Det stora problemet med The quality of life är väl att avsnittets huvudpersoner Exocomparna – ett slags självlärande reparationsrobotar – är så förbannat fula. Här känns varken effekterna eller designen värdiga en 90-talsserie, utan vi befinner oss i ett avsnitt som hade vunnit på att lanseras som en retrodoftande tribut till originalserien. Jag tycker att Exocomparna mest ser ut som ett slags mekaniska hönor, eller som en plockad kalkon av plåt inför thanksgiving. Eller kanske bara en knubbig borrmaskin.
Överhuvudtaget är det ibland svårt att veta var vi befinner oss rent designmässigt i The Next Generation. Enterprise är smäcker och relativt tidlöst designad på utsidan, medan de fyrkantiga skyttlarna ombord mest ser ut som en hyllning till orginalserien – skitfula och boxiga. Gränssnittet på datorer och paddor måste dessutom vara det mest ineffektiva i universum. Det tar ju sån plats med alla dessa färgade balkar och rutor som finns överallt att man nästan inte kan se informationen man söker eller reglagen man vill använda.
Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.
Det här är ett systeravsnitt till The Measure of a Man.. Det där man bestämmer om Data är en människa eller inte. Att det här avsnittet inte är lika inspirerande beror delvis på att de där flygande plåtburkarna inte är lika engagerande som Data. De kommunicerar inte, de skriver inte poesi till sin katt, de gör sitt jobb utan större åthävor. Förutom när en instruktion hotar att ta livet av en av dem. Å andra sidan komplicerar det här avsnittet ytterligare vad man ska räkna som livsformer, och det i sig är ju alltid intressant. Det är Datas känslomässiga reaktion som är avsnittets egentliga kärna. Hans emotionella handlande när han plötsligt står inför en annan artificiell intelligens med eget tänkande.
Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i A fistful of Datas. I det här avsnittet är hans skäggodling också ett samtalsämne. Under avsnittsteaserns pokerparti hävdar Crusher att skägg är mannens motsvarighet till smink, medan de ansiktshåriga männen – Riker, La Forge och Worf – mumlar något osammanhängande om manlighet. Det hela slutar i en utmaning. Vinner Crusher nästa parti så ska männen raka sig, vinner någon av männen ska Crusher färga håret brunt. Och precis när avgörandet närmar sig så kallas alla till bryggan. Jonathan Frakes, som regisserade det här avsnittet, stör sig otroligt mycket på att den här tråden inte plockas upp i avsnittet. Pokermatchen används bara som en filler för att fylla ut programtiden.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 237 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Ytterligare ett Data-avsnitt. Den här gången med en plot som vagt påminner om första säsongens 
Besättningen ombord på Enterprise börjar så småningom misstänka att det är något fuffens på gång. Första gången är när Data på Graves begravning håller ett hyllningstal som aldrig verkar ta slut (här börjar jag förstå charmen med Graves plan – tänk att kunna hålla sitt eget begravningstal istället för att lämna det till andra klåpare). Efter det börjar Data bete sig allt mer irrationellt. Han säger emot när han får order, och när Data drar igång ett svartsjukedrama kring Graves unga assistent Kareen börjar både Picard och Troi förstå att något är fel och börjar undersöka saken. Det visar förresten så småningom att det viktigaste skälet till att Graves velat leva vidare är att han är hemligt kär i Kareen. Jag har inget emot åldersskillnader, men i det här fallet känns det mest creepy. Det verkar Kareen också tycka.
Handlingen i det avsnittet är ganska förutsägbar, och märkligt oengagerande. Det känns som om alla delarna för ett schysst avsnitt finns där, men att något slarvades bort i hanteringen. Och på tal om att slarva bort i hanteringen, jag blir lite deppig när jag inser att avsnittets stora behållning för mig inte är en återkommande rollfigur (även om skådespelaren återvänder i en annan roll). Den vulcanska läkaren Doktor Selar, spelad av Suzie Plakson, är supercool och väcker viss Spocknostalgi när hon helt utan empati levererar beskedet om en dödlig diagnos. Henne hade jag gärna sett mer av. Hon gav mig en aning av den gamla Star Trek-magin.
Lite på samma sätt sörjer jag också det hån som stackars Data måste utstå när han funderar på att skaffa skägg. En tv-serie kan faktiskt aldrig få för många skägg, även om Data i det här fallet kanske mest kopierar förstelöjtnant Riker. Skägg är bra tv – se bara på Game of Thrones.