Hade kanske lite för höga förhoppningar på det där hajpade “sex-avsnitt-med-en-sammanhängande-storyline”-konceptet som jag skrev om i posten om förra Deep Space Nine-avsnittet. Sons and Daughters känns nämligen tämligen fristående (även om man förstås kan tänka sig att saker som etablerades här eventuellt kan dyka upp i något avsnitt längre fram).
Som namnet antyder så handlar det här avsnittet om föräldrar och barn. Worfs son Alexander dyker upp på det klingonska skeppet Rotarran där ju Worf också är är stationerad. Till Worfs överraskning är Alexander en av de nya rekryterna i kriget mot Dominion, och det som gör Worf så förvånad är inte att han plötsligt vuxit så mycket att han är vuxen (vilket alla tittare nog reagerar på) utan att han aldrig sett Alexander som en krigare. Ganska snart blir det också tydligt att sonen egentligen inte håller måttet. Varken när det handlar om konsten att utkämpa det obligatoriska slagsmålet som nykomling i det klingonska rymdskeppet mäss, eller när han sitter vid en kontrollpanel på skeppets brygga och har glömt stänga av övningsprogrammet. Alexander blir helt enkelt ganska snabbt skeppets driftkucku, och pappa Worf får förnedrande nog för båda parter gå in och rädda sin son när andra besättningskollegor vill skära honom i småbitar (lite konstigt att hålla på med sånt när man är mitt inne i ett krig och har personalbrist, men det kanske förbereder en för strid eller något). Till sist blir det skeppets befälhavare Martok som får reda upp hela den här röran. Avsnittet avslutas med en blodsrit där även Worfs son blir upptagen i hans klingonska hus, precis som pappa.
Ungefär samtidigt så återvänder Gul Dukats dotter Tora Ziyal till rymdstationen Deep Space 9. Hon kände sig utanför och annorlunda på Bajor och vill nu hänga med de hon gillar mest i världen, pappa Dukat och den vikarierande moderssymbolen Kira. Och just det, hon är numera konstnär också. Som adjungerad medlem av den här dysfunktionella familjen så anstränger sig Kira för att få Ziyal att känna sig trygg och välkommen, men kommer sedan på sig själv med att hon faktiskt driver en motståndsrörelse mot samme Gul Dukat som hon har familjemedlemmar med. En lite mer beräknande person hade kanske sett det här som ett jättebra sätt att spionera på cardassierna, men Kira fungerar inte riktigt så. Droppen för Kira blir en klänning som Gul Dukat skickar till henne före en bjudning, och som Kira lämnar tillbaka under demonstrativa former. Dukat låtsas att klänningen är en present till dottern i stället, vilket kanske säger något om vem av de två kvinnorna han är mest intresserad av?
Man skulle kanske lika gärna ha kunnat döpa det här avsnittet till “alfakvadrantens sämsta farsor”? I början av avsnittet så obsessar Worf kring hur Dax måste bli en del av Martoks hus efter deras bröllop, men har uppenbarligen inte ägnat en tanke åt sin sons situation. Medan Gul Dukat verkar vilja använda sin dotter som ett sätt att komma innanför uniformen på Kira. Inte okej.
Som vanligt tappar jag ganska mycket av mitt intresse när det handlar om klingoner. Så också den här gången. Och Gul Dukat och Kiras relation känns också som om den tröskats både fram- och baklänges. Ett mellanavsnitt, helt enkelt. Av den lite sämre sorten.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 506 tv-avsnitt.
Och lämpligt nog är For the cause också ett ganska deppigt avsnitt. I alla fall om man hoppats på att Sisko ska få ett lyckligt okomplicerat privatliv i framtiden. Precis som jag misstänkt ett tag så var det nämligen något skumt med flickvännen Kasidy Yates. Jag hade ju gissat på något spektakulärt, som att hon egentligen var en shapeshifter, men det visar sig att hennes stora hemlighet är att hon smugglar grejor till rebellrörelsen 
EDDINGTON [on monitor]: Why is the Federation so obsessed about the Maquis? We’ve never harmed you, and yet we’re constantly arrested and charged with terrorism.
Det finns ett försök till b-handling även i For the Cause. I den blir Garak bästis med Gul Dukats dotter Ziyal, och vi får reda på att cardassier tydligen bastar med kläderna på. Jag hoppas att det här var en plantering inför kommande händelser, för annars var det eventuellt den lamaste b-handlingen på länge. En liten ljusglimt innehöll den dock, avsnittets kanske roligaste scen är när Kira spelar Spring ball. Det var kul. Här är förresten 
Men Gul Dukat har inte en mysig familjeåterförening i åtanke. När man hittar Ravinoks vrak finns det en handfull gravar utanför, bland annat kvarlevorna av Dukats käresta. Men många av de som fanns på skeppet saknas fortfarande. Om Dukats dotter Ziyal har överlevt så tänker han döda henne, förklarar han sammanbitet för Kira. Att ha ett barn med en bajoran kan allvarligt skada hans ställning i Cardassien.
Samtidigt, på Deep Space 9, visar sig Benjamin Sisko vara en ännu stelare träbock än vi kunnat ana. När Kasidy Yates, som han ju nu dejtat ett tag, tydligt visar att hon är beredd att fördjupa deras förhållande så får han panik. Under det som var tänkt som en romantisk middag i Siskos hytt berättar hon att hon fått ett nytt jobb i sektorn, och kanske till och med kan bo på Deep Space 9. i framtiden. Sisko blir superstel när han hör det här, och säger något i stil med att “det är ju ett stort steg” och börjar sedan käka. Hon går upprörd därifrån.
För det blir, inte helt oväntat, ett lyckligt slut även på Gul Dukats mordiska planer. Ziyal och de andra överlevande från skeppet hålls som slavar i en gruva av de brutala Breenerna. Kira och Dukat lyckas med att befria dem, men till slut uppstår scenen där Dukat står med ett vapen riktat mot sin dotter. När hon vädjar för sitt liv, med visst bistånd av Kira, så lägger han till sist ner sitt vapen. Frågan är väl bara hur många år i terapi den där dottern kommer att behöva. Tänk dig själv att bli adopterad av en farsa som hittar dig efter sex år som skeppsbruten, och vars första reflex är att vilja ta livet av dig?
Gul Dukat och Kira kanske inte är bästisar efter den här trippen, men hon hatar nog inte honom lika intensivt längre. Kanske slutade hon göra det redan när han satte sig på en vass sten och hon fick befria honom från smärtan. Jag tycker att dynamiken mellan de två gjorde det här avsnittet intressant. Det finns en dynamik här, och Mark Alaimo som spelar Dukat var ovanligt bra här. Hans spel gick igenom masken, som jag brukar skriva i den här bloggen. Dessutom lite lyxigt att se några scener med de två i en öken på en främmande planet, innan det som vanligt blev dags att krypa in i de obligatoriska grottorna.