Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine. Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).
Här finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.
HANOK: That was exciting.
QUARK: Feels good, doesn’t it?
HANOK: Yes.
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me.
HANOK: You never give up, do you?
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing?
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.
Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.
Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.
Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från gammakvadranten genom maskhålet.
Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).
Att alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.
The Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take” på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.
För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i 
Det här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet 
Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. 
En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.
Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru. Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.
Svaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.
Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.
Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i 
Trots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.
Offensivt är väl också ett ord som beskriver Siskos game plan i det här avsnittet. Han tänker inte sitta och vänta på att Dominiontrupper ska ta sig genom maskhålet och angripa Deep Space 9. Nej, han vill åka till gammakvadranten och ta tag i det här problemet direkt! Och till sin hjälp har han….ett nytt rymdskepp. Det är ändå lite komiskt att en av de stora innovationerna i den här säsongen är att man skriver in stridsskeppet Defiant som en ny pusselbit i serien – och liksom inte låtsas om att man precis avslutat en sju säsonger lång serie om just ett rymdskepp som beger sig på resor runt i galaxen. Det här skulle ju vara en serie om en rymdstation!
Defiant är inte den enda nykomlingen som introduceras i det här avsnittet. Här finns också den romulanska osynlighetsmanteloperatören T’Rul, och federationens säkerhetsansvarige Michael Eddington (räkna med konflikter med Odo här). Dessutom gör vi ett besök på Karemma för att försöka snoka reda på hur man får tag på The Founders, grundarna.
Det här är ett rätt actionfyllt avsnitt. och jag är faktiskt positivt överraskad även här. Allt det som jag klagade på under förra säsongen – kackiga slagsmålsscener och bristen på fajter mellan rymdskepp – är av en helt annan kaliber här. (rymdskeppsfajterna började egentligen skärpa upp sig redan i sista avsnittet av förra säsongen). Hela tempot i serien har också stegrats. Redan vid slutet av det här avsnittet är Odo framme vid planeten där hans folk bor – den där grejen trodde jag att man skulle suga på i många avsnitt. Och Defiants jungfruresa fick inte vara framgångsrik särskilt länge. Det tog bara Jem’Hadar typ ett halvt avsnitt av överlista den där osynlighetsmanteln och övermanna Siskos skepp. Lägg till det att man tvingats lämna Bashir och Dax som fångar på en relästation, så förstår du att det ser rätt illa ut inför del två av The Search. Snyggt gjort!