Tag: The Expanse

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

ENT: The Council. Det där Archer äntligen får prata med xindiernas råd. Till ingen nytta.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag satt uppe och kollade på de tre sista delarna av den här säsongen i ett enda svep, och det var nog ett ganska bra upplägg. De har egentligen inte särskilt mycket individuella särdrag, utan hänger extremt mycket ihop.

Avsnittet börjar med ett nytt, men återkommande, inslag. Några av de transdimensionella varelserna – alla kvinnor – diskuterar hur Archers handlingar påverkar de potentiella tidslinjerna. De är som någon form av intergalaktiska nornor som övervakar tidens gång och ingriper när det börjar se ut som om deras plan håller på att förlora mark. Det är rätt så kackigt och töntigt gjort, och får mig att längta efter säsongsavslutningen. Jag börjar helt enkelt bli en tuff Star Trek-norna, som gärna vill klippa av tråden för hela Expanse-äventyret.

Det stora paradnumret i The Council är annars (som titeln indikerar) att Archer äntligen ska få föra fram sin sak i xindiernas råd. Innan hans framträdande blir vi briefade om de olika ledamöterna och deras egenskaper (lite sent påtänkt, när vi nu fått kolla på deras möten under hela säsongen utan några direkta introduktioner). Och sedan går det, som väntat, ganska dåligt. Reptilerna anklagar Archer för fake news, hans bevisföring haltar och det hela urartar till och med i slagsmål. På Archers andra besök i rådet går det lite bättre, tror alla, men det visar sig att reptilerna bara lurats när de gått med på att skjuta upp sjösättningen av sitt massförstörelsevapen. De och insektoiderna tar i stället kontroll över vapnet, och reptilbossen Dolim knivmördar Degra. Den döde xindiern sörjs till och med av Tucker, som annars mest gått runt och hatat på honom i fler avsnitt nu. Men särskilt mycket tid för sorg finns inte. Jorden är fortfarande i fara.

Parallellt med det här försöker Reed, T’Pol, Mayweather och en av de där elitsoldaterna borda en av de gigantiska sfärerna. Målet är att komma över en databas där. För att komma åt den får de fajtas med en jättestor griparm. Men det är bara den där soldaten – Enterprises motsvarighet till en rödskjorta – som dör. Reed försöker uppbåda lite indignation kring detta, men jag som åskådare tittar mest på klockan och väntar på nästa scen. Vi får i varje fall reda på att det finns någon inofficiell regel kring att om mer än 20% av en besättning omkommer så är det illa. Enterprise befinner sig definitivt på fel sida om den gränsen.

Mot slutet av avsnittet är allt deppigt igen. Reptilerna och insekterna snor enkelt massförstörelsevapnet och drar iväg mot Jorden. De försvinner in i en sån där virvel, medan Archer och hans allierade xindier snopet står och ser på. Och som lite extra salt i såret så kidnappar reptilerna Hoshi precis innan de försvinner bort i rymden. Ändå konstigt att man inte kan transportörsäkra bryggan – det är lite för enkelt att bara sno maskindelar och personal från varandra.

Ändå är det jag funderar på mest efteråt om det inte finns någon patientsekretess ombord på Enterprise. Phlox sitter och pratar med T’Pol om sina knarkvanor när Tucker helt ogenerat bara stövlar in på mottagningen för att han har ont i en axel. Lite upprörd kring detta, om jag ska vara helt ärlig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 22/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 738 tv-avsnitt.

ENT: The Forgotten. Pakt med Degra och lagningen av en superläcka.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett lite gott och blandat-avsnitt det här. Vi befinner oss fortfarande i den sammanhängande Xindi-storylinen. Ska vi vara helt ärliga så är det här mestadels en transportsträcka, om än en underhållande sådan.

