Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 3. Nu med sex, åtrå och femme fatales (och ett besök i limbo)

Jo, jag har blivit lite besatt av det här med de gamla tecknade Star Trek-serierna. Avslutar i stort sett varje kväll med att klicka mig igenom ytterligare ett märkligt avsnitt. Men helst bara ett. Dels för att en viss skevhet och konstighet i plottarna gör mig lite utmattad. Men också för att inte serierna ska ta slut för snabbt. Det är något med den tonen och uttrycket i de här 70-talsserierna som känns väldigt nostalgiskt.

När jag nu scrollat mig igenom nummer 13 – 18 av förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning så är det Len Wein (som jag ju presenterade i förra blogginlägget) som skrivit manusen till de första fyra äventyren. De två sista historierna är däremot gjorda av Arnold Drake. Han är ytterligare en sån där erfaren serieskapare som kallats in för att riva av några Star Trek-historier, mest känd är han över att ha varit med och skapat DC-figurer som Deadman och The Doom Patrol, samt Marvels Guardians of the Galaxy. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, utan börjar med en Wein-story, som påminner ganska mycket om det vi sett av honom tidigare i den här franchisen.

I Dark Traveler har Len Wein på nytt skrivit en “ensam makthungrig galning”-historia, men den här gången väntar han i alla fall med att introducera det förryckta geniet tills vi kommit in i äventyrets andra halva. Till en början så handlar nämligen den här storyn mest om en man med magiska krafter som liftar med Enterprise till sin gamla hemplanet. Eller, liftar och liftar. Kirk och de andra har inte mycket att säga till om i frågan, den främmande mannen dyker bara upp på Enterprise och tar, till synes helt utan ansträngning, kontroll över skeppets navigation. När Enterprise kommer fram till främlingens hemplanet bestämmer Kirk och de andra sig för att följa med dit och kolla på platsen som mannen lyriskt beskrivit som ett paradis. Men när man kommer till planetens yta är inget som förr. Fripassagerarens galne bror (som verkar vara onaturligt kort, eventuellt sitter han i rullstol) har låtit sina robotar ta makten och förslavat befolkningen eftersom han upplevde att han, som kort, var hånad och förlöjligad. Liftaren och Enterprise-besättningen arbetar tillsammans för att avsätta den korte despoten, men utan att göra någon närmare efterforskning kring hur utbredd funkofobin är på planeten. Pluspoäng för att Enterprise-gänget får testa på att flyga på en matta i det här äventyret.

Vilken Kirk är den riktigt, och vilken är den klingonska kopian?

The Enterprise Mutiny var även med i den första Gold Key-samlingen som jag skrev om. Det här är en rätt underhållande historia där man för första gången i tecknad form undersöker tropen med dubbelgångare. I det här fallet en falsk Kirk som tar kontroll över Enterprise, men där hans trogna besättning snart gör myteri mot bedragaren. Det är också i den här serien som det finns klingoner som inte ser ut som klingoner (bara skalliga människor i någon form av shortsdress). Samt en skräcködla. Och så tvingas Spock lista ut vem som är den riktige Spock och bedragaren i en laddad scen – som dessutom är snodd rakt av från avsnittet Whom Gods Destroy. Valuta för pengarna, helt enkelt.

Ett museum vid världens ände…

I Museum at the End of Time för någon slags rymdorkan Enterprise till Limbo. Där, i mellanrummet mellan liv och död, träffar de på ett museum med en massa gamla rymdskepp och rymdresenärer som också dragits in i en liknande rymdvortex. När ett klingonskt skepp (där bara en i gruppen ens påminner om tv-seriens sextiotalsklingoner) dyker upp i limbot så blir det förstås bråk. Men efter lite fajtande inser man att gemensamma krafter är det enda sättet som man kan ta sig ur den här märkliga icke-världen på – viljan till en lösning är dessutom ovanligt stor eftersom Spock just konstaterat att hela limbo-bubblan man befinner sig i håller på att kollapsa. Av någon trist anledning så väljer alla de gamla rymdfararna att stanna i museet och invänta slutet. “Alla vi känner har dött”, säger dom, och då har de ändå inte ens sett det där avsnittet av The Next Generation där ett tre personer vaknar upp från sin kryosömn och hade extremt svårt att anpassa sig till framtidens samtid.

Som helhet var ändå det här ett lite väl mesigt äventyr. Det saknades faktiskt en galen tyrann eller vetenskapsman. Höhöhö.

Day of the Inquisitors: Kirk och hans crew har varit ute på ett diplomatiskt uppdrag, men på vägen tillbaka till Enterprise skadas deras skyttel av en meteoritstorm och man tvingas nödlanda på en planet i närheten. Det visar sig dessvärre vara en plats som styrs av ett gäng xenfober som går klädda i KKK-liknande kåpor. De stämplar allt som de inte gillar som den ondes verk. Gissa om de blir förskräckta när de ser Spock. Honom skickar de raka vägen in i tortyrkammaren.

Det finns flera märkliga saker i det här äventyret. Som att Kirk och hans män helt oprovocerat slår ner vakterna som de träffar på vid en stadsport. Då har de fortfarande inte en susning om att staden styrs av onda män i kåpor. Vad hände med att man inleder en kontakt med ett främmande folk med att i varje fall försöka prata lite? Men våldsamheterna verkar vara centrala för den här seriens skapare. Rent generellt har de tecknade serierna som getts ut av Gold Key så här långt hängett sig åt mer knytnävsvåld än jag minns från originalserien. Fajterna utgör liksom höjdpunkten i många av serierna jag läst. På samma sätt är kvinnorna helt osynliga i de civilisationer som Kirk och de andra kommer i kontakt med. Visst, i den här serien finns Uhura och en nypåhittad kvinnlig besättningsmedlem med, men på planeten man kommer till syns inte ens kvinnorna till på stan. Det blir allt som oftast nästan lite löjligt patriarkalt.

