ENT: Dawn. Det där Tucker bondar med en fiende. Och tar av sig tröjan.

Vad är dealen? 

Ibland måste man bli kompis med sin värsta fiende för att kunna överleva. Det är läxan som Tucker försöker lära ut i det här avsnittet., där han är skeppsbruten på en måne tillsammans med någon som mest verkar vilja döda honom.

Jodå, Archer och hans kumpaner är inne i ett sånt där motigt skov igen. Alla de träffar på är aggressiva och fientligt inställda, verkar det som. Framför allt eftersom man på nytt lyckats irra in på någon annans territorium (finns det inget effektivt och tydligt sätt att markera gränser i rymden som alla kunde komma överens om?).

Tucker är ute och flyger på egen hand när han blir attackerad av ett främmande skepp. Bägge skeppens motorer går sen i baklås, och de måste bägge nödlanda på en närbelägen måne. Men aggressionen från den okände fienden tar inte slut med det, utan Tucker måste använda sig av stor list för att till sist själv fånga och fängsla rymdvarelsen. Och sedan få honom att hjälpa till med att bära en sändare upp på ett berg, där signalerna eventuellt kan nå fram till Enterprise.

Parallellt med det här lyckas Archer komma överens med ett arkoniskt moderskepp om att de ska hjälpas åt för att hitta de två skeppsbrutna. Planeten som incidenten hände vid har nämligen massor av månar, så ska man hitta någon levande är det nog bäst att hjälpas åt. Det tycker till och med arkonierna.

Några nya kontakter?  Det är första gången som människor stöter på folk från Arkonia, vulcanerna har däremot lite beef med dem sedan tidigare.

T’Pol vs Mänskligheten: T’Pol berättar att vulcanerna tidigare varit i kontakt med arkonierna, men att kontakten brutits. Arkonierna var inte lika tålmodiga som mänskligheten när vulcanerna inte ville släppa ifrån sig all kunskap och teknik på en gång. Nu är läget lite spänt, verkar det som.

Faktum är att T’Pol vid avsnittets slut måste ge Archer lite beröm. Hans samarbete med arkonierna gick bättre än någon av vulcanernas kontakter med dem på sistone.

Vårdslöst beteende?  Det är väldigt många avsnitt som börjar precis på det här sättet. Någon lallare som är ute på egen hand i en skyttel och blir attackerad. Är utflykterna verkligen värda att man hamnar i trubbel hela tiden? Och kan inte manusförfattarna hitta på några mer spännande uppslag?

Personlig utveckling:  Det här är väl ett Tucker-avsnitt, även om det egentligen bara förstärker saker som vi redan visste: Att han har ett enormt tålamod och kan laga teknik från snart sagt varenda civilisation i galaxen. Men fullt så fiffig som i det här avsnttet, när han ska locka arkoniern på avvägar genom en inspelning, har han nog aldrig varit. Jo, just det. En sak till stämmer ju in på Tucker i den här storyn: att han är godtrogen. Till exempel lite för snabb med att tro att det råder vapenvila mellan honom och arkoniern, så han måste därför uppnå vänskap och respekt genom slagsmål i stället.

Matvanor: Det är väl mest vattenfrågan som är i centrum här. Arkonierna sörplar i sig någon mörk sörja som är odrickbar för Tycker. Medan de verkar vara helt ointresserade av vatten. Det betyder att ingen av de två skeppsbrutna kan hjälpa den andre när det börjar bli bastutemperaturer på månen som de kraschlandat på.

Sexytime: Så varmt blir det att Tucker snabbt tar av sig tröjan. Det verkar dessvärre inte väcka särskilt mycket lust hos arkoniern.

Transportörtrubbel: När Archer får Tuckers signal vill han transportera upp honom till Enterprise. Men då det inte går att använda tekniken på den arkoniske piloten så väljer Tucker att avstå och vänta in den arkoniska transporten. För mellan de två forna fienderna har nu någon form av respekt vuxit fram, när de sitter där på klippan på den där månen. Och det verkar nästan vara ömsesidigt, ui alla fall utifrån vad arkoniern säger när det är dags för honom att lämna Enterprise sjukstuga:

Ordväxlat:

TUCKER: How’s he doing?