Archer och Degra har ju den där dejten inbokad, den som Archer plundrar ett illyriskt skepp för att hinna i tid till. När de väl träffas vill Degra och hans sammansvurna få mer konkreta besked på att de transdimensionella varelserna faktiskt har en sammansvärjning på gång. Enterprises kapten går runt och visar upp vad han samlat på sig: liken av de döda tidsresande insekts-xindierna som var på Jorden förr i tiden, och maskinen som de försökte framställa ett gift med (lämnade Archer verkligen över ett prov på människodödarviruset till xindierna???), stjärnkartan över alla sfärer och ritningar på hur de ser ut inuti. Problemet är bara att inget av det här är superstarka bevis för varken tidsresor eller att komplotten existerar. (Var är tidsagenter när man verkligen behöver dem?). Men oavsett Archers starka bevisföring så börjar det bli tydligt att Degra redan valt sida. Det blir ännu mer uppenbart när han ger order om att skjuta ner ett insekts-xindiskepp som överraskar de två konspirerande parterna mitt under deras möte.

I en annan intrigtråd har Tucker fått i uppdrag att skriva ett brev till besättningsmedlemmen Jane Taylors föräldrar. Hon var en av dem som dog i samband med xindiernas attack på Enterprise, och eftersom hon jobbade i Tuckers team så har det här jobbet fallit på hans lott. Men Tuckers skrivande går extremt långsamt. Inte ens när den döda besättningskvinnan dyker upp hans drömmar lossnar det. Men efter att flera gånger ha attackerat Degra (på ett väldigt olämpligt och odiplomatiskt sätt) för att han är ansvarig för hans systers död, så släpper han till sist fram sin riktiga sorg. Den om systern. Och när han väl omfamnat den, så kan han också skriva sitt brev.

Lite action måste det förstås också bli. Så Tucker och Reed lagar en jättestor läcka på Enterprises tallriksdel. En del dramatik i samband med det, förstås. Reed håller bland annat nästan på att stryka med. Men något annat än ögongodis och actionutfyllnad är det inte. Tråden kring T’Pols känslomissbruk knyts väl också ihop här, lite halvdant. Phlox berättar för henne att hon fixat sin avvänjning, men att hennes nya, aktiva känsloliv kanske är permanent. Har man väl släppt ut anden ur flaskan så…

Nej, det mest intressanta med det här avsnittet är väl att The Orville-skaparen och Trek-fanet Seth MacFarlane gör sin Star Trek-debut i det här avsnittet. Ingen superstor roll. Han är en namnlös crewman som blir utskälld av Tucker.

TUCKER: There’s a microfracture in the magnesium jacket. That’s why it ruptured.

CREWMAN: I ran a pressure test.

TUCKER: Tell it to the man lying in Sickbay! Test them again, all of them.

CREWMAN: Aye, sir.

Med tre parallella huvudspår lyckas man i varje fall få tiden att gå rätt snabbt i det här avsnittet. Men The Forgotten har inget riktigt fokus, och inget avgörande händer egentligen, förutom att Tucker släpper fram lite sorg. Känslan av undergång hänger däremot med från förra episoden, som när något bara lite randomly exploderar och börjar brinna när folk sitter och pratar, liksom.

Enterprise just nu är verkligen inget härligt ställe att vara på. Den fantastiska mässen känns mer som ett soppkök, och helt säker på att inte hela skutan går i luften kan man inte vara. Det enda man egentligen saknar nu är några riktiga spöken. Hade Jane Taylor varit en skeppsgast i stället för ett inslag i en av Tuckers drömmar, så hade det här avsnittet varit betydligt mer intressant.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 20/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 736 tv-avsnitt.

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T’Pol kommer ut som känsloknarkare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Azati Prime. Det där Archer misslyckas som kamikazepilot.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Nu känns det som att vi börjar gå in på upploppet kring intrigen om Xindierna och deras massförstörelsevapen. Enterprise hittar till sist fram till planeten där Xindierna förvarar vapnet som ska förinta Jorden. Tack vare att Archer och de andra tog med sig en skyttel från det kraschade Xindi-skeppet från förra avsnittet, så kan man ta sig genom planetens försvarssystem och kolla in anläggningen under falsk flagg.

Det blir en upptäcksfärd som slutar under vattenytan. Det är nämligen där som slutfixet på massförstörelsevapnet görs (inte så konstigt då ju en av xindiarterna är vattenlevande). Några scener som väl är ytterligare några bevis på hur mycket bättre specialeffekterna blivit i den här serien, bara under den här säsongen. Efter att Trip och Mayweather rekognoscerat färdigt och återvänt till Enterprise så kommer man fram till att den enda läsningen för att rädda Jorden är att skicka någon på en kamikazetur för att förstöra vapnet. Archer bestämmer sig för att det är han som ska utföra uppdraget.

Men innan han hinner ge sig iväg dyker tidsagenten Daniels upp igen. Han har nu äntligen fått den stora bilden klar för sig, vad den märkliga konflikten mellan människor och xindier egentligen handlar om. Och upptäckt att det är de transdimensionella varelserna som dragit igång hela den här charaden, som ett led att låta The Expanse bli basen för en etablering och expansion över hela galaxen.. De vill utrota mänskligheten för att på det sättet förhindra att Federationen bildas., för att då slippa bli besegrade av dem i ett avgörande slag på 2500-talet. Det gör Federationen förresten med hjälp av Enterprise J – ett skepp där xindier och människor arbetar sida vid sida för att vinna över den gemensamma fienden. Allt det här berättar Daniels för Archer medan de står på framtidens version av Enterprise och ser ut över slaget. Daniels vill att Archer ska skippa kamikaze-taktiken och istället försöka prata sig fram till fred. Archer svarar Daniels med att det är för sent för diplomati, och att han måste genomföra sitt självmordsuppdrag eftersom det bara handlar om timmar eller dagar innan Jorden är förlorad. För att Archer trots allt ska kunna bevisa att den här storyn om framtiden är sann för xindierna så får han med sig en medalj från framtiden. Den där tidsagenten. Mycket snack och enormt lite verklig hjälp. En medalj? Är det verkligen allt han har att komma med?

Archer ger i alla fall sig iväg på sitt självmordsuppdrag, bara för att inse att massförstörelsevapnet är flyttat. I stället blir han infångad av elaka insekts-xindier, De förhör honom på ett brutalt sätt, men han vägrar att svara på deras frågor. I stället kaxar han emot och börjar prata om hur dinosaurierna på Jorden också var kräldjur – men att de dog ut och hade jättesmå hjärnor. Men så lyckas Archer till sist få en liten stund med sin gamle polare Degra, och ger honom medaljen för att styrka att storyn om de transdimensionella inkräktarna är sann. Degra och några andra ur rådet anar att det kan ligga något i Archers historia, men vill ha mer bevis på att berättelsen verkligen stämmer. Archer berättar då om hur insekts-xindierna for tillbaka i tiden för att konstruera ett människogift på Jorden. Det gör också ett visst intryck, men är de fortsatt skeptiska. Kan de få Xindiernas råd att ändra sig med så svaga bevis?

Samtidigt, ombord på Enterprise, så håller T’Pol på att bryta ihop av oro när Archer inte återvänder. Hon sitter mest inne i kaptensrummet och ångestar, eftersom hon inte vill visa resten av besättningen att hon faktiskt har KÄNSLOR. Här tänker jag då att det framför allt handlar om romantiska sådana, men jag kan ha fel. Det blir inte lättare för T’Pol när ett gäng xindiskepp angriper Enterprise och gör slarvsylta av skeppet Det blir också den extremt deppiga cliffhangern som avslutar Azati Prime. Allt, verkligen allt, verkar gå åt helvete.

