New Ground. Barnuppfostran enligt Worf.

tng new ground 4

Jag återvänder till The Next Generation bara för att mötas av ett ganska oinspirerat avsnitt. Huvudintrigen handlar den här gången om Worfs och hans papparoll. Han har ju låtit sina fosterföräldrar ta hand om sonen Alexander efter mordet på hans mamma K’Ehleyr. Men nu kommer barnet i retur. Alexander är för bråkig och bångstyrig för två gamla pensionärer att ta hand om, menar Worfs mamma som oväntat dyker upp ombord på Enterprise för att dumpa Alexander där.  Worf får plötsligt finna sig i att åka på utflykter med Alexanders skolklass och ha möten med hans bekymrade lärare. För Alexander är en olydig unge som stjäl och ljuger i skolan. Inte bra för Worfs klingonska hederstyngda självbild.

tng new ground 2Medan Worf försöker förstå hur man är en bra pappa, så är resten av besättningen sysselsatta med ett vetenskapligt experiment. Ett sätt att driva rymdskepp på genom en solitonvåg  – det vill säga ett rymdskepp ska på något sätt kunna surfa på en våg av energi, och om jag förstått allt rätt hämta sin kraft från energivågen istället för att drivas av en warpmotor. Ett jättekonstigt experiment, tänker jag. Hur får man en våg att svänga? Och vad händer om något kommer i vägen och man måste bromsa?

Inte helt oväntat går experimentet fel, vågen blir bara starkare och starkare ju längre den färdas och hotar så småningom att helt förinta en av Federationens kolonier. La Forge kommer på en fiffig idé som går ut på att man ska stoppa vågen genom att skjuta fotontorpeder på den. Men det måste göras från en position som är framför vågen. Och i samband med att Enterprise ska köra rakt igenom energivågen så råkar förstås Alexander ut för en olycka och fastnar i ett rum där det börjar brinna. Så vävs två ganska förutsägbara intrigtrådar samman. För allt ordnar sig förstås. Enterprise räddningsmanöver löser alla problem med den glupska energivågen och Worf inser till sista att Alexanders bråkighet beror på att han saknar en far i sitt liv.

tng new groundDet finns inte så mycket att älska i det här avsnittet. Bäst var Jonathan Frakes (Riker) XXX fantastiska halva baklängeskullerbytta första gången som Enterprise skakas av energivågens krafter. Och när Riker mitt i kalabaliken kring räddningen av Alexander ändå kommer ihåg att rädda två av de utrotningshotade djur som Enterprise åtagit sig att frakta genom galaxen. Mer irriterande kommentar – finns det inget sätt att muta när man blir anropad av andra på skeppet. Worfs och Picards möte avbryts ju av en massa samtal till Worf om Alexander. Men det borde ju inte gå att ha ett enda oavbrutet samtal ombord utan att någon pratsjuk anropar en.

tng new ground 3Men som helhet är det här mycket blekt. Det står verkligen inget på spel någon gång under det här avsnittet. Och allt slutar exakt som man kan tänka sig. Worf förstår att han måste ta sitt pappaansvar och forskarna förstår att det kanske inte är en så himla smart idé att skicka ut superstarka energivågor i rymden. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Fast jag har ju på känn att Alexander skulle kunna orsaka ytterligare drama ombord, om manusförfattarna ger honom chansen.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 212 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofjärde inlägg i årets#blogg100-utmaning. 

 

 

 

 

 

 

Star Trek VI: The Undiscovered Country. Den med glasnost och lönnmord i rymden.

PlazaSuite_Still_26.tif

Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.

st undiscovered 7Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.

I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).

Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.

st undiscovered 4Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.

st undiscovered 6Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.

tng undiscovered 5När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.

Star Trek VI - Das unentdeckte Land

Nichelle Nichols

Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.

 

Betyg: 8/10

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

A matter of time. Det med den lögnaktige tidsresenären.

tng matter of time

Lite bortskämd nu, inser jag. Har inte haft lust att skriva om det här avsnittet för att det kändes så…ordinärt. Det har tydligen inte varit helt nyttigt för mig att se legendariska dubbelsavsnitt med Spock, eller den sjätte långfilmen (som ska bli nästa blogginlägg). I jämförelse med de där grejorna så var A matter of time högst alldaglig. Tydligen så till den grad att jag nästan tog en veckas blogguppehåll.

