Vi verkar vara inne i ett stim av avsnitt som löst bygger på gamla idéer från originalserien och den animerade serien. Den här gången är det The Devil in the Dark som görs om på nytt. Visst, den exploaterande gruvnäringen är utbytt mot ett mer idealistiskt terraforming-team och Enterprisebesättningen kommunicerar med varelsen genom ett översättningsprogram istället för en Vulcan mind meld, men idén bakom avsnitten är väldigt lika. Människor borrar i jorden, och det som de tror är dött visar sig innehålla liv. I det här fallet en livsform som är en fena på datorprogrammering och kan ta över hela Enterprise på bara några timmar.
För budgetavdelningen borde det dock vara en lättnad att man den här gången beslöt sig för att den främmande livsformen skulle vara några lysdioder sammankopplade med en dimmer, istället för att behöva designa och bygga en hel varelse. Det är inte förrän mot avsnittets sista scener som varelsen förvandlats till en ljuslykta istället, men en sån borde inte ha kostat mer än en hundring i någon lokal heminredningsbutik.
Efter att ha sett Home soil vill jag bara säga att jag respekterar jag Patrick Stewart ännu mer som skådespelare – det vill säga, otroligt sanslöst mycket. Den inlevelse och innerlighet som han visar när han spelar mot de där lysdioderna är fenomenal. Nästan i klass med Leonard Nimoys utspel mot den varma mackan i The Devil in the Dark. Men hans rollfigur Picard kommer nog att akta sig för att kalla någon för microhjärna i framtiden efter att han fått svar på tal i avsnittets allra bästa replik, när lysdioden beskriver människorna:
Ugly, ugly giants bags of mostly water
Det är nog den är totala inlevelsen som gör att det här avsnittet faktiskt funkar, trots att vi långa stunder sitter och tittar på några lysdioder som blinkar. Terraform-manskapet var också ovanligt intressanta för birollsfigurer, de hade till och med inbördes relationer, egna hemligheter och olika drivkrafter.
Det här var första gången på ett tag som Enterprise faktiskt stötte på en ny och oupptäckt livsform, men eftersom serien fortfarande består av fristående avsnitt så slutar det som det brukar. Lysdioden säger till människorna att klippa sig, växa upp och komma tillbaka om sisådär 300 år. Med en förhoppning att de då kanske förstår bättre än att börja borra rakt in i hjärnan på en främmande art.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 120 tv-avsnitt.
Funderar på om det inte är så att detta är den bästa delen av säsong ett. Avsnitt 15 (11001001) till avsnitt 22 (Symbiosis) är ändå hyfsat acceptabla avsnitt. Inte för att de på något sett är fantastiska, det är ju ändå säsong ett vi pratar om, men de är åtminstone inte så pinsamt dåliga att man nästan vill stänga av TVn och skämmas för att man är en trekker.
Haha…jag stretar på här. Avsnitt för avsnitt.
Det är väl så att om man bara tänker tillräckligt stort och abstrakt så bygger de allra flesta Star Trek avsnitt på något samma element eller teman som någon gång tidigare redan använts. Det är ändå 120 avsnitt nu som du sett, det är en del. Med tanke på att många eller de flesta avsnitten har någon slags moral bakom dem, någon slags tema, diskussion eller koncept som de bygger på så är det ganska förutsägbart. De är ju i sig ganska breda och abstrakta saker rätt ofta.
Själv tycker jag inte nödvändigtvis att det är negativt, det viktiga är att det görs väl och helst att det är något perspektiv, någon ny historia som bygger på samma sak som tidigare. Det är väl först när det är alltför likt det som tidigare gjorts på det spåret som jag inte kan låta bli att bli lite sur kanske. Det blir ju som om de bara kopierat ett gammalt avsnitt och säger att det är nytt, vilket är som att fuska och det är inte riktigt rättvist mot tittarna som följer det hela.
Med risk för att repetera för mycket så är detta ännu ett acceptabelt, lite halvdant avsnitt. Som Mr_Trek sa så är det här en sekvens av avsnitt som är ganska jämna. Jag ser iaf inte att det skulle finnas något som gör att man blir arg iaf. 😀
Men med tanke på det att det inte direkt är någon favorit så minns jag inte specifika detaljer som Patrick Stewarts insats i avsnittet, men jag litar på att så var fallet.
Annars fick jag alltid intrycket här i början på serien att Picard var lite överdrivet stel och bitter jämfört med vad jag vet om honom över hela serien. Kanske var det Stewart som inte riktigt hade förstått var han hade Picard riktigt, eller kanske är det ett tecken på att Stewart själv var ganska spänd på inspelningarna.
Förutom att det var ganska mycket drama och problem bakom kulisserna i säsong ett, samt att serien fick en hel del kritik både för att den var inte var så bra och för att den inte var TOS, så skojar skådespelarna ofta om att Patrick Stewart var väldigt allvarlig och lite väl stel. Att han tog allting kring jobbet väldigt seriöst och rent av tyckte att det var jobbigt när de andra skojade med varandra eller slösade för mycket tid och tagningar. Han ville göra allt korrekt, effektivt och professionellt. Enligt de övriga så lyckades de få honom att slappna av mer och ha också ha kul på inspelningarna efter någon säsong eller två. Så det kanske är det som lyser igenom i rollfiguren Picard i det här läget.
Jag tänker mer så här: Roddenberry var fortfarande delaktig och troligtvis tongivande under seriens första säsong. Visst känns det som att hans idéer tog slut redan under TOS. Och nu körde han vidare på flera av sina redan säkra kort. Och återvann några andra. Universum är oändligt, några fler uppslag skulle väl vara möjligt att få till!