Det finns en språkmaterialistisk kvalitet hos Nemesis som ger avsnittet det där lilla extra. Ett annorlunda, nästan poetiskt bruk av orden hos Vori-folket som gör de enklaste vardagsuttryck en smula vackrare. Redan några repliker in på avsnittet märker man det här lite annorlunda sättet att använda sig av orden på. Det är inte svårt att förstå, men ordalydelserna och bruket av orden är inte på det vis vi är vana.
BRONE: I’m very sorry for my defenders. They’re new to the clash and glimpse the nemesis all around them.
CHAKOTAY: The clash. You’re at war?
BRONE: You’ve strayed into the fullness of it.
CHAKOTAY: That explains why my shuttle came under fire.
BRONE: One of my defenders glimpsed a vessel falling in Grove Yellow. It must have been yours. Why fly so close to this sphere?
Det är egentligen så här jag alltid har föreställt mig att Federationens översättningsmaskiner skulle fungera. Eller, jag menar kanske inte fungera. Det borde ju hända lite oftare att det inte alltid blir exakt rätt ord när den där maskinen gör sin översättning. Att översättningsprogrammet liksom får kämpa lite med att ens hitta en liknande glosa när den ska översätta ett språk som blivit till på en helt annan värld, i ett helt annat sammanhang (det finns faktiskt lite rolig läsning på det temat i Discovery-pocketboken Fear Itself och även lite av samma problematik i avsnittet Sanctuary). Men här är det inte fråga om något maskinellt fel eller brist, utan tydligen bara ett annat sätt att beskriva och förklara världen på. Ganska snart så förstår man ju som tittare vad som är skillnaden mellan uttryck som the soon-after och the way-after. Å andra sidan kan man ju samtidigt undra varför inte översättningsmaskinen väljer lite tydligare begrepp som “i framtiden” (typ snart) respektive “efter döden”.
Fast då hade ju inte det här avsnittet varit så rart. Och vi som tittar hade inte blivit förvirrade av ett kul villospår som författarna lagt ut för att dölja vad deras intrig egentligen handlar om.
För nu är det ju inte som att Chakotay lär sig det här nya språket på en kurs på Medborgarskolan. Nä, han tas till fånga av ett gäng Vori-soldater. Tydligen har hans skyttel blivit nedskjuten när han skulle snoka lite vid en okänd planet (jepp, ytterligare en av Voyagers skyttlar åt helvete). Men när Vorisoldaterna förstår att han inte är en Kradin (hint: han ser inte ut som en blandning av ett kranium och piercat anus i fejan) så är de välvilligt inställda och vill gärna hjälpa honom att få kontakt med sitt skepp. Problemet är ju bara att de ligger i krig och att fienden, som de kallar för sin nemesis, verkar lite vassare på det här med hur man utkämpar sådana. Chakotay är till en början avvaktande och inte redo att ta ställning i konflikten. Men steg för steg blir han övertygad om vilka monster kradin-folket är, och känner sig allt mer tvingad att hämnas de av sina nya vänner och bekanta som dödats av dessa barbarer. Eller, vilket verkar minst lika hemskt i den här kulturen, lämnats att dö med ansiktet vänt mot himlen.
Samtidigt förhandlar Janeway ombord på Voyager med den främmande planetens ambassadör för att försöka få loss Chakotay. En, vad det verkar, fredsälskande och hjälpsam typ. Först en bra bit in i avsnittet förstår vi att det är monster-kradins Janeway fått kontakt med, inte det sympatiska vori-folket.
Twisten kommer på slutet, Chakotay har blivit hjärntvättad genom hela avsnittet. Vorierna har någon form av avancerade simulatorer som bygger äventyr där deras offer blir stenhårt skolade in i hat och hämndlystnad. Så egentligen existerar inte de personer som till exempel Chakotay lärt känna på planeten. Allt var fejk. Men vem som faktiskt är de onda och vem som är de goda av vorianerna eller kradinerna, det kan nog ingen säga säkert.
HOLOLÄKAREN: In short, Commander, you’ve been subjected to a highly sophisticated form of propaganda.
CHAKOTAY: Then the Kradin don’t kill innocent civilians? They don’t desecrate the Vori’s dead?
JANEWAY: I don’t know. But the Kradin accuse the Vori of the same kinds of atrocities.
CHAKOTAY: I cared about the Vori, but I hated the Kradin. I wanted to kill every one of them.
JANEWAY: Evidently, that was the point.
