Star Trek: Discovery. Terra Firma Pt 2. Georgiou säger ajöss (i en backdoor-pilot?).

Så många tankar under och efter det här avsnittet. Var dubbelavsnittet Terra Firma bara en backdoor pilot? Alltså ett sätt att använda Discovery för att skapa introducera en spinoff-serie (även om en strikt definition av begreppet “backdoor pilot” tydligen främst avser mindre viktiga eller helt okända rollfigurer som får ovanligt mycket utrymme i ett enstaka avsnitt för att i senare bli huvudpersoner i en egen serie). Oavsett vilket begrepp man använder så var det här och förra avsnittet ett rätt utdraget sätt att skriva ut Georgiou ur serien, samtidigt som slutet tydligt pekar mot ett nytt äventyr för henne i en annan tid och på en annan plats. Och att Michelle Yeoh varit aktuell för en egen serie inom Star Trek-franchisen har ju varit känt sedan länge. Helt uppriktigt har vi ju mest gått och väntat på när den ska bli av.

Kanske hade upphovspersonerna till Discovery hellre beskrivit Terra Firma som två “väv”-avsnitt. Det är ju ganska stora delar av den här säsongen som använts för att skapa kontinuitet och sammanhang i hela trekiversumet. Lösa trådar och störiga detaljer har samlats ihop och sorterats i ordning. En av de lite större saker som vi ännu inte fått särskilt mycket sammanhang kring är väl det stora tidskriget, och hur länge alla dessa tidsresande odågor tilläts hålla på att försöka skriva om historien. Visst, en del kom ju fram i Enterprise, men i den serien kändes framtiden fortfarande högst instabil. Det faktum att dubbelavsnittets gåtfulla gästartist åtminstone nämnde tidskriget i förbifarten är eventuellt en indikation på att vi får mer om den där tiden, snart.

Jag är (givetvis) extremt lättad över att mannen med tidningen vid dörren mitt ute i snölandskapet från förra avsnittet inte var Q. Å andra sidan är den här versionen av Guardian of Forever (tidsportalen från originalserien som alltså tagit form här och nu som gubben med tidningen) verkligen rätt så Q-ish. Kanske är han bara en Q med lite tjusigare namn? En av de väldigt Q:iga grejorna han gör är till exempel att “testa” Georgiou genom att skicka henne långt tillbaka i spegeluniversumets tidslinje. Q älskade ju att utsätta människor för prövningar, och i efterhand får vi nu reda på att Georgious lilla tidresa är ett sätt att ta reda på om hon blivit en bättre människa genom att hänga i primiäruniversumet.

Ett rätt plågsamt test för Georgiou, som på nytt får uppleva hur hennes dotter väljer att svika henne. Även om Georgiou nu vet så pass mycket om framtiden att hon kan undvika kuppen emot henne. I alla fall den första. I väktarens ögon var det tydligen en bra grej av Georgiou att inte omedelbart döda spegel-Burnham när det avslöjats att hon var en del av konspirationen mot tronen, utan nöja sig med att låta henne plågas i agonizern i några dagar. Det var också sympatiskt att rädda en massa kelpier från att bli mat på terranska bjudningar, och att skvallra för en av dem att vahar’ai inte behöver innebära döden, utan tvärtom leder till en större styrka och förmåga för kelpier. Att historien sedan slutade på samma sorgliga sätt för spegel-Burnham verkade vara en mindre grej för den där väktargubben. Och med samma sätt menar jag alltså att Spegel-Burnham dör på nytt, för Georgious hand, efter att ha försökt störta kejsarinnan för andra gången. En lite oväntad bonus var eventuellt att även Georgiou strök med i spegeluniversumet. Hur påverkar det här tidslinjerna? Vi kräver att få veta! Nu

Georgiou klarar alltså evighetens väktares test, och uppenbarligen är den där väktaren sysselsatt med något slags komplicerat tidslinjemekano, för han avslutar Georgious tid i Discovery med att skicka henne till någon ny plats i tiden där hon tydligen kan göra lite nytta. Hur ska vi klara oss utan henne? Vem ska nu bli saltet bland de mjäkiga övermänniskorna i besättningen? Jag är inte nöjd med den här utgången! Och JO! Jag grät över det här avskedet också, men så är också min separationsångest den mest grava i denna världen. Har jag skrivit om hur FÖRKROSSAD jag var när jag var liten och jag insåg att jag just hade sett det sista avsnittet någonsin av VI PÅ SALTKRÅKAN?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Michelle Yeoh as Georgiou and Mary Wiseman as Ensign Tilly of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Helt trovärdig tyckte jag förresten inte att Georgious förändring till att bli en mjuk humanist i spegeluniversumet var. Visst har man förstått att hennes försök att chockera alla ombord på Discovery med grova historier om sina bedrifter i spegel-universumet var lite fejk. Men att hon nu, plötsligt, var det terranska rikets största mjukis var lite för mycket förändring, lite för snabbt. Visst, jag förstår att hennes kärlek till Burnham ska ha gjort henne beredd att testa allt för att förändra historiens gång, men hon blev faktiskt ganska mycket tristare på kuppen. Oförlåtligt.

