Tag: Shapeshifter

Star Trek-serier. Gold Key #57. Det med en ödlealien på riddarplaneten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Efter förra numrets återblick på Hannibal och romarna så blir det fortsatt retrofeeling i det här Star Trek-äventyret. Den här gången blir det en utflykt till en planet som befinner sig mitt i en era som påminner väldig mycket om Jorden på medeltiden. Här finns riddare och tornerspel, men för att vi ska förstå att det här trots allt sker på en annan planet ute i galaxen så har man också slängt in lite gladiatorspel mot en flygande ödla/fladdermus (en idé som i det närmaste känns som en karbonkopia av Sport of knaves som kom ut bara några månader tidigare).

Dessvärre är inte allt toppen på den här planeten. Visst, den nuvarande kungen har fått ett slut på det eviga krigandet mellan en massa småriken, men på kuppen förvandlats till en ondskefull despot. En som som vill tvinga en fager jungfru att gifta sig med honom, trots att hennes hjärta tillhör en annan. Det visar sig att kungen ondska till viss del har att göra med att han följer råden från ett slags siare, ett talande huvud som projiceras i ett heligt tempel. När Kirk och de andra undersöker saken lite mer noggrant upptäcker man att det är en shapeshifter som står bakom den där projektionen (väldigt Trollkarlen från Oz).

Så långt är jag med. Men resten av storyn är en smula förvirrande. Shapeshiftern, som tycker att det är skönast att se ut som en stor ödla (men som kan skaffa sig ett människohuvud om det krävs för att göra ett gott intryck som siare) är ömsom maktgalen och ömsom en förvirrad själ. Han färdades till den här planeten som liten bebis, men hans skepp blev skadat på vägen och i och med det förlorade shapeshiftervarelsen instruktionerna kring vad hens uppgift på planeten skulle vara. Dessutom drabbas han återkommande av hemska migränanfall (någon del av hans gamla skepp som ligger och sänder ut signaler som han inte riktigt klarar av).

Det är rätt rörigt, och dessutom ganska ointressant. Kanske är det inte någon slump att vi nu befinner oss i slutet av den här tidningens livscykel. Storyn är skriven av Star Trek-veteranen Arnold Drake, men visst känns det som att han tröttnat lite på jobbet. Alternativt är lite för ambitiös när han försöker klämma in två, tre storys i den här tidningens ytterst begränsade sidantal. Ett lyckligt slut gör faktiskt bara saken värre.

Det här är nummer 57 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i november 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

DS9: The Adversary. Det med shapeshifterinfiltratören ombord Defiant.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

ds9 adversary 3

SÄSONGSFINAL! ÄNTLIGEN!! Det tog visst drygt ett år för mig att ta mig igenom den tredje säsongen av Deep Space Nine , men då skrev jag förstås också om de första säsongerna av Voyager och Discovery  parallellt (vilket alltså ger mig en bloggtotal på 57 avsnitt under de senaste 12 månaderna, för er som undrade). Det går inte snabbt, men det går i varje fall framåt.

Om jag klagade på säsongsfinalen av Voyager, så är The Adversary betydligt mer i min smak. När jag läser om avsnittet i min nya bibel, Star Trek Deep Space Nine Companion, så inser jag att producenterna själva inte tycker att det inte finns någon cliffhanger-avslut på den här säsongen. Visst, det är inte första delen av ett dubbelavsnitt (det som nu nästan blivit något av en tradition när det gäller säsongsavslutningar i Star Trek-familjen), men för mig fungerar den här varianten nästan bättre som incitament till att längt efter nästa säsong av serien. Man skulle kunna likna The Adversary vid ett olycksbådande och dystopiskt slutackord, som förebådar en riktigt jobbig fjärde säsong av Deep Space Nine. För här slår det fast att alla regler om vad som kan och inte kan hända inom Federationen är upplösta. Det verkar som om man måste vänja sig vid att vem som helst kan göra vad som helst.

ds9 adversary 5För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i The Die is Cast är förstås megainkompetent. Trodde man på fullt allvar att infiltrering bara var något som inträffade hos romulaner? Kunde inte manusförfattarna ändå ha lagt till en scen i något tidigare avsnitt där man diskuterade möjligheten att något i den här stilen skulle kunna hända?

