Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.
Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.
Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.
Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?
I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.
Serieskaparna bakom Enterprise fortsätter att spela in lite mer välkända motiv och företeelser från förr i den här tredje säsongen. Kanske är de rädda för att The Expanse ska kännas allt för främmande och avskräckande annars?
Så efter westernplaneten och ett besök på Jorden är det nu dags för Andorierna att göra comeback i serien. Givetvis med andoriern Shran i spetsen. Andorierna är på väg in i The Expanse för att leta upp Archer och Enterprise. De vill hjälpa till, hävdar Shran när Archer och han till slut träffas. Andoriern påstår att hans oväntade besök i The Expanse är drivet av solidaritet, och att han inte vill lämna Archer i sticket (på det sätt som vulcanerna gjort). Men givetvis är det inte hela sanningen.
Fast till en början är Shran verkligen en räddande ängel, som undsätter Enterprise när de misslyckas med att försöka köra rakt igenom någon form av jätteanomali. Efter det hjälper Shran och hans besättning dessutom till med reparationerna ombord på Enterprise. Så himla gulligt och generöst, kan man tänka. Men under ytan finns hela tiden en massa misstänksamhet på lur. T’Pol varnar för att andorier aldrig är särskilt pålitliga, vis av erfarenhet efter de långa gränskonflikterna mellan Vulcan och Andoria. Men Archer verkar mer inriktad på att följa sin magkänsla, och den säger att han och Shran har bondat på ett bra och ärligt sätt. De dricker ju till och med andorisk ale tillsammans. Det kan väl inte bli bättre än så?
Enterprise har nu kommit så pass långt i sin jakt på Xindierna att man är redo att försöka stjäla den prototyp till massförstörelsevapen som de precis är i färd med att testa i ett obebott solsystem. Efter lite turer fram och tillbaka blir det en rätt fräck kupp, där man snor vapnet mitt framför ögonen på Xindierna. Man tar det andoriska skeppet till hjälp, eftersom deras lastrum står bättre emot vapnets strålning. Men då kommer avsnittets andra kupp, som ju handlar om andoriernas verkliga skäl till att dyka upp i The Expanse. De blåfärgade varelserna har avlyssnat kontakterna mellan Jorden och Vulcan, och bestämt sig för att det nog är bäst att de själva snor åt sig det där Xindiska supervapnet. Kanske till och med använda det mot de irriterande vulcanerna på sikt. Hellre det än tvärtom, liksom. Så när vapnet väl hamnat i andoriernas lastrum så säger de tack och hej. Dessutom har man passat på att sabotera lite på Enterprise när man höll på göra reparationer där, så att skeppet från Jorden inte ska kunna hämnas.
Archer, som befinner sig ombord på det andoriska skeppet när Shrans hemliga plan kommer i ljuset, blir rosenrasande på den andoriske kaptenen. Hans egoistiska planer riskerar ju Jordens överlevnad. Ja, Archer blir så pass förbannad att han till och med slår Shran på käften. Och helt utan effekt är inte Archers utbrott. Shran blir ordentligt bekymrad, förstår man. Han är ju trots allt en person som tycker att hedern är viktigare än nästan allt annat, så det här känns förstås inte riktigt bra.
Men det visar sig att saker och ting inte är över där. Det andoriska sabotaget har förstås de alerta herrarna ombord på Enterprise redan upptäckt och förhindrat. Precis som T’Pol lyckat dechiffrera avfyrningskoderna till det där Xindiska supervapnet. Så när Andorierna vill sticka med det så är man från Enterprises sida bara helt: “Oooookej, men då spränger vi den där jättebomben. Medan det finns i ert lastrum”. I sista minuten lyckas Andorierna kasta ut det gigantiska vapnet. Och avsnittet slutar med att Shran till sist ändå sträcker ut en olivkvist till Archer. Eller dövar sitt samvete, åtminstone. Enterprise får ett meddelande där han samlat resultaten av de skanningar som andorierna gjort av Xindiernas domedagsvapen. Sedan sätter andorierna kurs ut ur The Expanse.
