Det här avsnittet har en intrig som påminner lite om Dorian Grays porträtt. Fast i stället för att låta åldrande och problem överföras till en tavla så raggar ambassadören Malkar från Lumerien upp unga kvinnor som får ta över alla negativ energi och frustration som han upplever, för det blir ju en del sånt om man jobbar som medlare. Och gissa vilken donna iklädd en tajt sparkdräkt ombord på Enterprise som blir hans nästa utvalda offer?
Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.
Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).
Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 231 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Och visst fortsätter man att titta. Undrar hur de ska få ihop det. Men det blir mest lite halvljummet nästan hela vägen. Och trots att Picard egentligen i princip förstår varför besättningen utsatts för en kollektiv minnesförlust så måste han ändå tvångsmässigt åka tillbaka till där den uppstod. Och plötsligt har han utsatt både sig själv och resten av besättningen för livsfara. På nytt. Just den livsfara som han försökte undvika när han fixade så att alla ombord tappade minnet.
Egentligen är det enda jag riktigt gillar i det här avsnittet de korta klippen i inledningen när Worf till exempel lär ut kampsport och dr Crusher fixar med sina mossor (att Picard ger sig på ännu ett misslyckat deckaräventyr på holodäck bryr jag mig inte riktig om). Mer och längre hobby-detaljer i framtida avsnitt, tack! Så, mysteriediggare, hoppas ni njöt av det här avsnittet. Jag tycker att det var ganska menlöst.