Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.
Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.
Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.
Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.
Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.
Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?
Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).
Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.
Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende av en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.
Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.
Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter samman och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?
Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.
Betyg: 6/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.
För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.
Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag. Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.
För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.
Att det är något stort i görningen förstår vi när den misstänkte för bombdådet (en fabulös lönnmördar-flaxian – se bild – som jag gärna hade sett en spin-off på) sprängs i bitar av ett romulanskt skepp. Misstanken blir ännu starkare när Odo besöker en hemlighetsfull informant i en grotta, och får ta del av ytterst konfidentiell information om hur en rad gamla agenter inom den superhemliga cardassiska 
Tain och den obsidiska orden är i färd med att på eget bevåg attackera gamma-kvadranten tillsammans med den romulanska motsvarigheten 
För här får vi reda på lite mer om Tain, som både är Garaks gamle mentor, och den som senare skickade honom i exil. Svaret på vad Garak egentligen anklagades för får vi inte veta, men han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Så stämningen mellan dem är liksom både