Så är de tillbaka, organtjuvarna från Phage. Men de här gången lite mer aggressiva i sina försök att lindra och bota den märkliga sjukdomen som de lider av – kallad just Phage – den som löser upp både deras genetiska kod och deras kroppsdelar. I Faces har Paris, B’Elanna och Pete Durst (en ny bekantskap i besättningen sedan förra avsnittet) blivit fångade i det som i praktiken är Vidiernas mänskliga reservdelslager – fångar som de plockar organ ifrån för att kunna överleva. Men det stannar inte där.
Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).
Man kan väl säga att det här avsnittet ett ganska tillkrånglat sätt att försöka gestalta en berättelse om mellanförskap. B’elanna är, precis som Spock före henne, en person med de genetiska rötterna i två vitt skilda rymdfolk. I Faces börjar man nu äntligen fördjupa hennes rollfigur och berätta back storyn. Det känns lite extra svårt att skriva det här blogginlägget, eftersom texten hela tiden riskerar att spåra ur i något som mest låter som rasbiologi. Men så är ju också Star Trek en serie som till stor del bygger på att olika folk ute i rymden har vitt skilda egenskaper – om än med en slutsats om att alla kan samarbeta och förstå varandra om man verkligen försöker. Och mitt i all den där fixeringen vid raser så ska man inte heller glömma att Star Trek antagligen också är en av de första tv-serier som tidigt började skildra mellanförskap – om än i rymden.
Men B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.
Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.
Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Dödsmasken är förstås den enskilda höjdpunkten, men gillar också när bifigurerna får lite mer kött på benen. Plus alltid väldigt mycket för att man plockar upp en intrigtråd från tidigare i serien och fortsätter att utveckla den. Så det blir bra med betyg, här.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 14/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 376 tv-avsnitt. Det här var för övrigt halvvägsmärket i produktionen av tv-avsnitt av Star Trek, innan Discovery kom och rörde till allting.
Jag ser ju avsnitten i den ordning de sändes i amerikansk tv, och man börjar ju inse att det verkar ha funnit mycket lite, om än någon, samordning mellan Deep Space Nine och Voyager ––som ju nu i praktiken konkurrerar om tittarna. För just efter att vi sett ett sjukhusdrama följt av ett grottdrama i DS9 så kommer här ett avsnitt av Voyager som är en kombo av de två: både en massa jagande i de där ständigt återkommande grottorna, och sedan en avancerad akutoperation där man räddar Neelix liv genom att ge honom holografiska lungor att andas med.
Även om jag varit väldigt positiv till Voyager så här långt, så måste jag nog säga att det här avsnittet var rätt kasst. Men så här avlöper åtminstone handlingen: Voyagers besättning jagar efter dilithium för att kunna driva sitt skepp. Det för dem till en stenbumling i rymden, som har grottor som man irrar runt i och undersöker. Där överfalls Neelix av en mystisk gestalt som stjäl hans lungor. bara sådär. Hologramläkaren ombord på Voyager lyckas ersätta dem med hologramlungor (den kanske mest ansträngda plot-detaljen i ett Star Trek-avsnitt någonsin, mest eftersom vi faktiskt inte ens fått förklarat för oss ens hur en hologramläkare fungerar). Samtidigt hittar Janeway och de andra ett mystiskt rum på den där stenbumlingen, fyllt av olika inre organ som är lagrade i olika behållare.
Avsnittets moraliska dilemma är Janeways, ska hon med våld ta tillbaka Neelix lungor från en av vidiianerna – och därmed döma hen till döden – eller avstå och döma Neelix till ett liv där han är fjättrad vid en järnlunga för resten av sitt liv. Hon bestämmer sig för att hon inte kan döma en annan varelse till döden, trots det hen gjort. Det hela löser sig genom att Neelix flickvän Kes donerar en av sina lungor, som sedan opereras in i Neelix genom vidiianernas överlägsna transplantationsteknik. Janeway varnar dock vidiianerna: Om de försöker stjäla fler organ från hennes besättning så kommer hon att slå tillbaka stenhårt. Att de nu kommer att hemsöka andra civilisationer för att stjäla organ, verkar inta vara ett lika stort problem. Eller så är det helt enkelt den gamla vanliga