På pluskontot kan vi kanske lägga det faktum att man i det här avsnittet i varje fall experimenterar med två parallella handlingar. Ombord på Enterprise får nämligen tf-kaptenen Scotty order om att avbryta sökandet efter Kirk och de andra, för att i stället ge sig ut på ett uppdrag i SIGMA-kvadranten – den tror jag aldrig att jag hört talas om!

Kirks och de andras problem med inkvisitorerna löses när de religiösa fanatikerna tvingar Spock att använda skyttelns radioutrustning för att visa hur han håller kontakten med hin håle. På det sättet kan han anropa Enterprise och se till att han och resten av besättningen blir transporterade bort från planeten. Enterprise-crewen har också varit i kontakt med den lokala motståndsrörelsen. Oklart om de verkligen fått tillräckligt med luft under vingarna för att kunna avsätta planetens religiösa ledare. Helt ärligt verkar Kirk mest intresserad av att åka hem till sitt rymdskepp igen.

The Cosmic Cavemen har faktiskt en kvinnlig huvudperson. Men hon verkar å andra sidan vara den enda kvinnan på en planet fylld med olika grupper av muskulösa, halvnakna män som utkämpar olika krig mot varandra. Men så är hon också en telepatisk drottning, som väntat på Spocks ankomst hur länge som helst. Spock, eller Unruho som han kallas på planeten, är så viktig att man karvat fram hans ansikte ur berget, som man tillbedjer. Hur det där blev till är ett av äventyrets större mysterier – men till sist kommer Spock på att drottningen måste ha plockat upp en stark telepatisk signal från honom när han blev jätterädd för en stor dinosaurliknande varelse under en expedition.

Drottningens fok heter Tol, och hotas av den mer “barbariska” Kovars-stammen. Enterprise-crewen försöker hålla sig utanför konflikten, men till sist gör Spock ett framträdande – en gudomlig uppenbarelse – som får de två stammarna att enas. Det här är då den första Star Trek-historien som Arnold Drake skrivit, och jag tycker att det känns lite annorlunda. Mer fartfyllt och omväxlande än tidigare. Men också lite mer gubbsjukt och smårasistiskt. Förutom drottningen så blir inte befolkningen på den här planeten mycket mer än ett gäng vildar, även om Tol-folket är duktiga på hantverk och har viss potential, enligt Spock.

Det här är också det första äventyret som har både Alberto Giolitti och Giovanni Ticci som tecknare. Bildspråket är faktiskt lite mer expressivt i det här avsnittet, och färglagt lite annorlunda. Men kombinationen av de här tre upphovspersonerna ger också en lite mer våldsam och brutal serie – vi får till exempel se förberedelserna till en avrättning, och i slutet av den här historien försöker Scotty till och med börja slåss med Spock (Scotty står förresten också för den tecknade seriens första riktigt utvecklade romans – lite för sent inser han att den där drottningen egentligen kanske bara var ute efter hans vapen). Varför kapten Kirk har en orange tröja får vi däremot inte riktigt någon bra förklaring på.

Det är tydligt att manusförfattaren här har tröttnat på begränsningarna när det gäller de tekniska landvinningarna i Star Trek. I The Hijacked Planet hittar därför Arnold Drake på en makalös maskin som kan spela in en hel planets befolkning på någon form av fantastiskt band. Ja, till och med hela planeten, visar det sig. Den komprimerade planeten i fråga, som man spelat in för att den inte ska brinna upp av en sol som håller på att förvandlas till en supernova, utgör också ett ytterst attraktivt byte för en skurk som vill utpressa Federationen. “Ge mig massor av pengar, annars dödar jag 600 miljoner människor”.

Det framstår med all önskvärd tydlighet att den gode Arnold Drake gärna vill ha lite mer romance och åtrå i Star Trek-serien – vilket i och för sig också ligger helt i linje med tv-serien som den utgår från. Lite skeptiskt blir jag ändå när han här låter en femme fatale anlända till Enterprise för att förföra Spock. Hennes plan är att stjäla den där inspelade planeten för sin brors räkning. Och Spocks ovanligt tillmötesgående sätt mot kvinnan förklaras sedan med att han redan börjat misstänka henne för att vara en bedragare, och därför valde att spela med i charaden. Men inte ens Spocks logik kan förhindra att han blir lurad. Och så måste han och Kirk och de andra jaga fatt i hennes bror, utpressaren, och försöka få tillbaka det där bandet. Och faktum är att Spock, i en av äventyrets sista rutor, erkänner att han nog ändå tappade huvudet en smula i det där romantiska dubbelspelet. En vändning i intrigen som väl nästan är ännu mer orimligt än den där maskinen som kunde komprimera hela planeter?

Det här är ett ovanligt sprittande äventyr. Inte särskilt smart, men med åtminstone några oväntade vändningar.

Det här är volym 3 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan februari 1972 och maj 1973. Boken är slut på förlag, så jag har läst den som digital utgåva. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och åtta seriealbum. Och lite till.