Star Trek-litteratur: Star Trek Cats

star trek cats

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.

 

Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!

IMG_6422.jpg

När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).

star trek the next generation cats

I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:

I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.

IMG_6420.jpg

IMG_6423.jpg

IMG_6418.jpg

Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…

kat leia

Star Trek-litteratur: Warped – om den aldrig sända åttonde säsongen av The Next Generation.

warped

Det har knappast funnits någon tid för abstinens efter det där allra sista avsnittet av The Next Generation. Om bara några blogginlägg är det dags för mig att se den allra förstaTNG-långfilmen. och fram tills dess har jag kunnat hålla mig sysselsatt genom att sträckläsa den åttonde säsongen av serien i bokform, Jag pratar om Warped, en kärleksfull men också ganska elak drift med hela The Next Generation-konceptet. Boken är utformad som en guide till en påhittad åttonde säsong, och listar 26 avsnitt med samma upplägg som finns i companionböcker och på sajter på nätet: En kort sammanfattning av handlingen i avsnittet, en listning av några minnesvärda citat och till sist en uppräkning av olika misstag och struligheter som gjordes vid inspelningen (även om det i det här fallet ju aldrig gjordes någon inspelning, men ändå).

warped dataBoken började som ett twitterkonto (@TNG_S8) skapat av Star Trek-nörden och komediförfattaren Mike McMahan, som bland annat arbetat med den animerade tv-serien Rick & Morty. Han förklarar själv i boken hur han är den typen av fan som gillar  b-handlingarna i avsnitten mest. Alltså inte den stora viktiga huvudintrigen, utan den där lite fjantiga handlingen som händer liksom lite i bakgrunden. Ett av de bästa exemplen är väl avsnittet där Data funderade på att anlägga skägg.

Tänk ändå om man ändå hade fått ha McMahan sidan om sig i tv-soffan när man kämpade sig igenom de sju säsongerna. En sån som man kan himla med ögonen ihop med när avsnitten börjar flippa ut och bli lite corny – samtidigt som bägge vet att det är just det här lite töntiga som vi egentligen gillar bäst.

warped rikerMcMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:

1. Data och Geordi som skeppets två nördiga barnrumpor ( mest av allt påminner de om Troy & Abed i Community, faktiskt).

2 Intriger som på olika sätt handlar om Rikers sexappeal (som när de aggressiva kolibrierna på planeten Laap Ri alla blir kära i honom och täcker hela hans kropp för att komma nära någon som är så macho och attraktiv).

3. Något där Wesley Crusher gör bort sig eller försöker berätta för alla om sin tillvaro som en energiform (ja, McMahan väljer att skriva tillbaka Crusher i serien igen. Hur ska man kunna göra komedi av Star Trek utan honom?).

4. Handlingar där Picard på något sätt fastnar i turbohissen (i alla fall fram tills dess att Picard reser tillbaka i tiden och ser till att hissar på rymdskepp aldrig uppfinns, i stället har man trappor ombord på Enterprise i fortsättningen).

warped troiJag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.

McMahans storylines är ju helt bisarra, men det roliga är att han trots det hamnar väldigt nära saker som faktiskt hänt i serien  (som när en av hissarna på Enterprise utvecklar ett eget medvetande, det avsnittet har vi ju nästan sett). McMahan är en nörd som verkligen kan sitt ämne, men som samtidigt har humor nog att skratta åt hela fenomenet. Nu skulle jag bara behöva en likadan bok om Deep Space Nine för att hålla mig flytande de närmsta åren.

Tack för tipset, LDL!

Betyg: 10/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt. Och så några böcker och dokumentärer på det dårå. 

