En del av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys vision var en arbetsplats utan konflikter – ja, om det inte var doktor McCoy från originalserien om var inblandad, för då verkar det vara fritt fram. Men i The Next Generation har friktionen mellan de anställda varit minimal – (ge och ta ett och annat myteriförsök). Men att någon på allvar skulle vara korrumperad, ond eller intrigera – det vill säga de vanliga ingredienserna i nästan all tv-dramatik – är i stort sett en omöjlighet ombord på Enterprise. Om det hänt har det i så fall nästan alltid varit fråga om en shape-shifter som antagit formen av någon ombord, eller något annat utomjordiskt som ställt till det. Men i Hollow Pursuits möter vi för första gången något som liknar en vanlig arbetssituation. Avsnittets huvudperson, Reginald Barclay, är nämligen en medelmåtta på sitt jobb ombord på Enterprise. Nej, han är faktiskt under medel, har redan fått ett öknamn och har börjat hata sina chefer. Det är nästan en befrielse att få se någon ha det så i det toleranta, men lätt fascistoida, myset ombord på Enterprise.
Barclay roar sig dessutkm med att skapa olika scenarion på holodäck, där det genomgående temat är att han läxar upp sina överordnade och kollegor. Ofta med Riker som objekt för frustrationen. Ibland yttrar hans önskedrömmar som fäktningsmatcher eller regelrätta slagsmål, och han har dessutom erotiska fantasier om Troi som han lever ut på holodäck. på lediga stunder. Ja, så starkt är suget efter hans påhittade verklighet att han ibland drar dit trots att han behövs på skeppets teknikavdelning. Inte riktigt en del av det väloljade självuppoffrande maskineri som Enterprise besättning brukar bestå av.
Det hela uppdagas när La Forge tar sig in på holodäck mitt under en av Barclays fantasier. Men trots Barclays oroväckande aktiviteter där, så bestäms det att man ska försöka få Barclay att växa på jobbet, snarare än att fortsätta att mobba och trycka ner honom. Och det är ju tur, eftersom det visar sig att han är den som räddar hela Enterprise besättning när en kemisk reaktion håller på att få hela skeppet att gå under.
Så trots alla arbetsmiljöproblem och virtuella sexuella trakasserier så slutar avsnittet med den utopiska visionen i behåll. Även rötägget ombord har sina ljusa stunder, och det humanistiska sättet att bemöta Barclays holodäcks-beroende på visar sig vara det vinnande i långa loppet.
Det här påminner om: Alltså, jag kan inte påminna mig om att någon varit dålig på sitt jobb ombord på Enterprise tidigare, om de inte varit infekterade av en galenskapsbacill eller personlighetsförändrade på annat sätt. Att motorn skenar och hela skeppet riskerar att slitas i bitar är däremot ett väldigt vanligt ingriggrepp.
Det här är nytt: Det riktigt märkliga är ju att det här är första gången som någon på riktigt har irriterat sig på Riker. Att det inte sker oftare är det sant utopiska i den här serien.
Höjdpunkten är: förstås när Troi möter sitt inställsamma och sexuellt tillmötesgående alter ego ombord på holodäcket. Det väl tänkt att det är de olika holodäcksfantasierna med skådespelarna utklädda i historiska outfits som ska bära det här avsnittet. Men jag tycker inte riktigt att de lyckas göra något riktigt bra av det där, trots skägg, kostymer och mask. Det känns lite för mycket som maskeraddag på jobbet. Och så skulle jag vilja se Riker förödmjukas lite mer.
Gillade inte: Säkerhetstänket ombord känns godtyckligt på nytt här, med tappade behållare som innehåller virus och skit. Att främmande ämnen går rakt in i ventilationen borde ju hända ofta ombord ett skepp som det här, med besök från andra planeter och civilisationer. Var finns inkubationsreglerna???
Vad har vi lärt oss? Även ett rötägg kan ha åtminstone en dag som hen skiner på. I övrigt tycker jag att det verkar lite läskigt att andra besättningsmedlemmar bara kan gå rakt in i andras holodäcksfantasier. Det talar dessutom emot de teorier som vissa av mina läsare har lanserat här på bloggen, att holädäcket främst används för sexuella fantasier.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 171 tv-avsnitt.