PHLOX: Why don’t you ask him yourself? The Universal Translator is online.

TUCKER: They told me another ten minutes of sunshine, and we’d have been cooked.

ZHO’KAAN: Tarattaash.

TUCKER: I thought you said the UT was working.

ZHO’KAAN: I believe you promised me some Tarattaash.

(Zho’Kaan makes the universal drinking gesture.)

TUCKER: You mean the brown stuff you were drinking? Won’t take a minute. Anything else while I’m at it? Our chef is making something called chicken Marsala tonight.

ZHO’KAAN: Tarat

TUCKER: Tarattaash. Got you.

ZHO’KAAN: Trip. When I fired at your vessel. I’m grateful I didn’t destroy it.

TUCKER: That makes two of us.

Det här kändes precis som… ett extremt enkelt och rakt berättat avsnitt. Men med tillräckligt mycket action för att fylla programtiden utan särskilt mycket dödtid. Fiender som blir BBF, en liten berättelse om hur mycket slagsmål det egentligen behövs för två män från olika civilisationer att bli kompisar. Som när Kirk träffade Gorn, fast med en något trevligare alien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 700 tv-avsnitt.

ENT: Precious Cargo. Det med en kidnappad prinsessa på vift.

Vad är dealen? 

Så blev det lite old school, här i Enterprise. Alltså nästan 60-talsgammalmodigt när man knåpat ihop en sån där historia om hur mannen av folket räddar en prinsessa. Hon är bortskämd och krävande, medan han blir surare och vresigare på hennes tjat samtidigt som han ensam måste se till att de överlever. Givetvis slutar alltihopa med att de ligger med varandra. Eller i alla fall hånglar intensivt, några exakta uppgifter om sexuella aktiviteter ges inte.

Det hela börjar som en variation på ett nu ganska känt tema i Enterprise. Det där kapten Archer tror alla om gott, bara för att inse lite för sent att han blivit lurad. I det här fallet är det ett skepp som behöver hjälp med reparationer, de har en passagerare nedsövd i en stasis-kammare, och den har börjat krångla.

Tucker hjälper till och mekar och har sig, men “passageraren” vaknar i förtid. Hon visar sig vara en bortrövad prinsessad, kidnappad av de två retellierna på alien-skeppet som hoppas på en fet lösensumma. Tucker verkar inte riktigt förstå något av det som händer innan han blir nedslagen av den ene retelliern. Han ser snabbt till att fly med sitt skepp, med både Tucker och prinsessan ombord. Däremot tvingas han lämna kvar den andre retelliern på Enterprise, men Archers utfrågningar av honom leder ingenstans. Han hävdar bestämt att han inte har någon som helst aning om vart skeppet han kom med är på väg.

Tucker och prinsessan Kaitaama lyckas i alla fall fly från det retelliska skeppet i en lite för trång räddningskapsel, och landar på en träskplanet. Här blir det först en massa bråk och sedan en massa hångel. Parallellt med det här spelar T’Pol och Archer teater för den kvarlämnade retelliern. Man låtsas att Enterprise är i T’Pols våld och att hon har för vana att avrätta de som uppfört sig illa. Det tar inte superlång tid innan deras fånge har skvallrat om hur man kan hitta det retelliska skeppet.

Till sist räddas i alla fall Tucker och prinsessan av Archer och de andra på den där träskplaneten. När det är dags för Tucker och prinsessan att ta farväl utlovar hon honom mer hanky panky om han kommer och hälsar på henne efter att hon blivit drottning. Då tänker hon nämligen avskaffa de fåniga reglerna om sexuell avhållsamhet som hon nu lyder under. Tror aldrig jag sett Tucker le så här brett under hela serien som efter det beskedet. Själv satt jag mest och himlade med ögonen av alla unkna Kirk-vibbar jag fick under det här högst förutsägbara avsnittet.

