Star Trek: Short Treks. Runaway. Det där Tilly träffar en prinsessa på vift.

Jag räknar ner till starten av Star Trek: Discoverys andra säsong med att skriva om några Discovery-produkter som droppat in under säsongsuppehållet. Som till exempel Short Treks-avsnitten, en serie kortavsnitt som inleddes med Runaway i Oktober 2018.

På pappret såg det här med Short Treks ut som en intelligent och modern idé. Att upprätthålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan säsongerna genom att producera några minavsnitt som släpps på nätet. Lite mer tidlösa, korta episoder som till exempel kan användas för att fördjupa rollfigurer, eller bara testa kul idéer som inte riktigt ryms i vanliga Discovery-avsnitt. Skitsmart. Och förhoppningsvis något som fler serier skulle kunna ta efter.

Det visar sig att världens just nu ledande medieföretag, Netflix, inte alls var lika positivt inställda som jag till den här idén. Bingetittandets hem på jorden var inte intresserade av att spotta ur sig kvartslånga godbitar under säsongsuppehållen (det är fortfarande oklart om avsnitten kommer att finnas med när Netflix nu släpper säsong 2 av Discovery). Jag hade i och för sig nog inte heller tackat ja till Short Treks om jag bara sett Runaway, den första av de fyra Trek-kortisarna. För det här blev lite för korthugget, gulligt och tramsigt för min smak. Valet av huvudperson är däremot klockrent. Sylvia Tilly, mästerligt spelad av Mary Wiseman, har verkligen blivit en stor favorit hos fansen – så även hos mig – och hon är väl också en av de rollfigurer som är en smula underutnyttjade i serien. Men nog hade både Wiseman och Tilly förtjänat något bättre än det här?

I Runaway träffar Tilly en mystisk varelse, stundtals helt osynlig, som tar sig in på skeppet genom lastdäcket och sedan bland annat hemsöker mässen där hon får matreplikatorerna att ösa ut käk över hela rummet. Som en food fight utan motståndare, ungefär. Varelsen materialiseras till sist, en ung kvinna som blöder orange blod från en skada. Men när Tilly försöker ta kontakt med den främmande kvinnan har hon verkligen uppförsbacke med relationsbyggandet.

Tilly: Tilly. I’m Tilly. What’s your name?

Po: My name is Keep Your Human Digits Off Me, Please. It’s a family name. My name is also I Can Build a Translator Like That in My Sleep. In fact, I did when I was nine.

Tilly blir nervös, stirrig och osäker av det som händer. Hon följer inte protokollet. Får andnöd när hon får reda på att Po är prinsessa. Jag kan liksom ana mig till att det här är tänkt som ett möte mellan två unga kvinnor som inte känner att de passar in i sina respektive miljöer, och där Tillys empatiska drag ska få Po att öppna upp, berätta om sitt liv och sedan faktiskt ta sig samman och återvända hem till sin egen kröning. Men konversationen känns mer pressad än spontan, och det går liksom lite väl fort för Po att gå från att vara superfientlig till att bli Tillys nya BFF.

Runaway är antagligen en snygg plantering, kanske rentav ett slags lång trailer, inför ett kommande avsnitt. Po har ju uppenbarligen uppfunnit en dilithiuminkubator, som eventuellt är något som man kan återkristallisera dilithium genom, men jag är inte säker. Tydligen är det jätteviktigt.

En annan av huvudingredienserna i det här miniavsnittet är Tillys skitjobbiga relation med sin morsa. Hon som inte tycker att Tilly ska försöka bli kommendör, som jämför Tilly med hennees syster och som klagar på oordningen på hennes rum när de pratar med varandra via hologram. Det finns inga exakta tidsangivelser för när Short Treks-avsnitten utspelas, men av de ledtrådar man placerat ut framgår det att det är strax efter avslutningen på säsong 1 av Discovery. Men för mig känns det här som ett avsnitt som mer handlar om hur Tilly var i början av Discovery. Inte den person som vi faktiskt lärt oss älska under den första säsongen. Så här våpig och osäker minns jag inte henne från slutet av första säsongen, och det är inte sådan jag vill se henne i andra säsongen. Nej, inte ens i Short Treks.

Det här var ingen vidare lyckad inledning av Short Treks. Avsnittet kändes för kort för att kunna tillföra något väsentligt, mer en teaser till vad som komma skall än ett avsnitt som står för sig själv. Och Tilly – nä, jag känner inte att jag fick veta så mycket nytt om henne. Det känns verkligen som om den bärande idén till hela avsnittet är att replikatorerna ska spy ut mat över ett helt rum. Men det kanske man hade kunnat göra ett ännu kortare avsnitt av?

Betyg: 4/10.