tng matter of time 2Veckans alien i Star Trek är den här gången en människa, om än från framtiden. Berlinghoff Rasmussen är en tidsresenär och historiker som rest tillbaka i tiden för att iaktta arbetet ombord på Enterprise under en kommande händelse. I alla fall är det vad han säger när han bara dyker upp ute i rymden, och sedan teleporterar sig ombord på Enterprise. Picard och manskapet är egentligen fullt upptagna med att försöka rädda kolonin Penthara IV där ett meteornedslag lett till en till synes oändlig vinter, men när Rasmussen säger att framtidens historiker känner till dem och deras arbete så växer de plötsligt några centimeter. Manskapet ombord på Enterprise blir liksom lite till sig. Det är som att de får en utanförblick på sig själva – och gillar den. Jag tror att de där självgoda minerna är den bästa grejen med hela det här avsnittet. .

tng matter of time 4Givetvis har besättningen massor av frågor om framtiden som de vill ställa till Rasmussen, men han avvärjer dem alla och hänvisar till att han kan förändra framtiden om han börjar berätta om den. Vi tittare förstår däremot att något skumt är på gång redan första gången Rasmussen är ensam ombord på Enterprise. Då visar han nämligen  sitt sanna jag, en sammanbiten och känslokall min, typ. Misstankarna om fuffens förstärks ytterligare när vi ser att Rasmussen plockar på sig och snor olika föremål ombord. När han slutligen försöker kidnappa Data så blir det uppenbart för alla att det är något allvarligt i görningen. Lyckligtvis har också Picard anat ugglor i mossen. Vad Rasmussen underskattat är den pedantiska ordning som råder ombord, det går inte att sno med sig en phaser utan att det märks. Det uppdagas till slut att Rasmussen egentligen kommer från det förflutna, och att hans plan är att föra med sig en rad föremål tillbaka till sin tid, och sedan hävda att han uppfunnit dem. Själva skytteln hade han snott från en tidsresenär från framtiden.

tng matter of time 3Avsnittet slutar med att den stulna rymdskytteln som Rasmussen kom med åker tillbaka till det förflutna, medan han själv får stanna kvar i framtiden för att sona sitt straff. Nu var det ju en vecka sedan jag såg det här avsnittet, men jag minns det som att Johannes som jag såg avsnittet med gillade det här mycket mer än jag. Framför allt tror jag att han gillade slutet, och så levde han sig in i paniken Rasmussen måste ha känt när han insåg att han aldrig skulle få resa tillbaka hem, utan nu var fången i framtiden. Själv så tyckte jag att intrigen var lite för urvattnad. Egentligen tror jag att avsnittet hade blivit bättre om bihandlingen med Enterprises försök att rädda kolonin från den eviga snöstormen hade fått vara huvudhandling i stället. Där var det i alla fall dramatik på allvar, medan Berlinghoff Rasmussen egentligen bara var en simpel snattare från det forntiden.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 211 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Unification Pt 2. Det där Romulanerna ställer in sin invasion.

tng unification 2 1

Nä. Det blev inget superbra andra-delen-i-tudelade-star trek-avsnitt den här gången heller. Det blev pratigt, lite tråkigt och med plotvändningar som kändes ganska simpla. Och det där magiska med Spocks comeback falnade ganska så snabbt. Nimoy känns äldre och tristare här i tv-upplagan än i den kommande filmen (som jag skriver om i nästnästa blogginlägg).

Nå, tillbaka till själva avsnittet. När Picard listat sig fram till Spocks gömställe på Romulus så visar det sig att den vulcanske ambassadörens besök där är ett slags enmansfredsuppdrag. På Romulus finns det en grupp Vulcanister, som vill förändra romulanernas samhälle till något som liknar det på Vulcan. Romulanerna är ju från början en utbrytargrupp från det Vulcanska samhället (även om jag faktiskt inte tycker att de förklarar det där historiska skeendet supertydligt här). Spock tänker sig att de fanatiska vulcanisterna är den största chansen till fred, och är på planeten för att utbilda dem och förhandla med upplysta och öppensinnade politiker.

tng unification 2 2Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.

tng unification 2 3Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes Mœbius-inspirerat, och det kan nog stämma. Det här var en annan typ av miljö än vi brukar hamna i under Star Trek-avsnitten, och betydligt flippigare än den där Mos Eisley-kantinen i Star Wars.