 

 

Statistikextra: The Next Generation, säsong 6 – i siffror.

tng ship in a bottle 1

Det har varit säsongsavslutning igen, och det betyder att den här bloggens toppkommentator LDL på nytt får agera gästskribent på bloggen. Det blir ju lite speciellt den här gången eftersom det faktiskt är två säsonger i två olika serier som avslutats samtidigt, men vi börjar med långköraren – The Next Generation – och dess sjätte säsong. Take it away LDL! /Roger

statistik-tng-alla-sa%cc%88songer

 

Medelbetyg för S06: 6,92 (S04:6,85 | S05:6,35)
Median för S06: 7 (S04:7 | S05:7)

Grafer för TNG

Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Efter att S05 blev lite av en besvikelse och inte ens nådde upp till S03s medelbetyg, så fortsatte alltså S04 att vara säsongen med högst medelbetyg i TNG när vi gick in i S06. Frågan var alltså, i och med att TNGs gyllene år överlag anses vara från S04 till just S06, om S06 skulle lyckas övertyga Roger om att S04 inte är den bästa säsongen av TNG. För inte förväntar vi väl oss att S07 ska ta hem det priset, …eller? Man skulle ju kunna tro att eftersom S06 klassas som den sista säsongen i de här gyllene åren så kanske det redan hade börjat gå utför vid det här laget. S05 var ju ingen vidare indikation ur den synvinkeln.

statistik tng säsong 6 avsnittsbetyg.png

(Avsnittsbetyg och medelbetyg för TNG.)

 

Som tur är så verkar TNG faktiskt ha ryckt upp sig efter S05 och lyckas i och med S06 knappt slå S04s medelbetyg och ta över TNG-tronen när det kommer till medelbetyg. Därmed så verkar Roger i alla fall hålla med större delen av fansen i att det finns all anledning att se S04 till S06 som ett spann av serien som står ut, trots att S05 förvånansvärt nog var en solklar svacka när det kommer jämnheten i det spannet.

Dock så skulle Rogers åsikter ge trovärdighet till de som menar att S03 med all rätt bör inkluderas i det spannet också, då det faktiskt hade bättre medelbetyg än S05 med en liten marginal. Den enda lilla detaljen som ändå differentierar dem är att S05 trots allt hade många fler “väldigt bra” avsnitt (8+) än S03, men helt enkelt var alldeles för ojämn.
Frågan är snarare hur man ska karakterisera S06 utifrån de här siffrorna och graferna baserat på hur tidigare säsonger sett ut.

statistik-tng-avsnittsbetyg-och-medelbetyg-per-sa%cc%88song-tng-sa%cc%88song-6

(Avsnittsbetyg och medelbetyg per säsong)

Med en stark säsongsöppning och jämn fortsättning fram till ungefär halvvägs in i säsongen så kan man definitivt likna S06 till S04 så långt. Tittar man på grafen så ser S06 lite ojämnare ut, vilket förmodligen inte är en fördel, men alltid inom samma betygsspann. Här ändrade säsongen karaktär något, för halvvägs in så hade vi en liten kort dipp, något som skulle återupprepas framåt slutet på säsongen. Däremot skulle vi under den här andra halvan av säsongen även få många av de absolut bästa avsnitten i säsongen, avsnitt som fick åttor eller högre, i vad som ändå kom att bli en ganska stark avslutning. Så, trots att det var mer ojämnt i andra halvan så hölls medelbetyget ändå relativt högt.

