Star Trek-serier: The Key Collection Volume 4. Komplettisten läser ännu mer Gold Key-serier.

Innan IDW började ge ut gamla Star Trek-serier under namnet Gold Key Archives (de utgåvor som jag skrivit om här på bloggen de senaste veckorna), så gjorde förlaget Checker samma sak under vinjetten The Key Collection på 00-talet. Inte heller Checker orkade ge ut alla serier som gjorts under Gold Key-tiden, men då deras utgåvor var lite mer generösa än IDW:s (varje volym innehåller två serier till) så hann man lite längre bort i tidslinjen. Alltså kan man i volym 4 av The Key Collection läsa inte bara serierna som finns i Gold Key Archives femte och (troligtvis) sista utgåva, utan även nummer 32 och 33 av Star Trek-tidningarna. Den här möjligheten att gräva ner mig ännu lite längre ner i Star Trek-seriernas historia kunde jag förstås inte motstå – på nätet hittade jag ett gammalt begagnat ex, som visade sig vara en utrangerad gammal brittisk biblioteksbok. Förutom tjockare nummer så utmärker Checkers-utgåvorna sig med att alla färger är lite matta, en del rentav urvattnade – inte alls lika bjärta som IDW:s version. Jag har en vag känsla av att de ligger lite närmre hur förlagan faktiskt såg ut. Ibland har färgskalan i IDW:s utgåvor känns lite väl starka och skrikiga i färgskalan.

Två bonusäventyr här alltså – och känslan av att Star Trek-serierna fått allt friare tyglar förstärktes verkligen av den här läsningen. Det som om man nästan drabbats av hybris, det verkar inte ha funnits några gränser för vad man kunde ta upp och avhandla på varje äventyrs knappt 25 seriesidor. Med lite blandade resultat.

The Animal People

Kirk och de andra kallas till planeten Hercula för att hjälpa folket där med deras problem med galna djur. Ett ganska gåtfullt begrepp som blir ännu mer märkligt när herculanerna berättar att djuren blivit ett allt större problem efter att de lärt sig använda vapen. Bildrutan där vi alla inser att “djuren” i det här fallet består av primitiva människor, yerbas, som sitter inspärrade på ett Zoo är nästan lite chockartad (även om man väl kan ana att manusförfattaren Arnold Drake sett filmen Apornas Planet några gånger).

För att vara ett tecknat Star Trek-äventyr så är det här ändå ett ovanligt komplext äventyr. För yerbasfolket visar sig förstås inte vara fullt så primitiva som deras förtryckare vill ge intryck av. Rasismen är däremot metodisk, bland annat så opereras stämbanden hos yerbasfolket så att de inte kan tala med varandra – på det sättet förlorade man snabbt sin historia och var lättare att hålla som slavar. Men upproret och revolutionen ligger och bubblar under ytan.

Förutom Apornas Planet så finns det också tydliga Romeo och Julia-influenser i The Animal People. Härskarens son är kär i de primitiva människornas ledare, Germal, som tydligen räddade hans liv när han var liten. Hon har inte fått sina stämband förstörda och är alltså i sig ett bevis för att yerbafolket är långt ifrån så primitiva som deras härskare vill ge intryck av (som om man nu måste prata för att tas på allvar – yerbas har till exempel ett komplicerat teckenspråk som visar på deras intelligens).

Konflikten trappas upp, bland annat på grund av en mordisk överste som bara verkar längta efter att få utrota yerbasfolket. De har å andra sidan laddat upp inför den kommande fajten, bland annat med stulna mini-atomvapen som avlossas med hjälp av pilar (!). När härskarens son berättar att han vill gifta sig med sin yerbabrud har hans pappa, rikets monark, ett avslöjande att göra. Den mörka hemligheten: härskarfolket kommer inte alls från Herculia från början, utan flydde dit och förslavade sedan urbefolkningen. Men att han berättar sanningen för sin son kan inte stoppa inbördeskriget, precis som den sorgliga shakesperianska upplösningen.

Det här måste vara det mest politiska äventyret så här långt i Star Treks tecknade serie-universum. Smolket i bägaren är väl att de antennprydda slavägarna ser väldigt mycket ut som någon form av asiatisk karikatyr.

The Choice

En lite svår grej i just det här äventyret är att varken Kirk eller hans dubbelgångare från en annan dimension ser särskilt mycket ut som just…Kirk.

Ambitiöst är väl också mitt omdöme när det gäller det sista äventyret i den här samlingen, men med tilläggsadjektivet “rörigt”. Här introducerar man teorierna kring Big Bang och tankarna om parallella universum på två och en halv sida innan själva äventyret tar fart. Enterprise är nämligen på väg till platsen för den stora, ursprungliga Big Bang-explosionen. Ett stort “ingenstans” där varken rymdskeppets motorer eller vapen fungerar. Här får man ett oväntat besök av en Kirk från ett parallellt, eller kanske snarare tidigare universum som på något sätt ska utmana Kirk till att utnyttja sin fria vilja, och på det viset förändra det repetitiva mönster som varje generation av vårt kända universum befinner sig i. Varje gång universum dras samman och sedan exploderar i en Big Bang så upprepas nämligen i stort sett exakt samma händelser i universumet som skapas, gång på gång. Tjatigt. Dock oklart vad det är den där forntida Kirk vill ändra på, och varför.