I det här avsnittet försöker Grundarna provocera fram ett krig med Tzenkethi-imperiet (som jag inte kan minnas att jag hört talas om förrän nu). Någon ombord på Defiant är en changeling, en shapeshifter, och har riggat skeppet så att besättningen mist kontrollen över det. Tanken är att Defiant ska attackera  Tzenkethi och på det viset starta en väpnad konflikt mellan dem och Federationen. En smart plan, på det viset kan ju Grundarna luta sig tillbaka och se på när två av deras potentiella motståndare luras att slåss mot varandra.

ds9 star trek adversaryDet här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet Cathexis. Visst, i det avsnittet togs människors medvetanden över av en svävande identitet, men misstänksamheten och paranoian var liknande. På samma sätt minns jag situationen “vem är den riktige NN” från originalserieavsnittet Whom gods destroy: I det här fallet finns det två Odos som ingen kan skilja åt. Jobbig situation också för stackars Odo, som på nytt alltså tvingas att slåss för Federationen mot sin egen sort. Och Grundarens sista ord innan han dör indikerar att det kanske inte är sista gången han är tvungen till det: “You’re too late. We’re everywhere”.

ds9 adversary 2 Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. ds9 adversary 4

Känslan efter att ha sett The Adversary är faktiskt ett slags lättnad. Det har varit en rad ganska porösa avsnitt den senaste tiden, här var det äntligen lite mer action och spänning igen. Tyckte också att det var lite nyskapande att se en cgi-tät fajt mellan två “changelings” och hur Grundaren på skeppet blixtsnabbt typ studsade på väggarna när han blev ertappad och jagad.

Infiltratörer som är någon annan än vad de ser ut att vara är något som använts några gånger i de olika Star Trek-serierna, men för en gångs skull är det ju lite förankrat i historien här, och öppnar upp för flera intressanta intrigmöjligheter framöver. Försiktigt pepp inför säsong fyra, helt enkelt, trots att Deep Space Nine så här långt har varit en enormt ojämn serie!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 383 tv-avsnitt.

 

The Survivor. Det där en shapeshifter-bläckfisk blir kär.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

st survivor 2

En shapeshifter-agent utskickad av romulanerna och interplanetär kärlek –det är lite av innehållet när Star Trek för ett avsnitt förvandlas till en agentrulle i rymden.

st survivor 5Handling: Den här gången är det ovanligt rafflande intrig! Enterprise hittar ett skadat rymdskepp när man patrullerar på gränsen till den Romulanska zonen i rymden. På det finns industrialisten och filantropen Carter Winston som varit försvunnen i fem år. Ett ganska märkligt sammanträffande är att Winstons flickvän vid försvinnandet, Anne Nored, råkar jobba på Enterprise. Winston är inte helt road av återföreningen med sin älskade, och gör slut med henne ganska omgående. För det är förstås inte den verklige Carter Winston som hamnat på Enterprise, utan en shapeshifter från planeten Vendor på hemligt uppdrag för det romulanska imperiets räkning. En bit in i avsnittet får vi se hans ursprungliga form, han är egentligen en sorts bläckfiskliknande filur!

st survivorBläckfiskmannen har också förmågan att söva ner människor med sina tentakler, bland annat kapten Kirk, som han också förvandlar sig. Sedan är det bara att stega upp på bryggan och ge order om en kursändring. Bläckfisk-Kirk vill att Enterprise ska flyga in i den neutrala zonen, och ingen kan ju sätta emot. En kapten är alltid en kapten. Men när vi nu ändå är inne på det här med den neutrala zonen så har jag massor av frågor. Enterprise får ju aldrig flyga in i den neutrala zonen, men jämnt när de trots allt gör det så kryllar rymden plötsligt av romulanska skepp. Betyder det att romulanerna får lov att flyga i den neutrala zonen, och borde den i så fall verkligen kallas neutral? Eller upptäcker romulanerna Enterprise från sin sida om den neutrala zonen och ger sig sedan in i den för att jaga federationsskeppet. Om någon vet kan ni väl dela med er av er kunskap i kommentarsfältet här nedan!

I alla fall, när den verklige Kirk så småningom kommer upp på bryggan förstår han vad som är i görningen, att personen som man trott var Carter Winston egentligen är en agent. Och precis enligt planen så ertappar romulanska skepp Enterprise ytterligare en gång. Givetvis vägrar Kirk att kapitulera, eftersom han hävdar att de också brutit alla fredsfördrag och regler när de skickade en agent till Enterprise.

st survivor 3Men det visar sig att den bläckfiskliknande varelsen från Vendor assimilerar delar av personligheten från den person som han imiterar. Ju mer han låtsats vara Carter Winston, desto mer har han blivit Carter Winson. Så när Romulanerna attackerar så förvandlar han sig till en deflektorsköld – för att reparera den skada han själv tidigare åsamkat genom ett sabotage i maskinrummet.