Ett ovanligt actionfyllt avsnitt med många vändningar. Mitt bästa ögonblick i hela avsnittet är nog ändå när andoriern Shran seglar rakt in i Xindiernas vapentest och låtsas vara en representant för ett andoriskt gruvbolag. Och hur han sedan, i sin roll som gruvboss, blir djupt kränkt över Xindiernas överlägsna ton. Hans temperament, alltså. Inte att leka med.
SHRAN: There’s no need for threats. We’ll leave, but if this system does contain archerite, you just missed out your opportunity to collect a generous percentage. (till besättningen) Stop the scan. Take us out of the system, but not too quickly. The Andorian Mining Consortium runs from no one.
Betyg: 7/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 13/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 728 tv-avsnitt.
Andorierna och deras impulsive boss Shran är tillbaka. Den här gången är det en mer än hundra år gammal konflikt mellan dem och vulcanerna om en liten, strategiskt placerad, planet som gör att Shran vill kalla in Archer som medlare.
Tyvärr motarbetas Shran av sin närmsta kvinna, en raffigt friserad quinna med namnet Tarah, som både beskjuter Enterprises skyttel och står och vulcanernas sändebud. Dålig stil! Men Archer avslöjar henne, och får till sist till och med vulcanerna och andorierna att sitta vid samma bord och tala med varandra.
Vi kan väl nöja oss med ungefär den där beskrivningen? För det här var ett supertråkigt avsnitt, till och med pang-pangandet och en slagsmålsscen med Tarah såg värre ut än vanligt. Det enda roliga var början på den här passagen, där den vulcanske diplomaten Soval undrar varför människor är så fixerade vid vulcanernas öron (detta efter att Archer just dragit ett måttligt roligt öronskämt)
SOVAL: What is their fixation with our ears?
T’POL: I believe they’re envious.
SOVAL: Do you realise you’ve picked up a slight human accent? You were one of the most promising members of my staff, T’Pol. If you’d stayed in San Francisco, you’d be the Assistant Counsel by now. You might even have a diplomatic posting of your own.
T’POL: I am aware of that.
SOVAL: Then why have you remained on Enterprise?
T’POL: We believed they needed our help when they first developed warp drive. That hasn’t changed.
SOVAL: Captain Archer’s record is evidence of that, but there are others who can assist them.
T’POL: I find the work gratifying.
SOVAL: Gratification is an emotional indulgence. You disagreed with our recommendation that Archer’s mission be cancelled after the tragedy at Paraaga Two. Why?
T’POL: I was onboard Enterprise at the time. I felt my opinion would be welcomed.
SOVAL: You believed you knew better than the High Command? That sounds a great deal like another emotion, arrogance. Perhaps it’s time for you to consider another assignment.
T’POL: Just because Captain Archer has earned my respect doesn’t mean I have been contaminated by his emotions.
Ja, visst är det något skumt på gång här? Det antyds oftare och oftare att Archer och T’Pol har någon form av connection. Det är också nästan lite rörande att se hur smickrad Archer är över att få uppdraget att medla mellan de här två arga motståndarna. Han börjar genast se hur medlande och diplomati kan bli mänsklighetens framtid ute i galaxen. Sedan blir hans skepp nedskjutet.
Trots att det här bara är tredje (eller möjligtvis fjärde gången) som vi återkommer till konflikten mellan vulcanerna och andoriern Shran så är jag redan skittrött på den. Jo, jag förstår att man i bästa prequel-anda kanske måste slutföra den här storylinen så att andorierna så småningom ska kunna bli fullvärdiga medlemmar i Fedarationen. Men, det gör inte det här avsnittet, och dess förutsägbara intrig, särskilt mycket roligare.
Tack, men nej tack
Betyg: 1/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 702 tv-avsnitt.