Visst finns det gott om saker att tycka om här. Som frosseriet i romulanernas axelvaddsmode. Eller Picards och Spocks mindmeld på slutet, ett sätt för Spock att förenas med sin nu avlidne far Sarek – som ju sedan tidigare fanns lagrad hos Picard. Men som helhet var ändå det här en stor besvikelse som inte lyckades fånga mig. Om första delen var en magnifik upptrappning så var del två en uppvisning i hur man slarvar bort bra förutsättningar. Alla lösningar känns lite hipp som happ. Spocks tillgång till romulanernas tv-sändningar, till exempel. Eller att Spock och de andra lämnas obevakade i ett rum och har gott om tid på sig att skapa hologram av väggar som de kan gömma sig bakom, tack vare av Datas och Spocks avancerade hackerförmågor. Jag menar, på allvar, vet man något om Data så låter man ju inte honom komma ens i närheten av en datormaskin, och med tanke på den detaljerade information romulanerna fått genom sin underrättelsetjänst så måste man väl veta om hans kapacitet. Det här manuset kändes fullt av dåliga lösskägg. På håll ser det ut som rimliga lösningar men på nära håll är det bara fejk.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Unification pt 1. Spock gör entré.

tng unification 1 2

Jag hade extremt stora förväntningar på det här dubbelavsnittet. Efter McCoy och Sarek är det dags för giganten från orginalserien att göra ett framträdande i The Next Generation. Och, nej, jag menar självklart inte kapten Kirk, det här är ju Spocks moment på 2300-talet!

Det börjar med ett mysterium. Mitt i den allt mer spända och infekterade konflikten mellan Federationen och Romulanerna dyker plötsligt Spock upp på Romulus. Men ingen vet varför, ett spionfoto är enda skälet till att man vet att han ens är där. En konstig tidpunkt för en artighetsvisit tycker Federationen och ger Picard i uppdrag att ta reda på varför en av deras ambassadörer sover med fienden. Picard lånar skjuts med klingonerna (ett skepp med kamouflagmöjlighet), ordnar en fiffig förklädnad och beger sig till Romolus tillsammans med Data för att ta kontakt med Spock.

tng unification 1 6Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.

tng unification 1 3När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.

All eventuell episkhet till trots, så är det här och det nästföljande systeravsnittet från början avsedda som promotionverktyg inför den kommande Star Trek-filmen, som Nimoy  förresten var producent för. I varje fall anses det som förklaringen till att Nimoy spelade Spock i tv-serien för en för honom extremt låg ersättning. Och det är ett snyggt sätt att påminna The Next Generation-tittarna om originalbesättningen. I och med Unification 1 & 2 knöts de två Star Trek-universumen samman på allvar lagom till att originalcrewen snart skulle dyka upp på biograferna.

Jag tyckte att det här var ett bra avsnitt, en bra upptakt inför det som komma skall – men The Next Generation har så här långt inte lyckats leva upp till mina förväntningar i ett enda tudelat avsnitt…

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 209 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

The Game. Det datorspelskritiska hjärntvättsavsnittet.

tng the gameSå till nästa genrehyllning! Den här gången den gamla filmiska kommunistskräcksvisualiseringen. Du vet, “de ser likadana ut som oss på utsidan, men innerst inne är de förrädare”. Hjärntvättsscenariot. Invasion of the bodysnatchers-grejen. Kanske är jag lite gammalmodig i mina associationer – det här avsnittet gjordes ju trots allt på 90-talet. Så ska vi kalla det här för en varning för tv-spelens beroendeframkallande egenskaper? Eller en storyline inspirerad av den där skräcken för insmugna subliminala meddelanden i tv-program och i reklam?

tng the game 2Det intrigverktyg som kan användas för alla de här syftena är ett slags tv-spel som  utgörs av ett par glasögonramar som strålar rött ljus rakt in i spelarens öga. Själva spelet är skitkasst, spiralfärgade skivor som åker in i olika tubliknande öppningar på ett rätt så obscent sätt, men när man får ner en sån där skiva i en lur så stimuleras ett njutningscenter i hjärnan på ett – vad det ser ut – mycket effektivt och stönframkallande sätt. De första glasögonen ges till Riker när han knullar runt på Risa under en semester. Men snart låter han andra prova, och genom skeppets replikator kan snart alla ombord ha ett eget par av njutningsglasögonen.

tng the game 5Glasögonen och spelet är förstås helt och hållet fejk. De är bara ett sätt att hjärntvätta besättningen på – iscensatt av den makthungriga Etana Jol som har grandiosa planer för sig själv. Först ska Enterprise bli spelgalet, och sedan ska glasögonen spridas till resten av Federationen. Allt är välplanerat, som till exempel att de fjärrstyrda besättningsmedlemmarna börjar sitt värv ombord på Enterprise med att koppla ur Data, den enda ombord som glasögonen inte kan få på fall.

