Bara för att en bok handlar om en sextonåring, så blir den förstås inte automatiskt en bok riktad till ungdomar. Men The Way to the Stars känns verkligen som en YA-bok, och det såg jag inte riktigt komma i den här serien av Discovery-böcker som i övrigt innehållit flera rätt så brutala rymdäventyr.

Om vi börjar med att försöka placera The Way to the Stars i Discoverys tidslinje, så är boken något av en hybrid. Det är faktiskt den första boken i serien som utspelas i tv-seriens nutid (närmare bestämt någonstans mellan säsong ett och två, tror jag) men samtidigt är större delen av innehållet (typ 99 procent) en enda lång tillbakablick till när Tilly var sexton år gammal och ganska förvirrad och vilse i livet.

Den korta ramhandlingen tar sin början natten innan Tilly ska börja sin befälsutbildning på Discovery, så hon är förstås nervös och kan inte sova. Hon vrider och vänder sig i sängen och håller därmed även rumskamraten Michael Burnham vaken. Till sist frågar Michael vad det är som tynger Tilly, och det är hennes svar som utgör den här pocketbokens innehåll: historien om Tillys ansträngda förhållande till sin federationsdiplomatsmorsa, och hur hennes vistelse som sextonåring på en internatskola höll på att få en ände med förskräckelse. Tilly rymmer nämligen från skolan och försöker hanka sig fram i galaxen på egen hand som någon form av teknisk begåvad handy-kvinna. Detta trots att mammans höga ställning inom federationen gör Tilly till ett potentiellt kidnappningsoffer för både den ene och den andre.

Av alla böckerna så här långt i Discovery-serien är The Way to the Stars den som lyckats bäst med att ge en fyllig backstory till sin huvudperson. Här får vi veta en hel del om Tillys bristande sociala förmågor, dåliga självförtroende och neurotiska förhållande till sin omvärld. Men det är ganska klassiska tropes vi talar om här: Tjejen som inte riktigt passar in i skolan, men som bakom blygheten visar sig vara supersmart. En dominerande och framgångsrik mamma som vill att dottern ska följa i hennes fotspår, och som tycker att hennes nördiga intressen (i det här fallet svampbiologi) mest är trams. Lillasystern som hela tiden jämförs med sin lyckade storasyster. Barnet med den kända föräldern som plågas av dåligt självförtroende och som tror att de vänner som hon trots allt lyckas få egentligen bara vill nätverka med hennes morsa. Och, till sist, skilsmässobarnet som tror att föräldrarnas separation beror på henne.

Sedan tycker jag ändå att Una McCormack får ihop en rätt så välsmakande häxbrygd av de här klassiska ingredienserna. Framför allt i de avsnitt som handlar om Tillys bossiga morsa så bränner det till på riktigt. Och rent allmänt så bygger McCormack vidare på den redan sympatiska bild som tv-serien gett av Tilly som person.

Vad menar jag då med att det här är en YA-bok? Ja, men först och främst kanske jag ska säga att YA inte innebär något negativt för mig, även om det är en lite oväntad genre i det här sammanhanget. Typiska YA-grepp i The Way to The Stars som skiljer den från de andra böckerna i serien är till perspektivet . Boken är berättad ur den tonåriga Tillys synvinkel. Trots att det här på något vis ska föreställa Tillys nattliga berättelse för Burnham, så finns det inget av den vuxna Tillys blick i skildringen av det som händer. Berättelsens fokus är också på Tillys personliga utveckling som tonåring, ett klassiskt YA-tema. Det här är berättelsen om hur Tilly blev Tilly och då är inte handlingen fylld med massor av action och spektakulära händelser, utan det är främst tonårstidens egen inneboende dramatik som fyller sidorna, åtminstone fram till de allra sista kapitlen. Riktigt snyggt hade det förstås varit om blobb-Mays verkliga förebild hade dykt upp på något hörn här, men om jag inte alldeles missminner mig så är hon inte en del av den The Way to the Stars.

Jag gillade till en början genrebytet, att man vågade slänga in en tonårsuppväxt mitt i Discoverys annars så mörka och dystopiska fiktionsvärld. Men sådär halvvägs började jag tröttna lite. Kanske att det hela blev lite väl gulligt för min smak, framför allt i upplösningen och det sista lite mer dramatiska äventyret. Men även det här med Tillys tonårstid kändes till sist lite tjatigt. Man kan ju fråga sig om och när Tilly ska få slippa att definieras av sina tonårskomplex, bristen på vänner och den ansträngda relationen till sin morsa. Det är ju trots allt de sakerna som har betonats gång på gång i både den här boken, Short Trek-avsnittet och storylinen om May i säsong två. Precis som Saru fick tappa sina rädslokörtlar bakom öronen så hade jag gärna sett att Tilly fick bli lite mer vuxen, både i sina egna och andras ögon.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: The Way to the Stars av Una McCormack. Bok 4 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt, samt bloggat om fyra Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum..