VOY: Friendship one. Det om vänskapssonden som utlöste en katastrof.

Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.

VOY: The Omega Directive. Det med den subrymdsätande molekylen.

Andlighet inom Star Trek kan ta sig många olika uttryck, men visst är väl det här ett av de smartare? En molekyl som enligt Borgerna utgör ren perfektion, men som för Stjärnflottan och Federationen mest verkar vara en besvärlig grej som sabbar subrymden och i och med det även rymdresor i warphastigheter. I och för sig ett högst konkret mardrömsscenario för Janeway och hennes Voyager. Utan tillgång till de hastigheterna kommer de troligtvis aldrig att nå slutet på sin resa.

Mest rafflande är The Omega Directive innan det hunnit ta fart på allvar, när det blinkar mystiska omega-bokstäver på alla skärmar på bryggan och ingen förutom Janeway kan läsa de hemliga order som triggats igång av någonting därute i rymden. Nu känner jag mig lite pinsamt konventionell i min smak, men en mystisk molekyl levde inte riktigt upp till de förväntningar som inledningen på det här avsnittet skapat hos mig. Efter ett tag väcks dock mitt intresse till liv igen, när molekylens gåta gör Seven of Nine extremt upphetsad, faktiskt mer peppad än jag någonsin sett henne. Molekylens hemlighet, och möjligheten att kontrollera den, visar sig vara Borgernas version av den heliga graal. Maskinhumanoidernas vetenskapliga version av religion och andlighet. Att få undersöka omegamolekylen måste för Seven vara ungefär som att få kontakt med Gud.

Oavsett de andliga dimensionerna så är en molekyl trots allt ganska svår att göra tv-dramatik av. Därför slänger man också in en dos av veckans alien i det här avsnittet. I det här fallet en ras vars misslyckade försök att kontrollera omegamolekylen lett till det utsläpp som först fick Voyager att bromsa in på sin färd genom rymden. Janeway bestämmer sig för att sno och förstöra varelsernas kvarvarande molekylförråd, för deras eget bästa. De är dock inte helt övertygade om att hennes beslut är korrekt, och tar upp jakten på Voyager.

På slutet är det lite för många orimliga saker som händer, tycker jag. Det är transporter av molekyler, säkerhetsfält och neutraliseringar och attacker på skeppet om vartannat. Är det något religiöst inslag som gör att inte allt brakar ihop den här gången? Är någon ombord på Voyager molekylens profet? (Ja, jag tittar på dig Seven). Jag har ju retat mig en del på hur mycket plats religion och religiösa storylines fått ta i Deep Space Nine på sistone. En gåtfull och farlig molekyl känns som ett mer adekvat sätt att skildra religion på i den här serien. Om än ett något osexigt sådant.

Sedan är det kanske en annan sak att jag efter ett helt avsnitt fortfarande inte riktigt vet exakt vad en omegamolekyl är, och vad alla vill ha den till. Eller, jag har ju förstått att den kan vara en källa till enorma energier, och att molekylen kanske till och med var den gnista som utlöste hela Big Bang. Fler detaljer än så kanske jag inte behöver känna till för att kolla på ett avsnitt av en Star Trek-serie. Men visst tänker jag en del på atomkraftsverk och de risker som de för med sig. Det vill säga en teknik och vetenskap som kan läsa oändligt många problem, men också skapar nya. Janeway driver i alla fall sin skeptiska linje, och tvingar till och med Seven att följa den.

TUVOK: It’s unfortunate we can’t study this phenomenon in more detail. We may not have the opportunity again. 
JANEWAY: Let’s hope we never do. 
TUVOK: A curious statement from a woman of science. 
JANEWAY: I’m also a woman who occasionally knows when to quit. Take another look at your tricorder. Omega’s too dangerous. I won’t risk half the quadrant to satisfy our curiosity. It’s arrogant, and it’s irresponsible. The final frontier has some boundaries that shouldn’t be crossed, and we’re looking at one.

Blir däremot en smula förvånad över att Janeway inte tag något som helst ansvar för det folk vars Omega-experiment man faktiskt stjäl. De säger gång på gång att alla deras energikällor och resurser håller på att ta slut. I den gamla sortens Star Trek-serier (även i tidigare säsonger av Voyager) hade det ändå varit lite noga med att man inte lämnar ett helt folk i sticket. Även om de beskjuter en. Men Janeway har tydligen blivit tuffare och hårdare under resans gång.

Otroligt svårt att sätta betyg på det här, ett avsnitt som på samma gång lyckas vara extremt torrt, bitvis obegripligt och en smula andligt reflekterande. Allt det här får mig att gilla The Omega Directive, i varje fall i teorin. I praktiken är det en aning för långtråkigt för mig. Det går säkert att göra molekyläraction jättespännande, men det här avsnittet är dessvärre inte ett bevis på det. Hur spännande det än är tankarna kring Borgisk religion och molekylärdyrkan. Det stoffet är värt mer än ytterligare ett “Janeway och Seven diskuterar en fråga och Janeway beslutar ändå efter sitt eget huvud”-scenario.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 544 tv-avsnitt.

VOY: Eye of the Needle. Det med det pyttelilla maskhålet.

voy eye of the needle

Voyager stävar vidare, och såväl kaptenen som besättningen hoppas fortfarande på att ett mirakel liksom bara ska uppstå. Någon magisk lösning som ska uppenbara sig och hjälpa dem att komma hem från Deltakvadranten på ett lite snabbarer sätt än de dryga 70 år som den beräknade resetiden annars är. Så när man upptäcker ett maskhål där ute i deltakvadrantens rymd så måste det förstås undersökas.

Alla förhoppningar till trots så visar det sig vara ett gammalt och litet maskhål, med en diameter på blott 30 centimeter. Drömmen om den snabba trippen hem förbyts nu till en förhoppning om att kunna använda maskhålet för kommunikation, ett sätt att berätta för de där hemma att man fortfarande är vid liv och att man försöker hitta en väg tillbaka. Förhoppningar som förstås bara blir starkare när man får kontakt med ett skepp på andra sidan maskhålet.

voy eye of the needle 3Men så visar det sig vara ett romulanskt skepp som finns där. Och dess befälhavare (eller eventuellt enda besättning) är en hemlighetsfull och försiktig man. Uppenbarligen ute på ett uppdrag som han inte vill berätta för Federationen om. Men efter ett litet känslosamt tal från kapten Janeway (hon tar till och med emot hans samtal i nattsärken, så pass angelägen är hon förstås att det här ska bli av) så blir han lite mer medgörlig. Och när man sedan upptäcker att det borde gå att använda transportören för att evakuera besättningen till det romulanska skeppet och alfakvadranten – ja, då är det ingen hejd på optimismen ombord. Det är bara en liten grej. Det visar sig att maskhålet inte bara är en genväg genom rum, utan även genom tid. Tillbaka 20 år i tiden.

Det här är väl det första avsnittet i Voyager där längtan hem, och saknaden efter de nära och kära som finns på andra sidan galaxen verkligen får komma fram. Bara förhoppningen om att kunna skicka ett meddelande blir till en livlina i det tröstlösa. Så mycket hårdare då för Janeway att tvingas säga nej till en evakuering av Voyager med hänsyn till risken att fucka upp tidslinjen, både i alfa- och deltakvadranten. Ytterligare ett bevis på att hon är beredd att göra oerhörda uppoffringar i sin strävan att följa regelverket och ständigt ta hänsyn till de konsekvenser som hennes handlande kan få.

voy eye of the needle 2Även b-handlingen i det här avsnittet handlar mer om känslor än action. Det är Kes, ocampan som hängde med Voyager tillsammans med sin kille Neelix, som reagerar på hur taskiga folk är mot hologramläkaren. Pratar över huvudet på honom, och kallar honom “det”. Frågan som ställs är förstås om även ett hologram har människors känslor. Man kan väl säga att man nu tar upp Data-problematiken på nytt här. Den enda skillnaden, som min kompis Johannes påpekade, är att Data var snäll medan hologramläkaren är en rätt sur och argsint typ. Men när hololäkaren i slutet av avsnittet ber om att få ett namn, då är det riktigt fint. Som ett första steg i hans egen process att se sig själv som en individ.

Ett väl utfört avsnitt, som mest fokuserar på känslor och längtan. Ska jag hitta på något att klaga på så är det väl att jag tappat all respekt för technobabblet och numera mest fnissar när alla ska använda komplicerade begrepp för att förklara vad de låtsas göra.

Betyg: 9/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 7/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 349 tv-avsnitt.

TNG: Force of Nature. Det miljömedvetna avsnittet (med inslag av katthumor).

tng-force-of-nature

Jag har ju tidigare klagat på de nästan tvångsmässigt fristående avsnitten i The Next Generation. Att manusförfattarna och producenterna helst inte ville göra några stora, dramatiska förändringar som skulle få konsekvenser som man var tvungna att ta hänsyn till i kommande avsnitt. Nu senast var det till exempel den pågående flirten mellan Picard och Crusher som aldrig kom till något köttsligt avslut, eftersom man inte ville begränsa till exempel Picards handlingsfrihet genom att behöva förhålla sig till en relation med doktor Crusher. Och, visst.

tng-force-of-nature-3Men så kommer nästa avsnitt, Force of Nature som avslutas med att Federationen av miljöskäl lägger en hastighetsbegränsning på alla sina skepp. Från och med nu får de bara köra i warp 5, om det inte är ett extremt nödläge, eller någonting annat skitviktigt. Med en enda replik i avsnittets sista scen ändrar man alltså förutsättningarna och spelreglerna för hela Star Trek-universumets kommunikationer. Ja, alltså om manusförfattarna nu hade brytt sig om den där regeln även i fortsättningen. Efter vad jag förstått av de artiklar jag läst i ämnet på nätet så ignorerades den där hastighetsbegränsningen ganska omgående, lite som vår tids löften på klimatkonferenser, typ. Eller, det finns en efterkonstruktion som är något i stil med att man snabbt lyckades hitta på ett sätt att köra sina warpmotorer utan att sabba galaxen och därför kunde sätta plattan i mattan som vanligt igen.

tng-force-of-nature-2Det som tvingar fram de interstellära fartbegränsningarna är upptäckten att ett allt för flitigt användande av warpmotorer så småningom skapar revor i underrymden, subspace rifts. Det är doktor Serova, en forskare från Hekara som upptäcker början till revorna när mängder av rymdskepp passerar hennes hemplanet Den ligger nämligen mitt i en smal passage mellan områden med farlig tetryonstrålning och utsätts därmed av ovanligt mycket strålning (att till exempel Jorden eller andra hubbar i Stjärnflottan inte upplevt liknande saker sägs det ingenting om). När doktor Serova inte lyckas få besättningen ombord på Enterprise att ta hennes teorier på allvar så spränger hon avsiktligt sitt skepp – med sig själv i! Och mycket riktigt, explosionen öppnar upp en reva som läcker farlig tetryonstrålning. Det må ha kostat doktor Serova livet, men till sist fick hon Federationsmännen att lyssna.

tng-force-of-nature-4Tanken att försöka kommentera miljöförstöringen genom en intrig i Star Trek-universumet hade flutit omkring under arbetet med den sjätte säsongen, men idén hade inte riktigt passat in någonstans. Så här i efterhand kan man nog slå fast att det fanns ett skäl till det. Ibland är sådana där omöjliga historier ett tecken på att man bra ska lägga mer. Dessutom blev avsnittet för kort när man väl gjorde manus av idén. Därför var tvungen att spä ut det med andra, inte särskilt nödvändiga, intrigtrådar.

Det här avsnittet trashas ordentligt av upphovspersonerna själva i boken Captains’ Logs- “I think this is the worst that I collaborated on this season” säger till exempel manusförfattaren och producenten Michael Piller. Och visst är det ovanligt amatörmässigt. Det innehåller till exempel alldeles för mycket technobabble. När man ska försöka låta Enterprise surfa på någon sorts vågor som orsakas av tetryonstrålningen så tar mitt tålamod slut. Dessutom är det enda som liknar en b-handling i avsnittet är några scener som kretsar kring att Data bör uppfostra sin katt bättre. Till det kommer att det miljövänliga budskapet är klumpigt och pekpinneartat. Och nämnde jag de dåliga kattskämten?

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 291 tv-avsnitt.