Berättandet ändrar lite stil och form i det här avsnittet. Vi är nu mitt uppe i ett sammanhängande äventyr, inte några stillastående avsnittslånga intriger. Det känns också lite härligt att den nya, tuffa tredje säsongen fortsätter i samma hårdföra stil som tidigare, som i slutet av det här avsnittet: Enterprise nära undergången, med bilder på delar av besättningen som sugs ur farkosten och ut i den kalla rymden.

Det är också svårt att inte också känna medlidande med stackars Archer som bara har en sketen medalj som bevis på den otroliga konspirationsteorin som han ska övertyga Degra om. Lite tjatigt är det kanske ändå att författarna spinner vidare på samma typ av intrig som man brukar när Enterprise står inför en överlägsen fiende. Det vill säga att Archer till sist får en connection med en skeptisk person på motståndarsidan, i det här fallet just den person som konstruerat det vapen som man vill stoppa. Den här gången har Archer en något svårare insäljning än vanligt framför sig, eftersom Archer ju raderade Degras minne för bara några avsnitt sedan. I en annan säsong eller annan serie hade Degra troligtvis inte ens lyssnat på Arhcher, utan snarare börjat misstänka att han blivit utsatt av hjärntvätt under tiden i fängelse på Enterprise. Men nu visar Degra sig inte vara så paranoid, utan i stället en vapenkonstruktör med ångest över vad hans uppfinning kan åstadkomma.

Så, om jag ska sammanfatta: Högt tempo, mycket action, deppigt slut – det här gick hem hos mig.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 18/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 734 tv-avsnitt.

ENT: Hatchery. Det där Archer blir en äggsjuk reptilmorsa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett roligt avsnitt till får vi, innan den ordinarie (och ganska sorgliga) storylinen om xindiernas massförstörelsevapen återupptas igen. Även om det förstås finns reptil-xindier även i det här avsnitt. Jättesmå bebis-xindier, till och med.

På sin väg mot xindiernas vapenverkstad upptäcker Enterprise ett kraschat rymdskepp. Det är xindiskt, så man drar ner till det för att lära sig mer om deras teknik och vapen. Men på skeppet upptäcker man även ett kläckeri. Massor med ägg som hänger från taket, med små reptilfoster i. När Archer undersöker ett av dem får han en liten dusch av vätska från ägget rakt i ansiktet. Först tänker man att vätskan bara är ett avskräckande irriterande ämne som sprutas på de som kommer för nära. Men ganska snart efter den där ofrivilliga duschen så börjar Archer förändras. Att bevara och skydda de okläckta reptilerna hamnar så småningom högst upp på hans prioriteringslista. Ja, till sist så pass högt upp att han är beredd att offra stora delar av Enterprises bränsleförråd för att de ska få ha det bra.

Det finns ju visserligen en logik i Archers resonemang. Att man har en chans att här visa xindierna att man inte är några onda mördare, utan tvärtom är en så snäll ras att man till och med tar hand om deras ofödda barn. Men när Archer börjar sätta alla som säger emot honom i den här frågan i husarrest så börjar fler och fler på skeppet reagera. Någon håller på att spåra ur.

Dessvärre är det den väldigt auktoritetstrogna yrkessoldaten major Hayes som fått befälet efter att Reed fått kicken. Och ingen i den lilla grupp av förtrogna som vill ställa till med myteri tror att den där auktoritetsbunde majroren är särskilt påverkbar. Alltså så kringgår man honom och ställer till med ett äkta hederligt gammalt myteri.

Archer hämtas hem till Enterprise försatt i ett härligt förryckt tillstånd. Han står, lätt fuktig, i kläckeriet med små reptiler som springer över hans kropp. Som jag sagt tidigare, galenskap i rymden kan få så många oväntade utlopp. Att kapten Archers högsta dröm var att bli morsa åt en massa ödlor hade väl ingen kunnat ana. Någonsin.