Den tydligaste karakteriseringen av S04 var att den var så förbaskat jämn hela tiden, om vi tittar på grafen över betygsfördelningar så har den väldigt få avsnitt på den nedre halvan av skalan och medan den har mest åttor hittills så har den faktiskt inga avsnitt över det. Jämnheten i S04 var utan tvekan dess styrka jämfört med många av de andra säsongerna, men kanske var det rent av del av varför S06 precis i slutet av säsongen lyckades knipa titeln som TNG-säsongen med bäst medelbetyg. S06 kommer nämligen väldigt nära S04 när det kommer till den jämnheten, den har bara några enstaka avsnitt mer på nedre halvan av skalan – på liknande betygsnivåer – och den har bara ett ynka avsnitt mindre som fick en åtta. S06 lyckades alltså nästintill tangera S04s jämnhet som ledde till ett så högt medelbetyg. Man ser det också på grafen som visar hur medelbetyget utvecklas under säsongens gång, att tendensen alltid är uppåt. Även de gångerna ett av de få sämre avsnitten kom och sänkte medelbetyget så verkade utvecklingen av medelbetyget alltid peka uppåt igen.
Samtidigt som S06 nästan tangerade S04s jämnhet så utmärkte den sig dock också lite genom att den hade färre mellanavsnitt runt mitten på skalan (t.ex. sexor, i det här fallet) till förmån för en större andel fullträffar, riktiga toppavsnitt (9-10). Ett av dessa var seriens och franchisens hittills ända tia dessutom. Toppavsnitten var inte alltför många, men S04 hade å andra sidan inga såna. Statistiskt sett så är det lätt att konstatera att medelbetyget kunde ha varit ännu högre om det skippat de allra sämsta och allra bästa avsnitten, om S06 bara fortsatt vara superjämn i stil med S04. Men det är inte lika enkelt sagt som gjort och det är även lite väl simplistiskt i verkligheten. Kan vi egentligen veta vad det, till synes, större risktagandet i andra halvan av S06 bidrog till? Många av de sämre avsnitten kommer i andra halvan av säsongen, men även många av de bästa avsnitten. Kanske sänkte den här lilla ojämnheten medelbetyget, eller kanske så bidrog den till att säsongen verkligen kunde skina.
Kort och gott, nästan lika jämn som S04 men där fåtalet fler sämre betyg och toppbetyg delades ut, vilket gav samma medianbetyg men snäppet högre medelbetyg.
För min egen betygsättning hamnade medelbetyget för S06 på 7,15, den första säsongen som når en sjua. Så ja, tydligen fortsätter jag på det stora hela hålla med Roger om säsongernas ranking. Min vana trogen så fortsätter jag även tycka att säsongerna är några tiondelar bättre än Roger i medel.
I S06 var det faktiskt så att jag länge och väl i inledningen tyckte att säsongen började klart sämre än vad Roger tyckte, men avsnitt för avsnitt så jämnades det ut. Annars var en stor del av anledningen till att jag återigen har gett några tiondelar högre medelbetyg än Roger avsnitt som 6×12 Ship in a Bottle (3/10) och 6×15 Tapestry(7/10), som jag tyckte klart bättre om.
tng frame 3Bästa avsnitten i TNG S06:
10/10 – Frame of Mind (6×21)
9/10 – Lessons (6×19)
8/10 – Time’s Arrow, Part II (6×01)
8/10 – Realm of Fear (6×02)
8/10 – Rascals (6×07)
8/10 – Chain of Command, Part II (6×11)
8/10 – Starship Mine (6×18)
8/10 – The Chase (6×20)
8/10 – Second Chances (6×24)
8/10 – Timescape (6×25)
8/10 – Descent, Part I (6×26)
tng ship in a bottle 4Sämsta avsnitten i TNG S06:
3/10 – Ship in a Bottle (6×12)
4/10 – Rightful Heir (6×23)
5/10 – True Q (6×06)
5/10 – Aquiel (6×13)

 

 

 

 

/LDL

Chaos on the Bridge. Shatnerdokumentären som förklarar varför The Next Generations början var så svår.

chaosonthebridgeEfter att ha klarat av de tre första säsongerna av The Next Generation så passar den här dokumentären givetvis perfekt. Den har nämligen som mål att förklara för mig varför så mycket av det jag sett hittills inte riktigt höll måttet. Som titeln Chaos on the Bridge antyder, och som de som skrivit i kommentarsfältet här på bloggen också berättat om, så var ju inte förutsättningarna inför starten av The Next Generation särskilt bra.