Tydligen så är inte vulcanerna okej med att man röjer deras hemliga avlyssningsstation för andorierna, som sedan i sin tur spränger både den och vulcanernas heliga tempel i luften. Det som började som Jon Archers upptäckarglädje kring gamla vulcanska tempel har nu lett till bottenfrysta juridiska relationer mellan Jorden och Vulcan. Så pass ansträngda att vulcancerna nu vill att T’Pol avbryter sin tjänstgöring på Enterprise. Archer tycker att hon ska stanna, och tjatar på henne att försöka få beslutet upphävt. T’Pol ska alltså fundera på hur förtjust hon egentligen är i mänskligheten. Något hon har gott om tid till medan hon är fastbunden med Jon Archer i ett gammalt uthus..
Och handlingen är ungefär att…
Vi har redan kunnat konstatera att Enterprise håller sig med en pågående utdragen intrig som återkommer då och då, den om tidsresor och kalla kriget. Men parallellt med den, vad det verkar, långsiktiga storyn så kan tydligen även andra avsnitt få direkta uppföljningar. Shadows of P’Jem är en direkt fortsättning på The Andorian incident. Och precis som i det tidigare avsnittet så handlar det här en hel del om att sitta i fångenskap och planera undsättning, rymningar och annat kul..
Handlingen är en smula komplicerad, så jag var faktiskt tvungen att spalta upp den i punktform för att hålla reda på alla turerna.
Vulcanerna är skitsura på mänskligheten i allmänhet och Jon Archer i synnerhet. Och rätt mycket på T’Pol också. Kunde hon inte ha avstyrt Archers klumpiga hantering av konflikten på P’Jem? Hur som helst så är förbindelserna mellan Jorden och Vulcan ansträngda, och T’Pol får order om att avsluta sin tjänstgöring på Enterprise.
Som ett slags avskedsresa åker Archer och T’Pol på upptäcksfärd till huvudplaneten i det Coridanska systemet. Här är regeringen Vulcan-friendly, men dessvärre visar det sig också finnas rebeller där. Archer och T’Pol hinner inte ens landa på planeten innan de blir nedskjutna av rebellerna. De sätter Archer och T’Pol finkan och begär en massa vapen i utbyta mot deras frihet.
Det blir ganska mycket gymnastiska övningar när T’Pol och Archer försöker komma loss från de rep som binder dem samman. Men när de lyckas så kommer förstås en vakt och sabbar hela deras flykt.
Vulcanerna får reda på vad som hänt och säger till den kvarvarande Enterprisebesättningen att de tar över ärendet. Gör inget dumt!, säger den vulcanske kaptenen till Tucker och Reed.
Varpå de i stort sett omgående bestämmer sig för att försöka befria fångarna., och åker ner till planeten med en skyttel.
Där träffar de på den andoriske bossen som var i farten på P’Jem. Han känner sig i tacksamhetsskuld mot mänskligheten, och det känns väldigt obehagligt. Därför ska han och hans män befria fångarna. säger han.
Men samtidigt som de sätter sin plan i verket, så anländer vulcanernas fritagningsstyrka. Kaos!
Det blir rätt rörigt, men Archer och T’Pol kommer ut ur arresten. Men sen börjar vulcanerna och andorierna jiddra, och märker inte att en av de där rebellerna siktar mot den vulcanske bossen. Ingen utom T’Pol, som kastar sig i vägen, och blir träffad.
Archer utnyttjar T’Pols hjältemod när han övertalar vulcanerna om att hon borde få stanna kvar på Enterprise. Ja, han till och med låtsas att hon är jätteilla däran av skottskadan. När T’Pol vaknar några minuter senare så påpekar hon att det kanske skulle varit bra om hon själv blivit tillfrågad om hon ville stanna kvar på Enterprise. Men egentligen verkar hon rätt nöjd.
Några nya kontakter? Coridanerna verkar inte supertrevliga, direkt. Varken de där som sitter i den vulcan-understödda regeringen eller gerillaarmén med sina rebeller. Resultatet av Archers besök på planeten verkar på nytt vara fnurror på diplomatiska trådar. Galaxen var en lugnare plats innan Enterprise började fara runt i den.
Vårdslöst beteende? Det är något av en klassisk Enterprise-hantering när Tucker och Reed inte kan ta en order från en vulcan, utan genast måste dra igång ett eget räddningsuppdrag. Obstinat är ett ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på mentaliteten ombord.