Att man här också bygger vidare på rivaliteten mellan Reed och Hayes från tidigare avsnitt, som till exempel Harbinger, hade förstås varit en självklarhet i vilken annan serie som helst. Men i Star Trek-sammanhang är det faktiskt något av en sensation! Det är det här avsnittet faktiskt också. Sensationellt vrickat, på ett rätt härligt sätt. Jag fullkomligt ÄLSKAR (ÄLSKAR!!!) Archer som äggsjuk och överbeskyddande reptilmorsa. Lite mer självdistans i den här stilen hade den här serien inte direkt mått dåligt av.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 17/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 733 tv-avsnitt.

ENT: Doctor’s Orders. Det där Phlox vakar över Enterprise när alla är i koma.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Doctor’s Orders är nästan som en remake av Voyager-avsnittet One – i bägge avsnitten så ligger i stort sett hela skeppet besättningen i ett tillstånd av medicinskt framkallat koma, medan personen som ska ta hand om dem blir lite nipprig av ensamheten ute i rymden, och börjar se spöken och hallucinera.

Här är det doktor Phlox som får ta hand om Enterprises besättning när skeppet ska försöka ta sig igenom ett av de transdimenstionella anomalimolnen som sfärerna framkallar. Till en början verkar han tycka att det är lite mysigt att spankulera ombord på skeppet utan att någon stör honom, bland annat får vi se honom göra sina sysslor i sjukstugan helt naken (könet är dock hela tiden dolt av lämpligt placerade föremål). Men ganska snart börjar han höra konstiga ljud, och se insekts-xindier ombord. Ja, det dyker till och med upp en zombieversion av Hoshi och en falsk upplaga av Archer.

Som tur är har doktorn T’Pol vid sin sida. Hon tror inte alls på Phlox berättelser om spöken och inkräktare ombord. Efter att de två har letat efter objudna gäster på en massa däck så övertalar T’Pol doktorn att kolla sina egna neurologisk värden. Det visar sig att strålningen från molnet – som är livsfarlig för människor – också i viss mån påverkar honom. När han vill lämna över huvudansvaret till T’Pol tackar hon nej, även hon har blivit lite knäpp av något i molnet.

Läget blir kritiskt när de två inser att det transdimensionella molnet (älskar det där uttrycket) expanderat så mycket att Enterprises färd genom det kommer att ta tio veckor längre än beräknat. Phlox vet nog inte om han kan behålla förståndet så länge, men framför allt kan han inte ha besättningen i koma under så lång tid. Tillsammans försöker han och T’Pol starta skeppets warpmotorer (trots att de egentligen inte har någon kunskap om det där). Eller, tillsammans och tillsammans, T’Pol blir helt konstig i maskinrummet och förmår inte sig att trycka på en enda knapp eller dra i en enda regel. Phlox lyckas ändå få igång motorerna, måhända med en och annan explosion på vägen, så Enterprise kommer till sist ut ur molnet och alla ombord kan väckas till liv igen. Den största överraskningen för Phlox kommer när han går in i T’Pols rum och inser att hon har legat i koma under hela färden. Han hjärna har alltså hallucinerat fram en kompis för att han ska kunna klara av resan genom molnet.

Doctor’s Orders är ytterligare en sån där bottle-episode, och som vanligt betyder det lite mer koncentration i berättandet. En kammarspelskänsla som är extra behaglig i ett seriekoncept som oftast handlar om att åka vidare och upptäcka nästa grej. Den här spökhistorien är dessutom väldigt väl utförd, med flera rätt bra jump scare-effekter (älskar skräckfilms-Hoshi i duschen). Det är också skönt att, mitt i den här långdragna Xindi-storylinen, få ett avsnitt som bara är inriktat på att vara läskigt och roligt.

Vissa noteringar har jag när det gäller mat: Både Phlox och kaptenens hund äter blodiglar. Och det är när doktorn sitter och tittar film, på Danny Kaye-komedin Hovnarren som han hör mystiska ljud. Tänk så mycket jag älskade Danny Kaye-filmer när jag var liten. Håller de för att kollas på igen idag?