Regissör och intervjuare i dokumentären är William Shatner, och det är svårt att se den här filmen utan att få känslan av att det här är Shatners personliga hämnd på Star Treks skapare, Gene Roddenberry. Varje gång någon berättar något riktigt konstigt eller ondskefullt som Roddenberry gjort så kan Shatner inte riktigt dölja sin förtjusning, utan lyser liksom upp av glädje. Dels för att han förstår att hans dokumentär faktiskt kommer att kunna säljas till ett distributionsbolag med den här typen av innehåll. Men också för att han själv verkar känna sig illa behandlad och förbisedd. Och i en scen erkänner han att han har haft svårt att acceptera att någonannan överhuvudtag fick lov att vara kapten för Enterprise. Förstå hur försmådd han måste ha känt sig när Roddenberry gick vidare utan honom.

Rent hantverksmässigt är det en ganska märklig dokumentär, och det är svårt att tro att någon utanför Star Trek-communityn helt och hållet ska hänga med på vad den handlar om. Intervjuerna är sammanklippta i ett bitvis rasande tempo, nästan helt utan förklaringar. Jag har ägnat ett år snart åt att sätta mig in i Star Trek-historieskrivningen och var ändå tvungen att koncentrera mig ordentlig för att hänga med.

Så hur ska vi sammanfatta dokumentären? Tja, allt var kaos. Manusförfattare anställdes och sparkades på stående fot. Och hela tiden så tänkte jag på det där jag läst någonstans. Att Roddenberry själv egentligen inte hade någon lust med att göra The Next Generation. Men att han heller inte var beredd att lämna över makten till någon annan. Sen finns det nya bifigurer som tidigare varit okända för mig, framför allt Leonard Maizlish – Roddenberrys advokat och en man som fick obegripligt mycket inflytande i produktionen av The Next Generation.

Lite annan bonusinfo är att Patrick Stewarts stela attityd under inspelningen, samt ett mindre försvarstal av författaren/producenten Maurice Hurley, som verkade ha tyckt att han fick oförtjänt mycket skuld för problemen med produktionen av The Next Generation.

Det här är långt ifrån Shatners enda försök att utse sig själv till den store historieskrivaren kring händelserna bakom kulisserna under produktionen av Star Trek. Själv har jag försökt ta mig igenom hans bok Star Trek Memories., men den är skriven på ett så klämkäckt sätt att det blev totalstopp nästan direkt och nu verkar jag ha slarvat bort den någonstans. Har ju lite svårt att ta Shatners historikerroll riktigt på allvar efter attt ha läst Nichelle Nichols totalsågning av honom i hennes självbiografi (blogginlägg om den kommer inom kort). Enligt henne lider Shatner av en total minnesförlust kring allt som hände under inspelningen av The Original Series. Teorin är att han var så självupptagen att han inte tog in någonting som någon annan gjorde. Under arbetet med den här dokumentären verkar någon ha hållit honom ganska hårt i kopplet, han låter faktiskt sina intervjupersoner få mycket av taltiden i klippen som är med i filmen.

Chaos on the Bridge är, som helhet, ett riktigt bra dokument över arbetet med The Next Generation. Att den här serien lyckades överleva trots alla problem som funnits under produktionen av alla dessa avsnitt är ett mindre under. Troligtvis (precis som det mesta som har med Star Trek att göra) så är det fansens förtjänst att det blev en fortsättning.

Chaos on the Bridge finns att se på Netflix. Tack till Jerry Määttä för tipset. 

