Jag kanske är lite barnslig, men ofta känns det som att varje introduktion av en ny ras av rymdvarelser automatiskt innebär ett till två steg uppåt på betygsskalan. Inte bara för att kostym- och sminkavdelningarna fått lägga ner lite extra jobb, utan för att det är i skapandet av nya livsformer som manusförfattarna tvingats konkretisera sina fantasier och drömmar om vad livet är och kan vara. Och så vet man liksom aldrig riktigt var det ska sluta
Bynarerna, som introduceras i det här avsnittet, måste nog ändå ses som ett av de mer komplicerade påhitten. Små, humanoida varelser som verkar sakna kön, men arbetar och lever i par (tänk frivilliga siamesiska tvillingar). De har också leasat ut större delen av sin hjärnverksamhet till en huvuddator på sin hemplanet, och när den lägger av så kan de inte överleva (hur man kan färdas ute i rymden och ändå hålla kontakt med hemdatorn förstod jag inte riktigt). Det är när datorn på deras planet hotas av en strålningschock av en supernova som bynarerna helt enkelt bestämmer sig för att kapa Enterprise och använda skeppet som en enda stor säkerhetskopia av sin centraldator. Allt medan Enterprise ska få en rutinöversyn .
För att uppehålla kapten Picard och försteofficer Riker under själva kapningen (vilket bland annat omfattar en evakuering av hela besättningen på Enterprise) så trixar binär… förlåt, bynarerna med holodäcket och skapar Minuet, en kvinna som tydligen är så pass intelligent och fängslande att både Riker och Picard liksom inte kan slita sig. Det blir en smula gubbigt, ostigt och obehagligt. När en holodäcklivsform är så pass smart pratar vi då om något mer än enkla reproduktioner. Är det till och med fråga om artificiell intelligens och något som snarare liknar en tänkande individ? Och blir då Rikers skapande av en idealhångelpartner till någon form av AI-trafficking? I vilket fall blir Riker så till sig att han första gången överväger att ha sex med någon av de digitalt skapade holo-personerna.
RIKER: How far can this relationship go? I mean, how real are you?
MINUET: As real as you need me to be.
Eller, vänta. Kanske har de faktiskt sex, det är bara det att avsnittsregissören valt att gestalta det lite mer symboliskt. Jag menar, att Riker går upp på scenen på holodäckets jazzbar och spelar TROMBON för Minuet – kan det bli mer övertydligt vad som är på gång?
Minuet är förstås något mer än bara en holodäckrepresentation. Snarare är hennes personlighet hämtad från bynarernas stora datadump på Enterprise. Ja, frågan är väl om inte Ryker faktiskt i det här avsnittet egentligen hånglade med bynarernas kollektiva medvetande. Med tanke på hur otroligt avancerad en kvinna med den intellektuella förmågan borde vara så antar jag att trombonspelande är en ytterst ovanlig företeelse på bynarernas hemplanet.
Hur som helst. Ett avsnitt som kombinerar en ny typ av rymdvarelse med ett hyfsat innovativt holodäcksscenario får plus i kanten av mig. Det här avsnittet lyckades vara både lite spännande, fånigt och intressant.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 117 tv-avsnitt.
Som du säger så finns det vissa frågor kring Bynarernas existens och kommunikation med deras huvuddator. Det bör vara så att de håller kontakten via “subspace” signaler, precis som skeppet kommunicerar med andra. I avsnittet “Where No One Has Gone Before” så säger till exempel Data att man skulle kunna skicka ett meddelande till Starfleet från deras position två galaxer bort, med att det skulle ta väldigt långt tid för det att komma fram. Så frågan är vad som händer om de är tillräckligt långt bort från datorn för att det ska uppstå ordentliga fördröjningar i kommunikationen, då måste de ju kunna hålla sig vid liv under tiden. Ju längre in i TNG vi kommer desto mindre relevant blir den aspekten, då allting börjar kännas allt närmre, men såhär i början är det fortfarande relevant. Samma sak om det helt enkelt uppstår något problem som förhindrar mottagandet av signaler eller som stör signalen så att den inte kommer fram. Så ja…det finns några praktiska problem som gör det lite orealistiskt hur de här utomjordingarna fortfarande lever. 😛
Men, trots det, så är de någorlunda intressanta och nytänkande. Beviset är väl att man faktiskt hittar saker att diskutera och fråga om dem. Detsamma kan väl sägas i viss mån om avsnittet.
Jag hade faktiskt glömt bort att det var i det här avsnittet som vi fick lära känna Minuet. Jag visste att det var i början på serien, men det var så länge sen jag såg det att jag helt hade glömt henne i avsnittet. 🙂
När det kommer till de levande skapelserna på Holodeck så är det väl lite på och beroende på avsnitt och manus. Tekniskt sett så beskrivs de som “non-sentient beings” och allt som oftast så märks det att de är begränsade på något sätt. I nuläget ser jag det som ganska svårt, eller kanske rent av orealistiskt, hur de kan skapa något så anpassningsbart och självmedvetet. Det måste ju kräva en enorm komplexitet.
Men det är ju nästan ofrånkomligt att när man skapar så pass komplexa karaktärer och handlingar baserade på holografi, så är det enbart en tidsfråga innan någon holografisk karaktär är så kapabel att det inte går att se honom/henne som något annat än “sentient”. Då skapas vissa problem som de du beskriver.
I Minuets fall, så vitt jag minns, så finns det väl fortfarande vissa frågetecken, så jag vet inte om jag skulle säga att hon har nått så långt. Till exempel så verkar hon väldigt fast i sin programmering och sina inbyggda mål, snarare än att vara självmedveten och fritt tänkande. Och det är väl kanske den största, svepande anledningen till varför holografiska skapelser egentligen aldrig kan vara “sentient”. Hela deras existens är baserade på kod, på teknologi, och den kan anpassas, begränsas och ändras. Det kommer bättre exempel på allt det här senare i serien och i Star Trek. 😉
Men trombonen, vad tyckte du om trombonen?