Jag skulle faktiskt gå lite längre och ge det här avsnittet 7/10 då jag finner det ganska underhållande. Visserligen innehåller avsnittet lite intressanta diskussionsämnen kring saker som social nervositet, självkänsla eller beroenden (som t.ex. spelberoende), men ärligt talat så är det ju inte handlingen runt om som lyfter det här avsnittet. Precis som du så har holodeck-scenerna begränsad effekt på mig. Det som lyfter avsnittet är ju Reginald Barclay och som tur är så handlar det här avsnittet ju egentligen om honom. 🙂
Normalt sett så har jag ju lite svårt för rollfigurer som kommer från ingenstans och plötsligt vill vara viktiga, framför allt när det gäller kärleksrelationer, men jag blir direkt investerad i och intresserad av Barclay. Det är iofs inte första gången, jag köpte ju K’Ehleyr direkt också. Så det handlar väl kanske mest om att de måste vara välgenomtänkta och intressanta, snarare än bara ännu en i raden eller rollfigurer som designas som förbrukningsvaror.
Barclay är annorlunda, han är allt annat än perfekt och ofelbar, vilket resten av besättningen ibland verkar. Dessutom är flera av områdena där han är sämre områden som är väldigt synliga för de övriga. Han bryter liksom monotonin.
Jag har dock en annan tolkning än dig när det gäller Barclays professionella kompetens. Jag tror att han måste vara väldigt bra på det han gör för att han ska ha kommit in på Starfleet Academy, tagit sig igenom det, fått jobba inom Starfleet och dessutom lyckas hamna på flaggskeppet. Det är inte illa. Med tanke på att hans självförtroende och sociala förmågor inte är de bästa så måste folk känna att han är värd det, att han konkurrerar ut de andra kandidaterna på något sätt, och det sättet måste vara kompetens. Det är kul att se att det finns plats för olika typer av människor inom Starfleet och att de kan vara väldigt viktiga rent av.
Många har faktiskt undrat om Barclay var menad som en representation av en väldigt generell stereotyp av fansen men det förnekar alla och Piller menar snarare att det skulle vara någon som vi alla känner igenom oss i mer.
Barclay spelas förövrigt av Dwight Schultz, som har varit med i väldigt många olika saker under åren, bland annat A-Team på 80-talet.
Tydligen var det så att Dwight var ett stort Star Trek-fan, både av TOS och av TNG, och väldigt gärna ville vara med på något hörn om det gick. Han ska ha kontaktat Rick Berman och bett honom att höra av sig om det dyker upp någon biroll som skulle passa. Det blev dock inget av det, inte via Rick Berman iaf. Istället råkade det vara så att han jobbade med Whoopi Goldberg på en film, Whoopi vars historia också började på ett liknande sätt, och när hon fick veta detta och såg hur bra skådespelare Dwight Schultz var så tog hon saken i egna händer och övertygade folk att skriva en biroll för Dwight utan hans vetskap. När han kontaktades om det så tackade han självklart ja. 🙂
Även om jag håller med om att det är konstigt ur integritetssynvinkel att holodäcket inte är låst, utan att de andra går in hur som helst, så tycker jag att det här är ett bra avsnitt. Det är intressant att se en mindre perfekt karaktär och holodäcksberoende bör ju definitivt vara ett rätt så vanligt problem i Star Treks framtid, så det är intressant att det tas upp. 7/10 skulle jag nog ge det.
Det var faktiskt vår reflektion också, När La Forge bara stövlade in i Barclays holodäcksimulering kändes det direkt integritetskränkande. Men ingen kommenterar det allra minsta. Känns väldigt märkligt att det inte verkar finnas några regler eller sociala konventioner alls runt detta.
Sedan får det här avsnittet mig att undra om Troi någonsin haft en riktigt patient någon gång. Hon blir ju helt ställd när Barclay hastigt stormar ut, som om det aldrig hänt henne förut att en patient agerat irrationellt (hon rapporterar ju detta på bryggan som en extremt ovanlig händelse). Är psykisk ohälsa så ovanligt i federationen att man kan ta sig hela vägen till Councilor på flagskeppet utan att någonsin stöta på någon med problem som inte låter sig lösas av en 5 minuters peptalk?