Sen undrar jag varför ska alla skrivas ut ur den här serien hela tiden. Book var tvungen att försvinna i några avsnitt, fast vi förstod att han skulle komma tillbaka. Njan drog iväg med det där fröskeppet (blir i och för sig inte förvånad om hon kommer tillbaka senare i serien). Nu är det Georgiou – seriens roligaste rollfigur (sorry Tig Notaro) – som ska skrivas ut . Hur många avsked ska vi behöva uthärda? Och vad är det för fel på det här gamla konceptet: ett intakt gäng åker runt på äventyr?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Sonequa Martin-Green as Commander Burnham of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Nej, jag är inte särskilt nöjd med den här dubbelavsnittsutflykten till spegel-universumet. Det här, avslutande, avsnittet var i och för sig mindre tramsigt än del 1, men inte tillräckligt avgörande för att berättiga två avsnitt. Snarare känns det som väldigt mycket bortkastad tid när det gäller huvudstorylinen. Att man upptäcker att det är ett Kelpiskt skepp som ligger och sänder nödsignaler mitt i den där nebulosan är inte ett tillräckligt stort steg framåt i intrigen (även om det förstås eventuellt kan finnas ett samband mellan händelserna i spegeluniversumet och det här skeppets existens). Jag har inget emot avsnitt som handlar om att bygga upp ett universum i en sf-serie – men man får gärna fokusera på ett av dem!

Världens bästa inledning på en Star Trek-serie har nu schabblats bort genom tre rätt onödiga och lite tramsiga avsnitt. Jag hoppas verkligen att man hinner reparera skadan innan säsongen tar slut.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 10/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 783 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma pt 1. Tillbaka till spegeluniversumet. Långt tillbaka.

Det finns en följare här på bloggen (du vet vem du är) som gång efter annan hävdat att Q när som helst ska dyka upp i den här säsongen av Discovery. Till min stora sorg har jag börjat misstänka att han haft rätt hela tiden. För även om namnet Q aldrig sades rakt ut i det här avsnittet, så var det något extremt Q:igt över den där gubben som dök upp här. Han som satt och läste morgondagens nyheter framför en dörr, mitt i ett i övrigt helt öde snölandskap (det kändes i och för sig även om en scen som skulle kunnat platsa i böckerna om Narnia, förutsatt att den här snubben hade varit en kentaur).

Den mystiske mannen vid dörren hade liksom de där klassiska Q-maneren. Det extremt irriterande sättet att besvara varje fråga på ett fullständigt obegripligt sätt. Och den där rätt uppenbara förnöjsamheten över att kunna driva med folk som helt uppenbart befinner sig på gränsen till ren desperation. Jag rös av avsky redan här. Jag som trodde att Discovery skulle få vara en Q-fri zon.

Det är alltså Georgiou och Burnham som står framför dörren i vinterlandskapet och försöker få något vettigt ur den där gubben. De har blivit skickade dit av Discoverys dator, den som utvecklats till en supersmart artificiell intelligens efter att ha mergat med kunskapen som fanns i jättesfären i säsong två. Och som nu dessutom uppdaterat sina databaser med all fakta som Federationen lyckats samla in de senaste 930 åren. Resan till den öde planeten med dörren är en del av jakten på någon form av bot för det sönderfall på atomnivå som Georgiou lider av. Konsekvenser, får vi veta genom David Cronenbergs rollfigur Kovich, av att både ha rest genom dimensioner och tid. Och lösningen för Georgiou ska tydligen vara att gå in genom dörren i snölandskapet.

På andra sidan dörren: spegeluniversumet. Tillbaka i tiden. Innan spegel-Burnham och spegel-Lorca försökt genomföra sin kupp mot spegel-Georgiou. I praktiken är det här avsnittet alltså ett slags prequel till Discoverys första säsong. Jag är inte helt till mig av förtjusning över det här. I stället för att fortsätta att utforska det framtida universum som Discovery befinner sig, har vi nu åkt tillbaka i tiden igen. Dessutom till det spegeluniversum som så ofta balanserar på gränsen till det pinsamma. Ni vet, när alla ska spela brutala och onda med varierande mängder av överspel och missklädsam make-up.

Georgiou, som ju är orimligt ond på ett nästan tics-artat sätt i primäruniversumet, blir genast den mest rimliga när hon anländer till sitt gamla universum. Det verkar som om hon inte länge tycker att det där vettlösa våldet är lika spännande när det är normen. Precis som Georgiou inte längre är lika intresserad av att käka kelpier. Visst, hon dödar resolut spegel-Stamets som intrigerat mot henne, men benådar i nästa stund sin adoptivdotter, spegel-Burnham. Hon verkar inse att hon nu fått en oväntad chans att skapa en ny framtid för både sig själv och det terranska imperiet. Nu är ju bara frågan vilka konsekvenser det här ska få för tidslinjerna i serien, eller om det här är början på en ny alternativ Georgiouansk tidslinje.

Och på tal om tidslinjer. För de kontinuitetskåta är det här förstås ett väldigt viktigt avsnitt. I första delen av Terra Firma införlivar man för första gången kunskap om kelvintidslinjen i serien. Man nämner också tidskrigen, och det faktum att även resor mellan dimensioner numera är förbjudna. Parallellt med det här är Saru extremt fascinerad över att det där dolda meddelandet som kommer från nebulosan där The Burn startade, kommer från ett kelpienskt rymdskepp. Visst, meddelandet är sådär hundra år gammalt, men vad betyder det i en intrig där tid och rum inte är exakta begrepp.

Men för mig blir det här mest av allt ett lite tråkigt spegeluniversumavsnitt. Jag tyckte att våra besök där tidigare i serien varit rätt underhållande, eftersom det handlade så mycket om att rollfigurer från primäruniversumet skulle försöka låtsas att de var spegel-upplagorna av sig själva. Det fanns liksom ett extra lager i berättandet. Här, däremot, är det klassisk spegeluniversum-ondska. Förhoppningsvis kommer det en helt fantastisk twist i nästa avsnitt som får allt det här att verka extremt sammanhållet och nödvändigt. Just nu känns det däremot som om Discoveryskaparna just körde hela säsongen i diket.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 9/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 782 tv-avsnitt. Och lite till.