Att bygga upp indoktrinerings- och hjärntvättsläger för att få övertygade soldater verkar ju extremt resurskrävande, men som en liknelse över hur propaganda fungerar och hur man piskar upp hat är det hela förstås mycket mer rimligt. Problemet är kanske just det där med liknelsen, för i verkligheten behövs inte ens simuleringar av det här slaget för att folk ska gå ut i krig och vilja tortera, plåga och döda den som pekats ut som en fiende. Den processen går att genomföra på enklare sätt. Men så inser jag att Vorierna kanske inte är lika lätta att ta till hatet som människorasen. Det är kanske på grund av hans mänskliga svagheter som Chakotay bara behövde några dygn för att ta examen i deras militärskola.
Det här är verkligen ett väl genomfört avsnitt. Ett sånt som blir lite bättre när man får fundera lite på det. Det känns också fräscht att vi kastas rakt in i handlingen, istället för att vi ska få den där uppläsningen av någons personliga logg och bilden på en planet för att äventyret ska kunna ta sin början. Lite extra soft är det ju också att det är behandlingen av språket som räddar Nemesis från att bli ett sånt där genomsnittsavsnitt. Visst det är inte Darmok-klass, men Nemesis ger åtminstone viss tröst i den språkliga förutsägbarhetens delta-kvadrant.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 497 tv-avsnitt.
För 1. Paris och hans skyttel visar sig förstås inte vara nedskjuten som det antyddes i första delen. Han lyckas i det här avsnittet undkomma det skepp kazonerna skickar efter honom, orkestrerar ett nytt anfall på Voyager och fixar undsättning från talaxierna. 2. Hololäkaren är på bushumör och lyckas slå dunster i ögonen på Seska. Han får också det meddelande som Paris skickar till honom i hemlighet och lyckas lokalisera 3. Lon Suder. Den tidigare så mordiske betazoiden är halvrehabiliterad, men är ändå beredd att döda kazoner för att rädda Voyager. Trots att det tär en hel del på hans psyke. Tillsammans skapar Suder och holoäkaren exakt de förutsättningar som gör att Paris kan attackera och återta kontrollen över Voyager.
På den där jobbiga planeten där resten av Voyagers besättning befinner sig är det bitvis lite motigt för Janeway och hennes crew. De upptäcker i varje fall hyfsat snabbt att det är en dålig idé att gå in i grottor som pryds av humoanoidskelett utanför ingången. Benknotorna är inget primitivt halloweenpynt utan betyder att den som bor i grottan gillar att käka människor. Dessvärre krävdes det att en person skulle dö för att den insikten skulle infinna sig. Trots det tvingas man faktiskt söka skydd i monstrets håla när planetens grottmänniskoinvånare jagar Voyagers besättning. Det blir lite ett lite mjäkigt encounter med monstret i halvmörkret i grottan.
Monsterfajtarna undkommer med blotta förskräckelsen, men Voyagergänget hinner till sist ändå bli polare med det där grottfolket. Grottmänniskor som förresten inte verkar bo i grottor, och som har rätt konstiga kläder på sig, någon slags uniform med lövliknande camouflage. Är det förresten någon som vet varför de där översättningsmaskinerna som förklarar all kommunikation mellan olika slags folk i den här serien av någon anledning inte fungerar på just det här folket? Eller har de elaka kazonerna strippat Voyagers besättning även på den tekniken innan de tvångsförvisade dem till den här bedrövliga planeten?
Vi verkar vara inne i ett stim av avsnitt som löst bygger på gamla idéer från originalserien och den animerade serien. Den här gången är det 
Efter att ha sett Home soil vill jag bara säga att jag respekterar jag Patrick Stewart ännu mer som skådespelare – det vill säga, otroligt sanslöst mycket. Den inlevelse och innerlighet som han visar när han spelar mot de där lysdioderna är fenomenal. Nästan i klass med Leonard Nimoys utspel mot den varma mackan i The Devil in the Dark. Men hans rollfigur Picard kommer nog att akta sig för att kalla någon för microhjärna i framtiden efter att han fått svar på tal i avsnittets allra bästa replik, när lysdioden beskriver människorna:
Det är nog den är totala inlevelsen som gör att det här avsnittet faktiskt funkar, trots att vi långa stunder sitter och tittar på några lysdioder som blinkar. Terraform-manskapet var också ovanligt intressanta för birollsfigurer, de hade till och med inbördes relationer, egna hemligheter och olika drivkrafter.