I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Skäms lite nu. Har ju hållit på att gnälla över bristen på sammanhängande avsnitt inom Star Trek-franchisen under nästan hela den här bloggens livslängd. Och när jag nu, i och med Enterprise, fått en serie som verkligen satsar på det…ja, då faller jag förstås i farstun över ett fristående avsnitt och tycker att det är helt fantastiskt vad man kan uträtta när man inte behöver jobba med sammanhängande storylines. Aldrig är man nöjd, liksom.
Men det här är också en renodlad bottle episode, där det inte dyker upp en endaste liten gästskådis eller nybyggd scenografi. Det blir ju så när veckans alien är en livsform utan kropp. I det här fallet organier, kända från avsnittet Errand of Mercy. Ett gäng filurer med höga krav på de existenser de skulle kunna tänka sig utbyte med. I det här avsnittet får vi vara med om det som de räknar som ett slags antagningsprov: ett komplicerat och silikonbaserat virus som finns på en planet som organierna övervakar. På 10 000 år har ingen lyckats hitta ett botemedel mot viruset, och därmed har heller inte organierna hittat några nya polare. Men de fortsätter att följa varje misslyckande som sker. Intresserat, uppmärksamt – om än en smula distanserade.
I det här avsnittet hoppar två organier mellan olika kroppar, men av det de säger förstår vi att den ene är en avtrubbad veteran som hängt med och sett många besättningar duka under av viruset, medan den andre är frågvis och inte verkar tycka att det är fullt lika kul att se folk dö, utan att kunna göra något för att rädda dem.
Det är Hoshi och Tucker som blir smittade först, efter en spaningstur nere på planeten. Och för en gångs skull i Enterprise är det en sjukdom som inte går att avfärda eller bota genom att Phlox vispar ihop något nytt dunderbotemedel. De två sjuka tynar verkligen bort framför våra ögon. Ja, vi får följa med dem ända fram till dödsbädden – om än avbrutet av vissa incidenter. Som när Hoshi börjar prata på en massa språk på en gång, samtidigt som hon använder sin mönsterkänsla för att komma på låskoden till det isoleringsrum där hon och Tucker sitter inspärrade. (Lite halvmysig tittning när jag skriver det här, och hela världen verkar ha Coronaångest.)
Berättelsen kantas också av kommentarer från organoiderna, mer eller mindre absurda och olycksbådande konversationer. Samt mer eller mindre stela interaktioner med resten av besättningen. Av samtalen att döma verkar scenariot antingen sluta i att alla ombord på skeppen blir sjuka, eller att man dödar de infekterade redan innan de tagit sig sill skeppet. Att man, som här, försöker ta hand om sina sjuka är något ganska unikt.
Man försöker verkligen in i det sista testa olika botemedel, och Archer bestämmer sig för att antagligen offra sitt liv medan man håller på (han tar av sig handskarna på skyddsdräkten för att kunna fixa en inställning inför en strålning av de sjuka). När Hoshi till sist dör så får den ene av de två rymdvarelserna nog. Han tycker att man måste göra ett undantag från organiernas hårda måttstockar. Visserligen har inte människorna lyckats komma på ett sätt att knäcka det där viruset – men de har visat medmänsklighet. En nog så unik och ovanlig egenskap ute i galaxen. Och i ett litet brandtal övertalar Archer de två om att de i alla fall inte behöver låta varelser dö för att göra sitt lilla antagningstest till den helt medlemslösa föreningen för organiernas vänner – och att deras attityd och känslokyla är helt…wait for it…omänsklig!. (En lite extra rolig detalj här är att när de två organierna faktiskt bestämmer sig att prata, gör det genom de nyss avlidnas kroppar – någon som skrev det här hade i alla fall lite humor.)
Förutom det där människoförhärligande slutet så kvalar faktiskt Observer Effect in som ett av de starkaste som gjorts under Enterprise. Underfundigt, och en blandning av humor och stor dramatik. Man bryter också av mot det vanliga scenariot när det gäller den här typen av intriger. Den här gången försöker inte mänskligheten spåra upp vem som är besatt av utomjordingen, och de främmande varelserna är inte i första hand ute efter att förstöra för människorna. Men även passivitet kan ju ha ödesdigra följder.
Nu blir det ingen fortsatt kontakt mellan organierna och människorna, i stället suddar man bort lite närminne från de som man varit i kontakt med, samtidigt som man räddar Hoshi och Tucker till livet. Archer, däremot, gör det enda rätta innan han lämnar planeten med det dödliga viruset – sätter upp en varningsboj, så inte fler ska bli smittade.
Betyg: 9/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 11/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 753 tv-avsnitt.
Vi verkar vara inne i ett stim av avsnitt som löst bygger på gamla idéer från originalserien och den animerade serien. Den här gången är det 
Efter att ha sett Home soil vill jag bara säga att jag respekterar jag Patrick Stewart ännu mer som skådespelare – det vill säga, otroligt sanslöst mycket. Den inlevelse och innerlighet som han visar när han spelar mot de där lysdioderna är fenomenal. Nästan i klass med Leonard Nimoys utspel mot den varma mackan i The Devil in the Dark. Men hans rollfigur Picard kommer nog att akta sig för att kalla någon för microhjärna i framtiden efter att han fått svar på tal i avsnittets allra bästa replik, när lysdioden beskriver människorna:
Det är nog den är totala inlevelsen som gör att det här avsnittet faktiskt funkar, trots att vi långa stunder sitter och tittar på några lysdioder som blinkar. Terraform-manskapet var också ovanligt intressanta för birollsfigurer, de hade till och med inbördes relationer, egna hemligheter och olika drivkrafter.