Personlig utveckling: Det är väl egentligen T’Pols och Archers relation som står i centrum i det här avsnittet. Han är frustrerad över att hon inte ens reagerar när hon blir beordrad att lämna Enterprise. Hon…ja, som vanligt så visar inte T’Pol så supermycket känslor. Här verkar verkligen regin ha gått i baklås. Rolltolkningen av T’Pol har under de senaste avsnitten blivit allt mer minimal, och vår vulcanske vän går numera mest runt och verkar vara lite snobbig, överlägsen och oberörd. Ibland lätt illamående.
Matvanor: Den kanske mest intressanta scenen i det här avsnittet blir därför när Jon Archer och T’Pol är tillfångatagna och bundna till händer och fötter, men ändå ska försöka få i sig någon form av gryta som de fått av en butter fångvaktare. Hur de liksom får lapa i sig maten liggandes på marken. Till en början vill inte T’Pol utsätta sig för den här typen av förnedring, men Jon övertalar henne. Det går ju inte att rymma på fastande mage! Sen hittar de en sändare i maten, så det var ju tur att de inte matvägrade.
Sexytime: Hade vissa förhoppningar om bondageerotik när T’Pol och Archer var ihopbundna så länge. Visst, Archer får hela ansiktet fullt av T’Pols tuttar, men i övrigt kändes det faktiskt snarare som någon form av repgymnastik.
Ordväxlat: Jag vet inte riktigt om det här är rätt sätt att få T’Pol på fall, att berätta för henne att hon är som ens farsas rymdskeppsprojekt. När de dessutom är fastbundna i varandra. Jag menar. T’Pol är väl i första hans en individ, inte en sak? Eller?
ARCHER: You’re not responsible for what happened. You didn’t have any idea that your people had installed a listening post, or that there were Andorian commandos there.
T’POL: Enterprise had no good reason to visit a Vulcan sanctuary. I had the opportunity to protest but I chose not to.
T’POL: It’s clear that living among humans has caused my reasoning to become compromised.
ARCHER: I think I understand. You’re running away because you’re afraid to become one of us.
T’POL: I am not running away.
ARCHER: Then why aren’t you fighting this transfer?
ARCHER: Your people took something away from my father that meant a lot to him. They’re not going to do the same thing to me.
T’Pol vs Mänskligheten: Hon verkar gilla den. Men hon tänker inte låta det synas i onödan.
Jag hade lite svårt att förstå logiken i det här avsnittet. Jo, jag förstår att man på olika sätt vill visa på slitningarna mellan Vulcan och Jorden, på ett både storpolitiskt och personligt plan. Men så är det bara det här med den andoriske ledaren som plötsligt blandas in i leken. Han som inte orkar vara i tacksamhetsskuld till någon, och därför dyker upp på en främmande planet för att hjälpa till att frita Jon Archer och T’Pol. Känns ju verkligen jätteorimligt. Man förundras ju också över den förunderliga underrättelsetjänst som andorierna måste ha tillgång till, eftersom de dyker upp på planeten bara typ ett dygn efter att Archer och T’Pol blivit tillfångatagna.
Sedan kryddar man ju det här avsnittet med lite extra action, och ovanligt många statister. Men är det inte för att kompensera ett egentligen rätt menlöst manus? Å andra sidan, nu när jag har kommit så här pass långt i Enterprise att jag ändå kan ana mig till vissa berättarstrukturer, så är det kanske bara att gilla läget. Vissa avsnitt är helt enkelt actionbetonade, och bjuder inte på så himla mycket mer tuggmotstånd. Framför allt inte när man lyckas få in T’Pols tuttar i manuset. Hela grejen med att T’Pol gillar att vara på Enterprise förstod vi ju redan när hon gav upp sitt äktenskap för att fortsätta att hänga med homo sapiens-snubbar.
För övrigt verkar det finnas en ny bugg i WordPress, så det är oerhört svårt att tagga vulcanska och klingonska ord, på grund av användandet av ‘-tecknet. Mycket frustrerande.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 677 tv-avsnitt.