tng the game 6Allt hade gått åt pipsvängen tämligen snart, om inte Wesley Crusher hade haft skolledigt och varit på besök ombord på Enterprise. Han och hans nördiga flirt Robin Lefler (Ashley Judd) undersöker glasögonens effekt istället för att spela med dem, och upptäcker ganska snart väldigt underliga effekter på hjärnan av spelet.  Det hela utmynnar i ett klassiskt “alla omkring mig är hjärntvättade zombies”-scenario där Crusher blir jagad över hela Enterprise av personer han trodde var hans vänner. Till sist håller man fast honom i en stol, och tvingar honom att hålla ögonen öppna tills dess glasögonens laserstråle har förslavat även honom. En rätt obehaglig scen, faktiskt.

tng the game 3Jag gillar det här avsnittet också. Tycker att Star Trek-versionen av ett känt scenario som det här är kul och underhållande. Den unge herr Crusher är bara ungefär medelirriterande i avsnittet, men det gör inget eftersom Ashley Judd nästan är självlysande begåvad i all sin lågmälda entusiasm. Det går också att göra en mer sexuellt färgad analys av det här avsnittet, som att Crusher och Leflers romans, som fortfarande inte är sexuellt befläckad, är det enda som är rent, oskyldigt och äkta ombord på Enterprise. De vuxna, däremot, är förtappade sexmissbrukande pundare, som bara väntar på nästa sexuellt laddade kick från spelglasögonen. Det skulle i och för sig göra scenen där alla tvingar Wesley att ta på sig spelbågarna lite som en gruppvåldtäkt.

Oavset det eventuellt moraliserande anslaget så hade jag riktigt kul genom hela det här avsnittet och tycker att det är väl värt betyget 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 208 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Disaster. Katastroffilmsavsnittet!!!

tng disaster 3

Jag gillar när Star Trek dedikerar hela avsnitt åt olika genrer. I Disaster handlar det – som namnet antyder – om katastroffilmsgenren. Enterprise åker in i något som kallas för kvantumfiber – rymdens motsvarighet till isberg. Och följderna får en på nytt att fundera lite över katastrofberedskapen ombord. När turboliftarna slutar fungera så kan ingen på skeppet ta sig någonstans, verkar det. Kommunikationen ombord ligger också helt nere, och maskinrummet verkar obemannat eftersom hela skeppet riskerar att explodera. Lägg till det att fru O’Brien är höggravid och att dr Crusher och La Forge är instängda på ett lastdäck tillsammans med farligt raketbränsle och brinnande ledningar och i en hiss är Picard fångad tillsammans med tre små barn i en hiss. Klassisk katastroffilmsdramaturgi helt enkelt. Allt går åt helvete samtidigt.

tng disaster 4Och det här är riktigt underhållande. Medan Worf försöker kvalificera sig som universums sämsta barnmorska på Ten Forward så sitter Deanna Troi plötsligt med ansvaret för hela skeppet i knät. Bryggan är i stort sett tom och hon har högsta befäl av de som är kvar. Det är alltså hon som måste bestämma om man ska koppla loss tefatet på skeppet eller inte när skeppet hotar att explodera. Lämna några i sticket för att rädda många, eller hoppas på att det ska gå att rädda alla. Och här kände jag plötsligt behovet av att läsa på mer om hur skeppet är uppbyggt. Var bor egentligen alla? Var kan jag hitta den infon? Samtidigt kommer Picard över sin barnfobi genom att införa rank och militär disciplin hos de tre barn han befinner sig i hissen tillsammans med. På det sättet får han dem att börja klättra uppför en stege i det enorma hisschaktet – bara några minuter innan hela hissen lossnar och störtar mot schaktets botten.

tng disasterDen där stegen i hisschaktet är väl också den enda nödutrustning som verkar fungera ombord. Jag menar, någon typ av eldsläckare på lastdäck kanske hade varit en bra ide? Trapphus parallellt med hissarna så att personalen slipper krypa omkring i trånga gångar när hissarna inte fungerar kanske också är en fiffig grej? Konservburkar och tråd när de avancerade kommunikatörerna lägger ner?  Data är dock som vanligt ett föredöme, att man helt sonika kan skruva av hans huvud och använda det separat är så himla praktiskt.

tng disaster 2Jag gillade Disaster jättemycket fram tills dess att slisket satte in, de där fem, sex  sista minuterna då allt liksom ordnar sig, alla ler och är självgoda. Då ville jag nog nästan kräkas. Visst ingår sentimentalitet i katastroffilmsgenrenen, men även tragik hör till originalreceptet. Och att The Next Generation så ofta kompenserar all form av mörker och realism med gulliga scener som är som hämtade ur skräckmysserien Sjunde himlen är faktiskt påfrestande. Jag väljer att helt bortse från de där sista minuterna när jag sätter mitt betyg. Jag låtsas som att de inte finns och sätter därför:

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 207 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.