Short Treks, avsnitt 1/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 488 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. The light of Kahless.

star trek the light of kahless coverJag blir ofta lite trött på den amerikanska serietidningsmarknaden, i varje fall den som riktar sig till genrenördar. Varje enskilt lösnummer är i stort sett lövtunnt, och att läsa det tar väl några ögonblick.   Irritationen över det där är nästan alltid så stor hos mig att det nästan överskuggar det göttiga. Men så har också den här delen av seriebranschen sedan länge främst varit inriktad på komplettister och andra samlare. Men det finns en lösning. Om man har tålamod kan man ibland, när det gäller kortare sammanhängande historier, skippa lösnummerna och i stället köpa de samlingsalbum som kommer ut lite senare. I fallet The light of Kahless blir fyra lösnummer till ett samlingsalbum med mjuka pärmar på 100 sidor (Jo, jag vet att jag blev lite av jourhavande seriekonsumentrådgivare här, men jag irriterar mig verkligen något oerhört på kostnadsläget på den här marknaden. Är ganska så övertygad om att branschen gräver sin egen grav med de där folderliknande utgåvorna man prånglar ut).

Precis som i Star Trek: Discovery-romanerna så fokuserar det här seriealbumet på backstory. I det här fallet berättelsen om T’Kuvma, den klingonske ledaren som dog i slutet av avsnittet The Battle at the Binary Stars. The light of Kahless börjar just där. Skeppet ligger och driver i rymden och dess nye befälhavare, Vuq, känner sig osäker på sin ledarroll. Som tröst och inspiration berättar L’Rell hela historien om T’Kuvmsa. Om hans barndom, intrigerna i hans familj och den nästan hopplösa jakten på Kahless fyr, den mytomspunna signal som ska ena klingonerna. Historien skiljer sig lite från den myt som T’Kuvma spred om sig själv själv. Till exempel så är det faktiskt från början hans syster J’Ula som är hjärnan bakom att rusta upp familjens gamla risiga rymdskepp, och det är hon som introducerar visionerna om att återförena klingonerna i ett nytt mäktigt imperium.

star trek kahless detaljSom vanligt när det gäller klingoner så finns det förstås en hel del brutalitet, våld och backstabbing invävt i T’Kuvmas livshistoria. Hans familj skulle eventuellt kunna platsa i Game of Thrones.  Vi får också följa med på de andliga och fysiska prövningar som ingår i hans studier på Boreth (till exempel sitta jättelänge på en sten i en lavasjö, eller överleva en snöstorm naken ute i naturen). T’Kuvma är så pass uthållig att någon av hans lärare har förhoppningar om att han ska vara den reinkarnerade Kahless, men det saknas lite uppenbarelser för att det han ska stämma in på profetiorna. Så småningom blir han dock en politisk ledare, en sån som bekämpar slaveriet och slåss mot orättvisor i imperiet, bland annat förtrycket mot albinoklingoner. Det enda som fattas honom är att hitta den där fyren. Den som sätter igång hela handlingen i Star Trek: Discovery, om ni minns.

star trek kahless detalj 2The Light of Kahless slutar precis där, när första avsnittet av Discovery börjar. Det är en rätt så snyggt disponerad bakgrundsberättelse, praktiskt nog handlar den ju också om en person som redan är död i tv-serien, så den borde inte ställa till med några konflikter när det gäller kontinuitet. Men jag har ett stort problem med det här albumet. Jag tycker att det är rätt…fult. Har förstått att Tony Shasteen har gjort snyggare grejor, men det känns som om den här utgåvan är framstressad för att dra nytta av Discovery-hajpen, och att den käre tecknaren kanske hade det extra svårt att få till klingonerna på bild. Själva bildberättande är  det inte heller någon vidare nivå på. Sälva intrigen känns ju dessutom mer som en nyttig pusselbit i byggandet av ett Discovery-universum än särskilt fängslande i sig.

Men visst känner jag mig smartare efteråt. Det är lite som att hinna med att läsa sekundärlitteraturen när man går på en universitetskurs. Ett visst sug efter att se om hela Discovery-serien under några få dagars bingetittning infinner sig också. Men just nu kanske jag ska prioritera andra säsonger. Eller hur?

Nedan ett smakprov på en av seriesidorna. Lägg märke till att man vill göra läsarna uppmärksamma på att dialogen i seriealbumet är översatt från klingonska 🙂

star trek kahless sida

Star Trek Discovery: The Light of Kahless. Skriven av Kirsten Beyr och Mike Johnson, tecknad av Tony Shasteen. 

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt, samt läst en Star Trek-roman och ett seriealbum. 

Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

I väntan på nästa kapitel av Discovery…

dis klingon hello

De sista dagarna på jobbet. Filmer och tv-serier som ska tittas ikapp för årsbästalistor. Nu har det visst varit lite torrt här på bloggen ett tag igen.

Idag släpptes ju titlarna för de återstående avsnitten av Star Trek: Discovery,  eller kapitel två som man valt att kalla dem. I väntan på den säsongen så länkar jag till lite gammalt godis från P1 Kultur. Jag, Jerry Määttä och Karin Svensson gjorde en liten halvtidsavstämning av Star Trek: Discoverys höstomgång inför säsongsavslutningen. Lyssna och njut.