Ordväxlat:

TUCKER: So, when do you ascend?
KAITAAMA: Two hundred and forty six days.
TUCKER: It’s a long shot, but maybe Enterprise will get the chance to visit Krios Prime before then. Of course, from what you’ve told me I doubt your family would let me see you.
KAITAAMA: I doubt they would, but once I’ve been made First Monarch I’ll have the authority to change the rules.
TUCKER: What kind of changes?
KAITAAMA: Come visit me. Perhaps you’ll find out.

Några nya kontakter? Retellierna är väl helt nya i Star Trek-sammanhang, medan prinsessan Kaitaama kommer från Krios Prime, en planet som dyker upp senare i tidslinjen i The Next Generation. Det vill säga, Enterprise-manusförfattarna har här skrivit in ytterligare en first contact i Star Trek-tidslinjen.

Vårdslöst beteende? 

Det känns lite korkat att fortsätta med att skicka över ensamma besättningsmän till främmande folks rymdskepp för att göra reparationer. Blir de inte med barn så kan de bli nedslagna och kidnappade – som här.

Personlig utveckling: Prinsessan Kaitaama går från att vara superjobbig, egoisist och självupptagen till att bli superkåt på Tucker. Det här manuset vinner inte pris för årets karaktärsutveckling, direkt.

Sexytime: Grovhångel när både Tucker och prinsessan är dyblöta efter att ha ramlat ner i träsket. Det är förspelet till….ja, vi vet inte exakt. Mer än att Archer ler menande när han upptäcker Tucker i småbyxor och prinsessan i underkjol när det är dags att rädda dem.

Men visst var det mer passion och lust i det här avsnittet än nägonsin tidigare i Enterprise? Det känns som om andra säsongen har som minimistandard att Tucker tar av sig tröjan i åtminstone vartannat avsnitt.

Matvanor: Mest olika former av nödproviant för prinsessan och Tucker, medan retellierna bjuds på finmiddag hos kaptenen i början av avsnittet.

Det här kändes precis som… något gammalt generiskt manus som blivit lämnat kvar längst ner i någon gammal flyttlåda. “Kärlek börjar med bråk”-plotten är ju gammal som gatan, men kan göras ut med lite olika finess. Bra exempel finns i allt från Så tuktas en argbigga till den första Star Wars-filmen. Men här har man verkligen inte brytt sig om att ge avsnittets prinsessa någon som helst form av koll eller sympatiska sidor. Det behöver man förstås inte, men någon personlighet överhuvudtaget kanske hade varit kul?

Precious Cargo har också band till två tidigare Star Trek-avsnitt med liknande tematik. Originalseriens Elaan of Troyius handlar också om en bråkig prinsessa som måste fostras av Kirk, medan Next Generations The Perfect Mate handlar om en kvinna från Krios. I bägge de här gamla avsnitten går dock intrigen ut på att kvinnorna ska giftas bort i arrangerade äktenskap –så den här uppdaterade versionen är i varje fall bättre på det sättet. I de två lite äldre avsnitten är kvinnorna också utrustade med magiska krafter för att förtrolla männen på. I Enterprise-upplagan verkar det räcka med att Tucker inte fått ligga på mer än ett år för att romansen ska vara biff.

Jag tänker att Discoverys prinsessa Po är den uppdaterade versionen av den här kvinnorollen. Hon är aggressiv, anarkistisk och ett geni. Lite annat stuk på den rollfiguren, helt enkelt. För Precious Cargo känns väldigt gammalmodigt, förutsägbart och föråldrat. Och dessutom lite tradigt. Actionscenerna var, precis som i de senaste avsnitten, bättre här än i förra säsongen. Men det som utspelades mellan dem var lite för tramsigt för min smak (den där lilla charaden som T’Pol och Archer höll på med under förhören av sin fånge var bland det mer pinsamma jag sett i den här serien).

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 698 tv-avsnitt .