Vad gör man om man bor på en planet vars sol kommer att bli en supernova? Hur ska man rädda sin befolkning om man inte har tillgång till teknologin som gör rymdfärder möjliga? På planeten Sarpeidon kom man på en egen lösning. Man evakuerade sin befolkning tillbaka i historien. Hela planetens förflutna finns samlad på små laserdiscar som man sätter i en sorts spelare, sedan kan man hoppa in i valfri plats i historien.
Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.
Det här avsnittet är ytterligare ett exempel på hur Spocks popularitet gav Leonard Nimoy allt mer utrymme i serien. Kirk hamnar visserligen i en fängelsehåla och är den som lyckas knäcka hur man ska ta sig tillbaka till framtiden igen, men det är Spocks istidsromans som är den bärande delen av handlingen i All our yesterdays. För där, mitt i snöstormen, träffar han Zarabeth. Hon har blivit skickad till istiden som ett straff för att hennes familj varit en del av en komplott, men Spock faller som en fura för henne.
Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.
Till sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.
Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till The City on the Edge of Forever. Kanske hade det kunnat bli det också, om det inte var för en del tramsiga detaljer, som att det går att hojta till varandra mellan olika tidsdimensioner, Zarabeths minimala grottmänniskesoutfit eller det taffliga sätt som Kirk lyckas ta sig ur en bevakad fängelsecell på. Sedan, sen sista grej. Det här med att Spock och grabbarna har tid för en liten avslappnad pratstund när de återförenas i Sarpeidons bibliotek trots att det bara är några sekunder kvar till solen intill förvandlas till en supernova? Blir så stressad. Betyg: 7/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 23/24. Avsnitt 79 i min Startrekathon