Så nöjd med det här avsnittet, som helhet. Bästa genreövningen hittills i Enterprise.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 16/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 731 tv-avsnitt.

ENT: Harbinger. Det där vi skymtar sanningen om The Expanse och förintelsen av Jorden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Till en början får jag intrycket av att det här avsnittet mest kommer att handla om de mellanmänskliga relationerna ombord på Enterprise. Som att T’Pol börjat drabbas av små attacker av svartsjuka. Tydligen är det inte okej att Tucker börjar arrangera egna massagestunder tillsammans med en av kvinnorna från MACO – de där soldaterna från Jordens armé som följde med som förstärkning när Enterprise skulle ge sig in i The Expanse. Det blir förstås inte bättre av att Tucker misslyckas med sin massage, så att T’Pol måste reparationsmassera den där tjejen.

Spänningarna mellan Tucker och T’Pol leder till en konfrontation som slutar med att de två (äntligen) ligger med varandra. Något förhållande är det däremot inte tal om, det signalerar T’Pol på sitt taskiga och emotionellt frånkopplade sätt när de två springer på varandra i mässen senare. Men kan det vara så att de enas om att vara KK:s i framtiden i slutet av nedanstående konversation? Den som börjar med att T’Pol tackar Tucker för att han velat vara med i hennes forskningsprojekt om mänsklig sexualitet (så himla tjaskigt).

T’POL: It’s one of the many aspects of your species which I’ve been meaning to explore since I left the High Command.
TUCKER: Sounds like you’re saying last night was some kind of experiment.
T’POL: I wouldn’t use that term.
TUCKER: But that’s the general idea.
T’POL: Are you getting emotional?
TUCKER: No, I’m not getting emotional. I just don’t like being compared to a lab rat.
T’POL: I’m sorry if I offended you.
TUCKER: Forget it. I’d appreciate it if we could keep this between us. In fact, we probably should forget it ever happened.
T’POL: Agreed.
TUCKER: Doesn’t mean we can’t keep doing the neuro-pressure though.

Minst lika mycket uppdämda känslor som mellan T’Pol och Tucker finns det också mellan Reed och befälet för MACO, major Hayes. Det råder viss konkurrens mellan dem om vem som har sista ordet kring säkerheten på och försvaret av Enterprise. Urladdningen mellan de här två snubbarna sker tyvärr inte genom sex, utan i ett långt och utdraget slagsmål. Men det verkar fungera som ett början till ömsesidig respekt mellan de två.

Men de här privata problemen är egentligen bara bihandlingar som får oss som tittar att missa avsnittets verkliga fokus. På ett lite smygande sätt dras nämligen en intrig igång här som verkar vara nyckeln och svaret på såväl xindiernas attack på Jorden som anomalierna och sfärerna i The Expanse.

På väg till xindiernas vapenanläggning stöter Enterprise på något som man inte sett tidigare. Ett fält av koncentrerade anomalier, en slags semitransparent moln eller bubbla som påminner om sättet om de religiösa fanatikerna från Triannon talat om The Expanse. Att sfärerna ska omvandla den här delen av galaxen till en plats för nytt liv. Inuti anomalibubblan ser man en liten ryndskyttel. Man bestämmer sig för att rädda den, bara för att själv nästan fastna i den där anomalimassan som liksom nästan attackerar Enterprise.

Ombord på skytteln finns en medvetslös varelse som verkar döende . När man väckt honom ur dvalan så blir han väldigt irriterad, och vill prompt kastas tillbaka in i den där anomalimassan med sin skyttel. Han ljuger först, och hävdar att han är något slags försöksdjur som skickats iväg av någon annan för att testa egenskaperna inuti anomalimolnet. Men till sist inser Archer att det här snarare är en representant för sfärernas skapare, nu på plats för att kolla hur långt förvandlingen av The Expanse fortlöpt.

