På ett plan handlar Resolutions om ett ständigt problem ombord på Voyager. Om befälet på rymdskeppet verkligen fortfarande kan organiseras som om skeppet är i kontakt med och en aktiv del av Federationens flotta, eller om det är rimligt att besättningen (som ju består av både Federationspersonal och individer från utbrytargruppen Maquis) åtminstone har ett visst inflytande på de övergripande beslut som fattas kring skeppets framtid. På ett helt annat plan handlar avsnittet också om en annan av de ständiga frågeställningarna ombord på rymdskeppet: Om och när Chakotay och Janeway kommer att ligga med varandra.
Den senare frågan ställs på sin spets efter att Janeway och Chakotay fått mystiska insektsbett efter ett ha landstigit på en obebodd planet. Ombord på Voyager gör bettet dem sjuka, men nere på den aktuella planeten blommar inte infektionen ut. Efter att hololäkaren gång på gång misslyckats med att finna ett botemedel så fattar Janeway ett drastiskt beslut. Att Voyager ska lämna henne och Chakotay kvar på planeten, och fortsätta sin långa resa hem utan dem. Befälet överlämnas till Tuvok som ju, lite oroväckande, är den mest fyrkantiga och reglementsrunkande person man kan hitta ombord. En sista instruktion lämnar Janeway dock till Tuvok och besättningen inför deras färd: kontakta inte Vidiierna för att försöka få tag i ett botemedel åt henne och Chakotay. De må vara i besittning av en väldigt avancerad läkarvård, men att förhandla med en civilisation som satt storskaliga organstölder i system är helt enkelt för farligt (det är ju faktiskt bara några avsnitt sedan de försökte borda Voyager senast). Gissa vad som händer sen?
Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.
Tuvok: In general, I believe it demonstrates faulty leadership to be guided by the emotions of a distraught crew. However, as Captain, I must not ignore the sensibilities of those I command. We will contact the Vidiians. This is my decision and mine alone. You are all absolved of responsibility in the matter. I will accept any consequences which may ensue. Lieutenant, set a course for the Vidiian convoy. Mister Kim, let me know when we’re within hailing range.
På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.
För Tuvok blir det också lite svettigt. Vidiierna låtsas bara vilja hjälpa Voyager, och lägger sig istället i bakhåll. Endast med hjälp av den vidiianska läkaren Danara Pel (hon som räddades till livet Lifesigns) får man det serum som behövs för att rädda Chakotay och Janeway. Och enbart genom att detonera en antimateriabehållare kan man oskadliggöra och undkomma de vidiianska skeppen.
Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.
Ett bra avsnitt, med både lite rymdskeppsaction, karaktärsutveckling och bitterljuv “det kan aldrig bli vi”-romantik. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är Janeways stela stunder med apan. Det samspelet känns faktiskt inte helt hundra.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 431 tv-avsnitt.
Min reaktion just nu när jag ser Voyager-avsnitt följer väldigt ofta samma mönster. Först blir jag bara trött, för jag får uppfattningen att man recyklar något gammalt och slitet Star Trek-grepp (när det gäller dubbleringstemat så kan det ju vara värt att påpeka att handlingen redan i det tredje avsnittet av Voyager kretsade kring att man höll på att anropa en spegling av sitt eget skepp i någon form av märklig tidsförskjutning som jag aldrig förstod). I det här fallet måste dessutom en så här märklig företeelse förklaras genom flera manussidor av technobabble – vilket inte heller muntrar upp mig. Men sedan visar det sig nästan varenda gång att manusförfattarna bara lurar mig. De är också väl förtrogna med Star Trek-konventionerna och vet precis hur man vaggar in en van Trek-tittare i en falsk känsla av att veta exakt hur det ska sluta. Men som regel visar det sig allt oftare numera att det finns en oväntad twist, ibland två inbyggda i manuset. Eventuellt så lurar de också mig för att jag är lite korkad – men det är svårare för mig att avgöra.
Drastiska händelser i ett avsnitt, såsom att en ur den fasta ensemblen dör, brukar ju också vara ett tecken på att det vi är med om är en illusion, dröm, holodäcksäventyr eller parallellt universum. I det här fallet så anar jag oråd när Kim försvinner ut i rymden och den höggravida Wildman förlorar sitt barn efter skadorna på skeppet. Så när det visar sig att det finns en annan, intakt, upplaga av Voyager där alla våra favoriter lever så antar jag ju att det är den skadade versionen av Voyager som kommer att försvinna mot avsnittets slut. Framför allt efter den scen där de två Janewayupplagorna möts, och den med rufsigt hår och skrapsår i ansiktet säger att hon ska spränga sitt skepp i luften för att rädda det andra. Men så är det precis tvärtom. Vidiierna bordar den oskadade versionen av skeppet, och börjar genast skörda Voyagerbesättningens kroppar på organ (rätt otäcka scener faktiskt – inte så mycket för vad som händer utan snarare för vidiiernas totala känslokyla). Intakt-Janeway beslutar sig då för att spränga sitt skepp i luften. Men hur ska man lösa det här med Kims död och Wildmans förlorade barn i den version av Voyager som vi får fortsätta att följa? Jo, men intakt-Kim får i uppdrag att springa över med intakt-babyn till den skadade versionen av Voyager. På det sättet lyckas man alltså med konststycket att både döda en känd profil ur besättningen, och samtidigt låta honom fortsätta leva i serien.
Men kontinuitet och dubbla upplagor av besättningen till trots, det som jag funderar på mest efter det här avsnittet är varför man inte transporterar ut alla barn ur sina mödrar, istället för att låta dem genomgå en vanlig förlossning. Framför allt när modern bär på ett barn som är till hälften ktarier. Det vill säga föds med en massa vassa piggar i pannan. Inte helt oväntat att vissa komplikationer skulle kunna uppstå, liksom.
Det där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.
Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?
Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).
Men B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.
Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.