VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.

VOY: Faces. Det där de organstjälande vidierna gör två stycken genetiskt rensade B’elanna.

voy faces 5

Så är de tillbaka, organtjuvarna från Phage. Men de här gången lite mer aggressiva i sina försök att lindra och bota den märkliga sjukdomen som de lider av – kallad just Phage – den som löser upp både deras genetiska kod och deras kroppsdelar. I Faces har Paris, B’Elanna och Pete Durst (en ny bekantskap i besättningen sedan förra avsnittet) blivit fångade i det som i praktiken är Vidiernas mänskliga reservdelslager – fångar som de plockar organ ifrån för att kunna överleva. Men det stannar inte där.

voy faces 3Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).

Man kan väl säga att det här avsnittet ett ganska tillkrånglat sätt att försöka gestalta en berättelse om mellanförskap. B’elanna är, precis som Spock före henne, en person med de genetiska rötterna i två vitt skilda rymdfolk. I Faces börjar man nu äntligen fördjupa hennes rollfigur och berätta back storyn. Det känns lite extra svårt att skriva det här blogginlägget, eftersom texten hela tiden riskerar att spåra ur i något som mest låter som rasbiologi. Men så är ju också Star Trek en serie som till stor del bygger på att olika folk ute i rymden har vitt skilda egenskaper – om än med en slutsats om att alla kan samarbeta och förstå varandra om man verkligen försöker. Och mitt i all den där fixeringen vid raser så ska man inte heller glömma att Star Trek antagligen också är en av de första tv-serier som tidigt började skildra mellanförskap – om än i rymden.

voy facesMen B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.

voy faces 2Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Dödsmasken är förstås den enskilda höjdpunkten, men gillar också när bifigurerna får lite mer kött på benen. Plus alltid väldigt mycket för att man plockar upp en intrigtråd från tidigare i serien och fortsätter att utveckla den. Så det blir bra med betyg, här.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 14/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 376 tv-avsnitt. Det här var för övrigt halvvägsmärket i produktionen av tv-avsnitt av Star Trek, innan Discovery kom och rörde till allting. 

 

 

VOY: Phage. Det med de interstellära organtjuvarna.

voy phageJag ser ju avsnitten i den ordning de sändes i amerikansk tv, och man börjar ju inse att det verkar ha funnit mycket lite, om än någon, samordning mellan Deep Space Nine och Voyager ––som ju nu i praktiken konkurrerar om tittarna. För just efter att vi sett ett sjukhusdrama följt av ett grottdrama i DS9 så kommer här ett avsnitt av Voyager som är en kombo av de två: både en massa jagande i de där ständigt återkommande grottorna, och sedan en avancerad akutoperation där man räddar Neelix liv genom att ge honom holografiska lungor att andas med.

voy phage 2Även om jag varit väldigt positiv till Voyager så här långt, så måste jag nog säga att det här avsnittet var rätt kasst. Men så här avlöper åtminstone handlingen: Voyagers besättning jagar efter dilithium för att kunna driva sitt skepp. Det för dem till en stenbumling i rymden, som har grottor som man irrar runt i och undersöker. Där överfalls Neelix av en mystisk gestalt som stjäl hans lungor. bara sådär. Hologramläkaren ombord på Voyager lyckas ersätta dem med hologramlungor (den kanske mest ansträngda plot-detaljen i ett Star Trek-avsnitt någonsin, mest eftersom vi faktiskt inte ens fått förklarat för oss ens hur en hologramläkare fungerar). Samtidigt hittar Janeway och de andra ett mystiskt rum på den där stenbumlingen, fyllt av olika inre organ som är lagrade i olika behållare.

Svaret på den här gåtan, och det enda som jag egentligen tycker är intressant med det, är vidiianer. Ett folkslag som drabbats av en fruktansvärd sjukdom, the phage, som bokstavligt talat verkar förtära deras kroppar och lösa upp deras dna-koder. Deras sätt att överleva är att stjäla organ från andra folkslag och raser, ibland till och med från levande individer. För min del hade vidiianerna och deras märkliga livssituation gärna fått stå mer i fokus i avsnittet, nu blev det en väldigt lång färd mot en pay-off som var lite för kort för min del. Jag tycker att de här märkliga, långsamt sönderfallande alienversionerna som är en blandning av nidbilder av Frankensteins monster och nidbilder av leprasjuka är en av de riktigt fascinerande skapelserna i Star Trek-universumet.

voy phage 3Avsnittets moraliska dilemma är Janeways, ska hon med våld ta tillbaka Neelix lungor från en av vidiianerna – och därmed döma hen till döden – eller avstå och döma Neelix till ett liv där han är fjättrad vid en järnlunga för resten av sitt liv. Hon bestämmer sig för att hon inte kan döma en annan varelse till döden, trots det hen gjort. Det hela löser sig genom att Neelix flickvän Kes donerar en av sina lungor, som sedan opereras in i Neelix genom vidiianernas överlägsna transplantationsteknik. Janeway varnar dock vidiianerna: Om de försöker stjäla fler organ från hennes besättning så kommer hon att slå tillbaka stenhårt. Att de nu kommer att hemsöka andra civilisationer för att stjäla organ, verkar inta vara ett lika stort problem. Eller så är det helt enkelt den gamla vanliga prime directive som hindrar henne från att ingripa i andras affärer.

När jag läser om avsnittet i Captain’s Logs Supplemental så delar inte teamet bakom avsnittet min åsikt. De tycker att det här är det första avsnittet där allt klaffar, där Voyager hittar sin form (jag tycker att det sker i nästa avsnitt). Men så beror kanske mina invändningar främst på:

  1. Jag är trött på avsnitt som till stor del utspelas i grottor.
  2. Jag är trött på jättekonstiga, nästan magiska lösningar på komplicerade intriger, i det här fallet ett par hologramlungor.
  3. Jag tycker att Star Trek som sjukhusdrama suger.

Däremot är jag uppenbarligen jätteintresserad av andra detaljer. För jag har nogsamt antecknat det faktum att Janeway tydligen har haft en helt egen lunchmatsal ombord, ett rum som Neelix nu gjort om till sin egna restaurang, där han serverar mer eller mindre ätliga maträtter till alla som vill äta.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 5/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 345 tv-avsnitt.