Den hemlighetsfulla varelsen kan så småningom ta sig genom väggar, och försöker suga massor av kraft från Enterprises warpmotor innan han oskadliggörs. Men just innan han dör, eller rättare sagt försvinner upp i intet, så säger han de magiska orden. Den första verkliga ledtråden till varför hela den där fiendeskapen mellan xindierna och människorna ens startat:

ARCHER: You weren’t sent here against your will. You know exactly what your mission was. What were your people trying to do? You tried to destroy my ship. Why? Answer me!

ALIEN: When the Xindi destroy Earth, my people will prevail.

Enterprise producenter har gravt underskattat behovet av intriger och handlingstrådar som handlar om huvudpersonernas privatliv i den här serien. Det märker jag när jag nu äntligen får chansen att tjuvkika på deras liv igen. Det var alldeles för länge sedan den här typen av innehåll fick ta ordentligt med plats i serien. Jag gillar också hur intrigen kring försöksdjuret i anomalibubblan går från att vara ett generiskt “veckans alien”-inslag till att eventuellt vara en nyckel till hela säsongens stora gåta. Varför är Enterprise ens här, i The Expanse? Och hur Archer ytterligare en gång visar sin nya, tuffa ledarstil: “Jaså, varelsen är nästan död? Det struntar jag i, jag ska prata med honom”.

Harbinger är ytterligare ett avsnitt med ett förhållandevis högt tempo, och flera oväntade vändningar. Det känns skönt att vi äntligen börjar få veta lite mer om The Expanse. Vi har ju trots allt tagit oss igenom mer än halva säsongen, så det är hög tid att manusförfattarna ger några svar och inte bara fortsätter att dra igång nya, mystiska intrigtrådar. Jag är också extremt lättad över att T’Pol och Tucker äntligen fått det där med sexet överstökat. Hade inte klarat av ett avsnitt till med deras intensiva och kyska massagestunder.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 15/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 730 tv-avsnitt.

ENT: Stratagem. Det med simuleringen som ska avslöja xindiernas hemlighet.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det här avsnittet känns som en direkt konsekvens av att manusförfattarna inte kan skriva några holodäcksäventyr för Enterprise (tekniken finns ju inte på Stjärnflottans skepp vid den här punkten i tidslinjen). All uppdämd lust till att skapa orimliga och osannolika intriger måste få sitt utlopp någonstans, så i Stratagem har man konstruerat ett manus där det skapas vad man väl kan kalla för ett analogt holodäck ombord på Enterprise. Ett avancerat jättelajv som kretsar kring en nybyggd rymdskeppssimulator. Tanken med den är att få en xindier, Degra, att tro att han 1, lider av minnesförlust (tydligen kan Phlox radera vissa delar av minnet hos varelser), att 2, insekts-xindierna attackerat både Jorden och de rivaliserande xindi-arterna och att 3, han och Archer suttit i tre år i samma cell på ett fängelse vilket lett till att de bondat och blivit polare. Tanken är att Degra, i chocken över allt som inträffat, ska röja en massa hemligheter om xindierna. Och eftersom Degra är hjärnan bakom xindiernas massförstörelsevapen så borde han sitta inne på en massa information. Som till exempel var det här vapnet byggs.

Stratagem börjar dessutom på sedvanligt holodäcksäventyrvis. Vi kastas rakt in i handlingen, utan att veta om det vi ser är på låtsas eller på riktigt. För saker och ting har definitivt förändrats sedan förra avsnittet. Archer har till exempel fått långt hår, och han befinner sig på en främmande rymdskyttel. Omsorgsfullt och detaljrikt förklarar han för sin medpassagerare, Degra – som även han mist sin välordnade frisyr – hur de hamnat där. Att de just flytt från ett insekts-xindifängelse. Hur de blivit polare där, efter att under en lång tid mest försökt döda varandra. Men Archers berättelse är lite för detaljerad och omsorgsfullt utformad, tänker man som tittare, och börjar förstås undra om det inte är något lurt på gång. Eller, det har vi förstås förstått hela tiden, men vid det här laget försöker i varje fall jag fundera ut om det här handlar om en tidsresa eller någon annan dramaturgisk lösnäsa.