Har man redan svårt att köpa orsak/verkan i tidsresesammanhang, så blir det inte lättare att hänga med när det nu handlar om parallella universum på olika ställen i tidslinjen. Det vill säga identiska, men linjärt olika placerade universum. Här är det kanske ändå inte meningen att man ska förstå riktigt hur allt hänger ihop, manusförfattaren Allan Monitz låter det mesta vara så pass skumt och oklart att avsnittet slutar med att Kirk grubblar om han utnyttjade sin fria vilja mot sin tvilling från en annan dimension på rätt sätt. En extra bonus dock för att man här lär sig styra Enterprise genom telepati när inte motorerna fungerar. Ett helt nytt koncept som Spock skruvar ihop på en bildruta eller två. Så praktiskt!

Lyckligtvis hann Checker ge ut ytterligare en volym med sex avsnitt till. Så än är inte den här seriearkeologin slut!

Det här är volym 4 (av 5 utgivna på engelska) av The Key Collection med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller samma material som Gold Key-archives nummer fem, samt ytterligare två nummer (32 och 33 från augusti och september 1975) av den amerikanska Star Trek-tidningen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.

The Magicks of Megas-tu. Det knarkiga där Satan är så himla mysig.

st magicks 7

Okej, så förra avsnittet handlade om pratande och flygande växter, gigantiska kloner av människor och vulcaner samt en blomma med ben. Trots det så är det The Magicks of Megas-tu som är det knarkigaste avsnittet så här långt i den animerade Star Trek.

st magicks 5Handling: Hmmm. Var ska jag börja? Kanske med att Enterprise i det här avsnittet åker till universums centrum, kärna, ursprung – den plats där det fortfarande skapas ny materia. Av någon outgrundlig anledning tror Kirk att motorerna på Enterprise ska klara av att hantera den här typen av krafter, istället dras man förstås in i ett slags kosmisk storm – och får söka dess tillflykt i dess mitt. I stormens öga.

Eller ska jag börja med vad som händer när Enterprise tar sig ännu längre in i den här kärnan? “Genom det som kan vara alltings centrum”, som Spock med ett understatement uttrycker det. Då hamnar i varje fall skeppet i en annan dimension. En spegelvärld där magi styr, istället för våra fyrkantiga naturlagar. Motorerna på skeppet slocknar förstås på grund av det här, precis som de livsuppehållande systemen ombord. Vilken tur att en man försedd med horn och hovar kommer och räddar besättningen på Enterprise.

st magicks 2Jag skulle också kunna börja berättelsen med just denne mystiske främling. Han hävdar att han heter Lucien, men de flesta av oss känner nog honom snarare under namnet Lucifer. Jepp, det är hin håle själv som nu gör entré i Star Trek, och han är ett riktigt charmtroll som gärna bjuder på äpplen från kunskapens träd och älskar att umgås med människor. Det var ett tag sen sist, berättar han. Något gick snett, men det var faktiskt inte hans fel, hävdar han.

st magicks 6Eller ska jag börja med häxprocesserna i Salem i slutet av 1600-talet? För i det här avsnittet hävdas det att männen och kvinnorna som föll offer för den där hysteriska häxjakten i New England i själva verket var magiker från Megas-tu. De hade åkt till Jorden för vad de trodde skulle utvecklas till ett fredligt utbyte med mänskligheten. Det visade sig att människor bara ville utnyttja dem för egen vinnings skull, vägrade magikerna gå med på det så blev de hatade och förföljda istället.

st magicks 9En riktigt kort resumé av det här avsnittet skulle förstås också kunna börja direkt med rättegången mot besättningen på Enterprise, som allesammans är satta i straffstock. Eller den magi-strid som Kirk utkämpar mot ledaren på Megas-tu (det visar sig att även vi människor får magiska krafter i den här dimensionen). Visst har Kirk mött en och annan gud och halvgud på sina tidigare resor, men det här är första gången som vetenskapshyllande Star Trek går all in på magi.

Jamen ni förstår. Kalla det knarkigt, kalla det sinnesutvidgande, Jag var i varje fall tvungen att se om avsnittet en andra gång för att ens kunna skriva om det. Jag var lite osäker på om jag kanske hade drömt alltihop.

st magicksDet här är nytt: Magifajten förstås! Stupstockarna kändes också som ett radikalt grepp (jag fick väldigt starka South Park-vibbar av det här avsnittet).

Precis som att hitta till universums centrum. Det har vi inte sett tidigare!

Jag kan inte heller minnas att jag sett Spock så här entusiastisk genom ett helt avsnitt förut. Ett avsnitt som förstås som helhet rör sig på en ganska avancerad nivå av crazybananas-extra-allt.

Det här har vi sett förut: Rättegången mot mänskligheten slutar med samma intriggrepp som i till exempel Arena – det vill säga att Kirks höga moral sätts på prov, och hans nobla sinne får representera hela mänskligheten – som därmed slipper undan sitt straff.

st magicks 3Betyg: 9/10. Det är lite så här. Om ett program som sänds på bästa barn tv-tid i USA inte bara ta upp den härligt gammaltestamentliga Lucifer, utan också försvarar honom samt genomgående använder sig av pentagram. Ja, då blir det automatiskt ett väldigt högt betyg. Det bara är så.

Även om jag har insett att det här avsnittet har väckt vissa protester. Jag förstod till exempel inte att det var Illuminati-propaganda:

Sedan måste jag kanske kommentera scenen där Sulu testar sina magiska förmågor för att trolla fram en pinup-brud, som sedan med en smäll förvandlas till en halvnaken Lucifer med sexpack. Den fantastiska symboliken i den där scenen med det vi vet idag om George Takei som spelar Sulul. Älskar det.

Ett extra plus också till de fina animerade skakscenerna på bryggan. Så rart när de är tecknade.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 8/16. Avsnitt 88 i min Startrekathon.