger är hänvisningar till deras egna myter, legender och historier. Och det blir inte lättare för Picard när tamariernas kapten bestämmer sig för att de två ska lösa problemet på egen hand – strandsatta på en planet där det finns ett farligt elektriskt monster. Male bonding på en helt ny skala, liksom. Förutom en hel del självklara invändningar kring tamariernas språk (hur kan ett sånt folk ens prata sig samman om hur man konstruerar ett rymdskepp? eller den svindlande svårigheten i vad det är man säger för att få en tamarier att skicka saltet under en måltid) så blir det här en rätt rolig tankenöt – både för Picard och besättningen i avsnittet och för oss hemma i tv-soffan. Rolig, intressant och väldigt absurd.
I mitt tycke är det är osannolika avsnitt som det här som lite är poängen med Star Trek. Visst brukar amerikanska tv-serier ofta flippa ut efter några säsonger, 
Jag förväntar mig att nu börja förstå massor av star trekiansk insiderhumor som tidigare gått mig förbi, och med lite snabb googling hittar jag också några försök att 