Nu har vi kommit fram till den period under Star Treks historia då The Next Generation och Deep Space Nine sänds parallellt. Så utifrån sändningsdatumen kommer jag att hoppa mellan de olika serierna. Det betyder att vi nu HELT PLÖTSLIGT är tillbaka på kapten Picards Enterprise. Med allt vad det innebär.
Det räckte med första bilden i Ship in a bottle för att jag skulle få ett mindre sammanbrott. Data som Sherlock Holmes. Igen? Men. Det är nog sällan som jag varit med om att min åsikt om ett avsnitt har skiftat så många gånger som för Ship in a bottle. Det finns lite fina vändningar i det här avsnittet.
Men först var det alltså det stora Sherlock Holmes-hatet som infann sig...redan i teasern. Och då menar jag alltså Sherlock Holmes i Star Trek-tappning. För någon som jag som inte gillar avsnitt som utspelas på holodäck överhuvudtaget så är ändå Sherlock-varianterna snäppet värre. Tänkte jag. Och så visar det sig att det är ännu mer förfärligt än jag först trodde: det är ett TRUBBEL PÅ HOLODÄCK-AVSNITT
Här återvänder man hem till Enterprise efter några sköna stunder på Deep Space Nine bara för att inse att man är tvungen att se det tröttaste av det trötta i The Next Generation. Ett avsnitt på holodäck där datorsimuleringarna strular. Och när Barclay ska fixa felet det så tar han fram gömda filer och….VI ÄR TILLBAKA I SHERLOCK-LAND. Rättare sagt i Moriarty-land. En sorts dubbelmacka av Star Trek-fatigue uppstår. Hur ska jag orka nästan femhundra avsnitt till när det här är det bästa man kan erbjuda?
Det förra avsnittet där Holmes dödsfiende Moriarty förvandlades från ett hologram till en självständigt tänkande varelse var i stort sett obegripligt för mig. Och nu dyker skiten upp igen. Miles från The Nanny vill bli en verklig människa, och lyckas till och med ta sig ut från holodäck.
Visst. Det finns två bra vändpunkter i handlingen där åtminstone den första kommer lite oväntat. Det blir så meta så för att kunna överlista Moriarty så måste man bygga en simulering inuti simuleringen av simuleringen. Och sedan flyttar man över Moriarty och hans flickvän till en hårddisk som är laddad med så mycket upplevelser att de två kan fortsätta att åka runt därinne hela livet och ständigt upptäcka nya världar. De förstår inte att de bara lever i en enda stor simulering i en hårddisk som lagras på en hylla. För att vara en kapten som för bara några avsnitt sedan oroade sig för friheten för några mekaniska hönsliknande robotar så är Picard rätt obekymrad kring att spärra in den virtuella livsformen Moriarty på en hårddisk.
Lite vardagsfilosofi räddar skivan, och moralen. Picard öppnar upp för att vi alla eventuellt lever i en datorsimulering (en möjlighet som även andra har diskuterat på sistone), och det blir förstås en liten extra metagrej av det hela eftersom jag ju sitter och tittar på en tv-serie om karaktärer som pratar om att deras verklighet inte är på riktigt. Snyggt.
But who knows? Our reality may be very much like theirs. All this might be just be an elaborate simulation running inside a little device sitting on someone’s table.
Men kan en sista replik och två intrigtwistar verkligen uppväga att allt annat är rövtrist. Jag suckar för mig själv och konstaterar – nej.
Betyg: 3/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 245 tv-avsnitt.
För mig som gammal The Nanny-fantast var också roligt att för en gångs skull se Daniel Davis i någon annan roll än som sur brittisk butler. Även om rolltolkningen som sur brittisk mästerkriminell inte verkar ligga jättelångt från den bitchige Niles (att IMDB listar The Nanny som Mitt liv som mamma är däremot så konstigt att den som hittade på den svenska titeln borde göra någon form av offentlig avbön). Däremot är det ju ett stort fail i avsnittet i stort att Moriarty aldrig blir särskilt läskig. Intrigen faller liksom lite på det.