När Enterprise har undkommit romulanerna tyder allt på att Anne Nored och bläckfisken eventuellt har en romans på gång. Hon har trots allt att välja mellan ingen kille alla och en bläckfisk som åtminstone liknar hennes pojkvän. Det finns inte så mycket att välja på uta i rymden antar jag. Trots den flirtiga stämningen får Anne Nored Kirks förtroende att vakta bläckfisken tills dess han kan överlämnas till federationen. Skönt att det är fler än Kirk själv som får chansen att bära sig olämpligt åt för en gångs skull.

Det här är nytt: Har vi hört tidigare att McCoy har en dotter? Jag trodde att alla som arbetade på Enterprise var enslingar utan några som helst familjeband. De identitetsband som fungerar som en sorts digitala id-kort är också något som jag inte sett tidigare, men lite märkligt att de inte är kopplade till någon form av information om biodata som kan kontrolleras gentemot personen de identifierar. I denna värld av dubbelgångare och shape shifters kan man inte ta något för givet.

Och detta fantastiska, att bläckfiskvarelsen förvandlar sig till en deflektorsköld. Så underbart fint.

Det här har vi sett förut: Shapeshifters har förekommit i Star Trek redan sen det allra första sända avsnittet. Intrigen med romulaner och den där neutrala zonen är också ett ofta använt tema. Att McCoy inte följer föreskrifterna utan struntar i medicinska avvikelser kan väl dessutom läggas till den redan omfångsrika listan “idiotiska saker McCoy gör, säger, tycker och bråkar om”.

Betyg: 5/10

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 6/16. Avsnitt 86 i min Startrekathon.

TOS: The Man Trap –när det femte avsnittet blir det första

~ rogerwilson ~ 14 Comments

“Hur gör vi det här konsman trapekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.

Fast. Då skulle jag inte kunna skriva om The Cage – den första kasserade piloten – förrän väldigt långt in i den här bloggen, då den visades på tv först på 80-talet. Började överväga att följa produktionsdatumen istället, men det ställde mig inför ytterligare ett dilemma – Gene Roddenberrys andra försök att göra en Star Trek-pilot, Where No Man Has Gone Before var i och för sig det andra avsnittet som spelades in, men det visades på tv som första säsongens tredje avsnitt.

Så redan nu, vid inlägg tre i den här bloggen, är det öppet mål. Bara att börja fila på era mail om inkonsekvens och amatörmässig attityd. För nu tänkte jag, trots allt, skriva om The Man Trap – premiäravsnittet på amerikansk tv. Från och med nu är det sändningsdatumen som styr. Tror jag.

Nåväl. Efter The Cage fick Roddenberry alltså bakläxa. Den officiella versionen var att NBC tyckte att piloten var för intellektuell och pretentiös. Den var också alldeles för sparsmakad med actionscener för att kunna konkurrera på bästa sändningstid. Men enligt boken Inside Star Trek fanns det också andra skäl. Som att bolaget tyckte att Roddenberrys första pilot var alldeles för erotiskt utmanande (bland annat den där kroppsmålade dansen) samt att man var rädd för att det amerikanska bibelbältet skulle uppfatta Spocks utseende som för demonisk.

Helt motsträviga var NBC ändå inte, utan fattade det unika beslutet att låta Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya skådespelare och färre kvinnor på Enterprise brygga (enligt myten fick Roddenberry välja mellan en kvinnlig vicekapten eller Spock när han skulle sätta samman ensemblen – han räddade Spock och gifte sig med skådespelaren Majel Barrett som spelade Number One i The Cage). Pilot nummer två fick, som jag nämnde ovan, inte öppna säsongen. En kombination av förseningar i postproduktionsarbetet för vissa avsnitt, samt en önskan från NBC om att ha ett premiäravsnitt som hade en rak, tydlig och actionfylld intrig, gjorde att det blev The Man Trap som fick öppna säsongen (inspelad som avsnitt nummer fem).

Det är med viss lättnad jag ser The Man Trap. Borta är gravallvaret och träigheten som drog ner helhetsintrycket av The Cage. William Shatners Kirk försöker sig på ett skämt redan en minut in  i avsnittet. Inget fantastiskt skämt, men åndå – ett skämt. Annars är avsnittet så opedagogiskt att det nästan känns modernt. Vi tittare kastas ganska brutalt in i serien, helt utan backstory eller programförklaring. Vi börjar direkt på ökenplaneten M-113 där Star Treks läkare, Dr McCoy, är nervös över att han inom kort ska konfronteras med en gammal flamma som bor på planeten. Mötet går förvånansvärt smidigt, men vi tittare förstår snart att den McCoy tror är hans ex-flickvän egentligen är en shapeshifter, en urinvånare från planeten M-113 som kan scanna av din hjärna och förvandla sig till någon ur ditt minne.

IMG_1181Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!

I slutändan är The MaIMG_1180n Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series, avsnitt 1/29. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 2 tv-avsnitt.