 

 

Lägesrapport: Star Trek: The Next Generation. Ett nytt Enterprise på upptäcksfärd i galaxen.

st tng enterpriseDet är med viss bävan jag ger mig in i nästa Star Trek-koncept. För det finns ju 176 avsnitt med Star Trek: The Next Generation som visades mellan åren 1987 och 1994. Och även om rymdskeppet fortfarande heter Enterprise så är det en helt ny upplaga av federationens stjärnkryssare. Och jag gillar inte hur den nya varianten ser ut. Allt som var smäckert, vackert och njutbart med utseendet hos den gamla Enterprise är nu borta. Och det gäller inte bara utsidan.

st tng bryggaDet nya maskinrummet verkar till exempel vara placerat mitt i en trapphall. Och hur ser bryggan ut egentligen? Jag antar att de tre fåtöljerna i högsätet markerar ett mer delat och demokratiskt ledarskap på skeppet, men ger för mig ser det mest slappt ut. De edär fåtöljerna ser mest ut att passa i Som ett illa inrett vardagsrum. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen  som jag läste i en bok om hotell-lobby ett bättre sätt att beskriva designen. Och då har jag inte ens börjat att gå igång på den halvliggande position som de som sköter navigationen har i sina fåtöljer.

När en ny upplaga av Star Trek nu når de amerikanska tv-tittarna så är det inte på samma sätt som storserier brukar visas. The Next Generation köptes aldrig in av de stora rikstäckande kanalerna, utan visades istället av mindre, lokala stationer över hela USA. En ovanlig lösning som visade sig mer inkomst åt Paramount än om man sålt serien till en av de stora kanalerna.

En annan avgörande faktor i omstarten av Star Trek är att seriens ursprunglige Gene Roddenberry nu är tillbaka. Efter att han mer eller mindre stängts ute från arbetet med långfilmerna på grund av en massa strul, så återvänder han till chefsstolen under den första tiden med The Next Generation. En rekrytering som visade sig innebära en hög personalomsättning på alla positioner nära honom, onödiga rewrites och en massa bråk. Det finns teorier om att Paramount i slutändan inte vågade dra igång en Star Trek-serie utan Roddenberrys välsignelse, eftersom de var oroliga över att han skulle kritisera och såga allt som gjorts i Star Treks namn utan hans välsignelse.

st tng wesley crusherMycket har förändrats sedan Enterprise sist gjorde sina resor i amerikansk tv, både i det amerikanska samhället och inom tv-världen. Exakt vad jag tycker om den nya besättningen återkommer jag till successivt under serien – jag får väl ge alla inblandade en chans, tänker jag mig. Men en av de stora förändringarna gör mig också orolig. Det finns barn ombord på Enterprise, till och med en ganska stor rollfigur som är en nördig pojkvasker. Betyder det att Next Generation är en barnserie från och med nu? Eller är det tänkt att de äldre nördmännen nostaligiskt ska se sig själva i Wesley Crusher? Det enda som lugnar mig lite med det här är att den nya kaptenen på Enterprise, Picard,  uppenbarligen är lika avigt inställd till barn i Star Trek som jag.

Nerdgasm. Eller: Jag mötte Fred Bronson

nerdgasmPlötsligt händer det. Idag fick jag träffa Fred Bronson, amerikansk musikjournalist på Sverigebesök, och en av pusselbitarna i Star Treks gigantiska historia Han har bland annat varit med och skrivit manusen till The Counter Clock Incident (Star Trek The Animated Series) och Ménage à Troi (Star Trek Next Generation).

Jag gjorde en lång intervju (som väl dyker upp antingen här eller på Sveriges Radio så småningom) och fick bland annat höra allt om när han som tonåring sprang in i William Shatner utan toupé (skräckinjagande) och när han var med och demonstrerade mot nedläggningen av serien utanför NBC:s kontor. Fred var supergullig, men som vanligt ställde det till en hel del problem att jag fortfarande bara är i början av mitt projekt. Skämt som jag inte förstod och referenser som gick mig helt förbi. Bra att jag bandade allt så jag kan lyssna igen sen när jag vet mer. Som tur är hade jag förberett mig och sett det animerade avsnittet, så vi åtminstone hade något att snacka fritt om.

Men mest av allt var det ändå så himla skönt att få träffa och nörda loss med någon lite mer ohämmat. Som att träffa en Star Trek-mentor.