I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.
Efter förra numrets återblick på Hannibal och romarna så blir det fortsatt retrofeeling i det här Star Trek-äventyret. Den här gången blir det en utflykt till en planet som befinner sig mitt i en era som påminner väldig mycket om Jorden på medeltiden. Här finns riddare och tornerspel, men för att vi ska förstå att det här trots allt sker på en annan planet ute i galaxen så har man också slängt in lite gladiatorspel mot en flygande ödla/fladdermus (en idé som i det närmaste känns som en karbonkopia av Sport of knaves som kom ut bara några månader tidigare).
Dessvärre är inte allt toppen på den här planeten. Visst, den nuvarande kungen har fått ett slut på det eviga krigandet mellan en massa småriken, men på kuppen förvandlats till en ondskefull despot. En som som vill tvinga en fager jungfru att gifta sig med honom, trots att hennes hjärta tillhör en annan. Det visar sig att kungen ondska till viss del har att göra med att han följer råden från ett slags siare, ett talande huvud som projiceras i ett heligt tempel. När Kirk och de andra undersöker saken lite mer noggrant upptäcker man att det är en shapeshifter som står bakom den där projektionen (väldigt Trollkarlen från Oz).
Så långt är jag med. Men resten av storyn är en smula förvirrande. Shapeshiftern, som tycker att det är skönast att se ut som en stor ödla (men som kan skaffa sig ett människohuvud om det krävs för att göra ett gott intryck som siare) är ömsom maktgalen och ömsom en förvirrad själ. Han färdades till den här planeten som liten bebis, men hans skepp blev skadat på vägen och i och med det förlorade shapeshiftervarelsen instruktionerna kring vad hens uppgift på planeten skulle vara. Dessutom drabbas han återkommande av hemska migränanfall (någon del av hans gamla skepp som ligger och sänder ut signaler som han inte riktigt klarar av).
Det är rätt rörigt, och dessutom ganska ointressant. Kanske är det inte någon slump att vi nu befinner oss i slutet av den här tidningens livscykel. Storyn är skriven av Star Trek-veteranen Arnold Drake, men visst känns det som att han tröttnat lite på jobbet. Alternativt är lite för ambitiös när han försöker klämma in två, tre storys i den här tidningens ytterst begränsade sidantal. Ett lyckligt slut gör faktiskt bara saken värre.
Det här är nummer 57 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i november 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.
För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i 
Det här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet 
Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. 
Handling: Den här gången är det ovanligt rafflande intrig! Enterprise hittar ett skadat rymdskepp när man patrullerar på gränsen till den Romulanska zonen i rymden. På det finns industrialisten och filantropen Carter Winston som varit försvunnen i fem år. Ett ganska märkligt sammanträffande är att Winstons flickvän vid försvinnandet, Anne Nored, råkar jobba på Enterprise. Winston är inte helt road av återföreningen med sin älskade, och gör slut med henne ganska omgående. För det är förstås inte den verklige Carter Winston som hamnat på Enterprise, utan en shapeshifter från planeten Vendor på hemligt uppdrag för det romulanska imperiets räkning. En bit in i avsnittet får vi se hans ursprungliga form, han är egentligen en sorts bläckfiskliknande filur!
Bläckfiskmannen har också förmågan att söva ner människor med sina tentakler, bland annat kapten Kirk, som han också förvandlar sig. Sedan är det bara att stega upp på bryggan och ge order om en kursändring. Bläckfisk-Kirk vill att Enterprise ska flyga in i den neutrala zonen, och ingen kan ju sätta emot. En kapten är alltid en kapten. Men när vi nu ändå är inne på det här med den neutrala zonen så har jag massor av frågor. Enterprise får ju aldrig flyga in i den neutrala zonen, men jämnt när de trots allt gör det så kryllar rymden plötsligt av romulanska skepp. Betyder det att romulanerna får lov att flyga i den neutrala zonen, och borde den i så fall verkligen kallas neutral? Eller upptäcker romulanerna Enterprise från sin sida om den neutrala zonen och ger sig sedan in i den för att jaga federationsskeppet. Om någon vet kan ni väl dela med er av er kunskap i kommentarsfältet här nedan!
Men det visar sig att den bläckfiskliknande varelsen från Vendor assimilerar delar av personligheten från den person som han imiterar. Ju mer han låtsats vara Carter Winston, desto mer har han blivit Carter Winson. Så när Romulanerna attackerar så förvandlar han sig till en deflektorsköld – för att reparera den skada han själv tidigare åsamkat genom ett sabotage i maskinrummet.
ekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.
Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!
n Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.