En bit in i avsnittet avslöjas hur allt hänger ihop. Att man byggt upp den där främmande skytteln ombord på Enterprise. Och att allt som sker där inne är övervakat av kameror, att fönsterna i skytteln egentligen är tv-skärmar och att Archer löpande får instruktioner och information genom en öronsnäcka. Ja, man har till och med placerat en igel innanför Degras hud, så att man kan skylla minnesförlusten på den. Det är en enormt ambitiös simulering det här, där det till och med ingår attacker från insekts-xindi-skepp. Ju mer desperat och utsatt xindiern känner sig, resonerar man, desto större chans är det att han delar med sig av sina hemligheter. Vi får också, i några flashbackscener, se hur Degra fångades och hur han och de andra xindierna på samma skyttel vägrade att svara på frågor under förhören. Lösningen blev då den här, minst sagt, ambitiösa teaterföreställningen.

Trots alla ansträngningar så går det rätt långsamt för Archer att vinna den misstänksamme xindierns förtroende. Det går så långt att man (via en avancerad röstsimulator) framställer ett fejkat radiomeddelande om att Degras familj befinner sig i säkerhet för att han till sist ska kunna knappa in kursen hem. Men så får Enterprise problem med rumsanomalier som gör att systemen ombord fallerar. Degra upptäcker att det är en störning på bilden i ett av fönstren, fattar att allt är fejk och anfaller sedan Archer med en kniv.

Frågan för våra vänner på Enterprise är nu om uppgifterna som Degra gett är sanna eller falska. Vid vilken punkt av den här charaden förstod han att allt bara var en iscensättning för att lura honom? Man måste vara säkra, eftersom en omväg till fel planet skulle kunna riskera hela uppdraget om att rädda Jorden. Lösningen blir en ny lurifaxplan där man låtsas att man redan anlänt till de koordinater som Degra programmerade in i skeppsdatorn. När han då skriker något i stil med att “våra försvarssystem kommer att krossa er!”, så är saken biff. Och stackars Degra får finna sig i att ha blivit dubbelbluffad. Vilken tur att han inte kommer att minnas det. För Phlox swipar på nytt hans och de andra xindiernas minnen och sätter tillbaka dem i sin skyttel. På det sättet kan inte xindierna ana att Enterprise är dem på spåren.

Även om man inte tycker att Archers peruk är trovärdig ens en sekund i det här avsnittet, så är det här ändå en rätt underhållande historia. Och det säger jag trots att jag brukar vara kritisk till holodäckshistorier – som Stratagem definitivt är besläktad med. Det var något väldigt charmigt och lo-fi med att hela crewen stod runt den där fejk-kapseln och grupparbetade för att göra lajvet trovärdigt. På alla punkter, förutom Archers peruk.

Som självständig intrig känns däremot den här charaden väldigt bisarr. Vem har ens tid att iscensätta en sån här Heist-artad plan? Och vilka magiska möjligheter göms egentligen i Phlox laboratorium. För några avsnitt sedan producerade han en klon av Tucker, nu rensar han korttidsminnen med extrem exakthet. Ja, jag skulle till och med vilja ifrågasätta taktiken med att inte behålla Degra i fångenskap ombord på Enterprise. Det skulle väl ändå kunna sinka vapenprojektet med några viktiga månader?

Men oavsett invändningar, som helhet är det här ett kul och fartfyllt äventyr – och en intressant och ny variant på holodäcksäventyr.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 14/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 729 tv-avsnitt.