VOY: Deadlock. Det där Voyager blir dubblerad – eller ska man kalla det dubbelexponerad?

voy deadlock.jpg

Alltså. Fattar inte att någon Star Trek-kapten någonsin vågar åka in i något ett sådant där mystiskt plasmamoln med okänt innehåll, oavsett hur läskiga fiender man försöker undvika. Nio gånger av tio händer ju något jättekonstigt och (nästintill) oförklarligt ombord. I Deadlock skapas till exempel en exakt kopia av Voyager och hennes besättning, men i en annan fas, typ. Så de två skeppen existerar på nästan samma plats, bara genom en ytterst liten spricka kan man röra sig mellan de två. Det betyder dessvärre också att det ena skeppets nödåtgärder för att få fart på sin warp-motor håller på att totalförstöra tvillingskeppet.

voy deadlock 5Min reaktion just nu när jag ser Voyager-avsnitt följer väldigt ofta samma mönster. Först blir jag bara trött, för jag får uppfattningen att man recyklar något gammalt och slitet Star Trek-grepp (när det gäller dubbleringstemat så kan det ju vara värt att påpeka att handlingen redan i det tredje avsnittet av Voyager kretsade kring att man höll på att anropa en spegling av sitt eget skepp i någon form av märklig tidsförskjutning som jag aldrig förstod). I det här fallet måste dessutom en så här märklig företeelse förklaras genom flera manussidor av technobabble – vilket inte heller muntrar upp mig. Men sedan visar det sig nästan varenda gång att manusförfattarna bara lurar mig. De är också väl förtrogna med Star Trek-konventionerna och vet precis hur man vaggar in en van Trek-tittare i en falsk känsla av att veta exakt hur det ska sluta. Men som regel visar det sig allt oftare numera att det finns en oväntad twist, ibland två inbyggda i manuset. Eventuellt så lurar de också mig för att jag är lite korkad – men det är svårare för mig att avgöra.

voy deadlock 3Drastiska händelser i ett avsnitt, såsom att en ur den fasta ensemblen dör, brukar ju också vara ett tecken på att det vi är med om är en illusion, dröm, holodäcksäventyr eller parallellt universum. I det här fallet så anar jag oråd när Kim försvinner ut i rymden och den höggravida Wildman förlorar sitt barn efter skadorna på skeppet. Så när det visar sig att det finns en annan, intakt, upplaga av Voyager där alla våra favoriter lever så antar jag ju att det är den skadade versionen av Voyager som kommer att försvinna mot avsnittets slut. Framför allt efter den scen där de två Janewayupplagorna möts, och den med rufsigt hår och skrapsår i ansiktet säger att hon ska spränga sitt skepp i luften för att rädda det andra. Men så är det precis tvärtom. Vidiierna bordar den oskadade versionen av skeppet, och börjar genast skörda Voyagerbesättningens kroppar på organ (rätt otäcka scener faktiskt – inte så mycket för vad som händer utan snarare för vidiiernas totala känslokyla). Intakt-Janeway beslutar sig då för att spränga sitt skepp i luften. Men hur ska man lösa det här med Kims död och Wildmans förlorade barn i den version av Voyager som vi får fortsätta att följa? Jo, men intakt-Kim får i uppdrag att springa över med intakt-babyn till den skadade versionen av Voyager. På det sättet lyckas man alltså med konststycket att både döda en känd profil ur besättningen, och samtidigt låta honom fortsätta leva i serien.

voy deadlock 2Men kontinuitet och dubbla upplagor av besättningen till trots, det som jag funderar på mest efter det här avsnittet är varför man inte transporterar ut alla barn ur sina mödrar, istället för att låta dem genomgå en vanlig förlossning. Framför allt när modern bär på ett barn som är till hälften ktarier. Det vill säga föds med en massa vassa piggar i pannan. Inte helt oväntat att vissa komplikationer skulle kunna uppstå, liksom.

Så ännu en gång, tänkte vi början av avsnittet att jag skulle ge bottenbetyg, men så blev det ett sånt där högt istället. Är verkligen väldigt förtjust i Star Trek-avsnitten just nu. För mig är de här årgångarna rena rama guldåldern.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 421 tv-avsnitt.

VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.

VOY: Faces. Det där de organstjälande vidierna gör två stycken genetiskt rensade B’elanna.

voy faces 5

Så är de tillbaka, organtjuvarna från Phage. Men de här gången lite mer aggressiva i sina försök att lindra och bota den märkliga sjukdomen som de lider av – kallad just Phage – den som löser upp både deras genetiska kod och deras kroppsdelar. I Faces har Paris, B’Elanna och Pete Durst (en ny bekantskap i besättningen sedan förra avsnittet) blivit fångade i det som i praktiken är Vidiernas mänskliga reservdelslager – fångar som de plockar organ ifrån för att kunna överleva. Men det stannar inte där.

voy faces 3Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).

Man kan väl säga att det här avsnittet ett ganska tillkrånglat sätt att försöka gestalta en berättelse om mellanförskap. B’elanna är, precis som Spock före henne, en person med de genetiska rötterna i två vitt skilda rymdfolk. I Faces börjar man nu äntligen fördjupa hennes rollfigur och berätta back storyn. Det känns lite extra svårt att skriva det här blogginlägget, eftersom texten hela tiden riskerar att spåra ur i något som mest låter som rasbiologi. Men så är ju också Star Trek en serie som till stor del bygger på att olika folk ute i rymden har vitt skilda egenskaper – om än med en slutsats om att alla kan samarbeta och förstå varandra om man verkligen försöker. Och mitt i all den där fixeringen vid raser så ska man inte heller glömma att Star Trek antagligen också är en av de första tv-serier som tidigt började skildra mellanförskap – om än i rymden.

voy facesMen B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.

voy faces 2Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Dödsmasken är förstås den enskilda höjdpunkten, men gillar också när bifigurerna får lite mer kött på benen. Plus alltid väldigt mycket för att man plockar upp en intrigtråd från tidigare i serien och fortsätter att utveckla den. Så det blir bra med betyg, här.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 14/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 376 tv-avsnitt. Det här var för övrigt halvvägsmärket i produktionen av tv-avsnitt av Star Trek, innan Discovery kom och rörde till allting.