Det är Trek-dokumentärpåsk här hemma i karantänen, som ni kanske märkt. Jag hade tänkt att jag skulle beta av en hel del av det producerats kring Star Trek i dokumentärväg, när jag nu är färdig med allt som producerats inom fiktionen. Det gick sådär halvbra. Det visade sig att många av titlarna inte var så lättåtkomliga som jag trodde (Hej, Netflix! Vart tog The Captains vägen?), men medan jag väntar på att mina dvd-beställningar ska levereras (om det ens skickas någon post av det här slaget i Corona-tider) så försöker jag kolla på det som finns åtkomligt på annat håll.
På YouTube dök till exempel The Captain’s Summit plötsligt upp. Ett rundabordssamtal mellan William Shatner, Leonard Nimoy, Patrick Stewart och Jonathan Frakes, lett av Whoopi Goldberg. Ursprungligen tänkt som extramaterial till en dvd-utgåva, vilket kanske också skvallrar en del om ambitionsnivån. De flesta av de medverkande verkar nämligen inte ha förberett sig särskilt mycket, utan har bara sett till att dyka upp i tid till inspelningen. Å andra sidan har ju flera av de inblandade stor erfarenhet av att lägga ut texten om sig själva och Star Trek efter alla de konvent och paneler som de suttit i genom åren. De tänkte väl att de skulle klara sig på det tugget, även här.
Ett filmat samtal är dessvärre inte riktigt samma sak som att sitta och vara skön inför fansen på ett stort kongresscenter. Det som är lite skönt och mysigt live blir rätt så störigt och irriterande när man – som jag – sitter och kollar koncentrerat på min dator. Som när folk pratar i mun, avbryter eller inte lyssnar på varandra – ibland pågår det till och med parallella samtal inom gruppen. Det känns heller inte supercharmigt när gubbsen lite tvångsmässigt ska dra skämt med oklara poänger. Och gaggigheten är alltså inte något som uppstår en bit in i samtalet, det spårar faktiskt redan från början när alla på ett omständligt sätt ska skoja om vem i gruppen som hängt med vem.
Det är symptomatiskt att det är Jonathan Frakes som ställer programmets egentligen första riktiga fråga till de egentliga samtalsledaren Whoopi Goldberg: “varför betydde Star Trek så mycket för dig?”. Goldbergs ingång? Det fanns aldrig några svarta i framtiden, varken i filmer eller tv-serier. Inte förrän Star Trek. Och Nichelle Nichols var inte bara en ytterst kompetent kommunikationsofficer utan också sjukt snygg. Ändå ett av de mer intressanta svaren under samtalet, men dessvärre var det ju inte Whoopi som skulle svara, hon skulle ju bara ställa frågor.
Mest skärpt i panelen känns hur som helst Lenard Nimoy. Varje gång han pratar lyssnar jag med spetsade öron (pun intended). Som när han är den ende som reagerar på att Jonathan Frakes och Patrick Stewart ska hålla på och sjåpa sig och säga saker som att “science fiction was not our first love”. Eller när han pratar om hur SF-genren utvecklats, och tar sin egen science fiction-debut Zombies from the Stratosphere som ett avskräckande exempel på äldre SF (delar av den finns faktiskt också att se på YouTube). Genom hela samtalet är han nykter, intelligent och stringent. Han tystar också ner William Shatner när han inte låter andra prata klart eller när han blir så upphetsad av att Stewart och Frakes sitter och fnissar åt honom så att han börjar spela över.
Några chockerande avslöjanden? Ja, kanske att William Shatner aldrig sett ett enda avsnitt av The Next Generation (vilket bra tillfälle att droppa den informationen, eller hur?). Och så hade Whoopi Goldberg visst aldrig blivit tillfrågad om att vara med på ett Star Trek-konvent. Och så mimar Shatner hur han kände när han fick reda på att Leonard Nimoy skulle regissera en Star Trek-film (en gammal avundsjukegrej som tydigen både han och Nimoy hade en sund distans till). En ny detalj för mig var att man tydligen bytte ut lycrauniformerna på The Next Generation eftersom de gav Stewart ryggont. Kostymerna skulle ju, på ett futuristisk sätt, alltid vara släta och utan veck. Därför fick alla skådisar uniformer som var en storlek för liten, så kroppen fick liksom hela tiden kämpa mot materialet för att hålla sig rak och uttänjd.
Whoopi Goldberg använder sig av en väldigt informell samtalsledarstil under det här snacket. Så avslappnad att hennes frågeställningar som bäst är oklara och otydliga, men ibland rentav okunniga (kanske borde hon ändå memorerat hur många Star Trek-filmer som gjorts innan hon gick in i studion?). Eventuellt var hon innerst inne lite kränkt över att hon skulle vara samtalsledare istället för intervjuperson? Å andra sidan tar William Shatner över samtalet så småningom, kanske lika bra det om den som ska leda det ändå bara sitter och hummar och vecklar in sig i långa, vaga frågeställningar.
För oss som inte varit på tusentals Star Trek-konvent var det här ändå någon form av substitut. Lite babbel med fem Star Trek-stjärnor som trots allt var ovanligt (om än lite väl) avslappnade framför kamerorna. Men inget för dig som gillar högoktanig fakta-tv. Det här är mer som att se ett gäng lomhörda gamlingar försöka, men ständigt misslyckas med, att föra en sammanhängande konversation.
Betyg: 4/10.
Jo, men det påminner lite om Tingeling. Ni vet när hon flyger och ser ut som ett tomtebloss på himlen? Fast det här lilla irrblosset är ute och flyger i världsrymden när det råkar på Enterprise. Det finns heller inget oskuldsfullt över hur den lilla stjärnan flyger rakt in under täcket när Deanna Troi ligger och sover. Rakt in under täcket och rakt upp i hennes livmoder!
Babyn fortsätter att växa supersnabbt även utanför mammas mage, och jag tänkte mig nog att handlingen skulle sluta med att Troi skulle få sitta vid sitt barns dödsbädd inom några veckor, när han blivit gammal och grå. Alternativt att det skulle urarta i en skräckhistoria, som i von Triers Riget. Ni minns väl Udo Kiers skitläskiga Lillebror som också växte alldeles för snabbt?
Bästa scenen: När Trois märkliga graviditet först blir känd i ledningsgruppen ombord på Enterprise sitter alla männen och är ense om att hon måste göra abort. Utan att fråga henne. Till sist ryter hon till och förklarar att hon tänker föda barnet. Äntligen lite friktion och feminism ombord det där skeppet. Samtidigt har en del hävdat att Troi i praktiken blir våldtagen i det här avsnittet, och kritiserat att ingen omkring henne reagerar på det. Själv tänker jag att likheterna med jungfru Maria är för uppenbara för att någon ens skulle våga skriva in våldtäktsargumenten i manuset.