DIS: Lethe. Alla familjer är psykotiska. Även hemma hos Sareks.

Så har jag lyckats halka efter även med den nya serien som GÅR JUST NU! Men jag låtsas som det regnar, och betar av ett avsnitt i taget och hukar mig för spoilers på internet. Så här kommer det lite mer Discoverytankar från mig.

dis lethe 4Alla som längtat efter lite mer info om hur stämningen runt köksbordet hemma hos familjen Sarek egentligen brukade vara, får åtminstone några ledtrådar i Lethe. Här djupdyker man i relationen mellan Sarek och Michael, och fördjupar sig framför allt i det enskilda ögonblick då Sarek faktiskt sviker sin adoptivdotter. Regeln att blod är tjockare än vatten gäller tydligen även när blodet är grönt.

Michaels daddyissues

dis lethe 5Sarek är ju en av de rollfigurer som förekommer i både originalserien och filmerna, och där har det ju ganska tydligt framgått att relationen mellan Sarek och sonen Spock inte alltid varit helt smärtfri. Mitt favoritavsnitt på det här temat är nog Yesteryear i den ofta så underskattade animerade Star Trek-serien. Yesteryear är ett rätt fint avsnitt där jag faktiskt för första gången fick en viss insikt kring hur jobbigt det varit för Spock att växa upp som halv-vulcansk pojke (uppväxtscenerna i den nya film-rebooten gjorde däremot inte alls lika starkt intryck på mig).

På något sätt tycker jag att Lethe känns som Michael Burnhams motsvarighet till Yesteryear. Här får vi reda på lite mer om hur det var att växa upp som en människa, adopterad in i en vulcansk familj. Och, framför allt, det är nu Michael slutligen får reda på varför hennes relation med Sarek varit så märklig. Michael trodde att det var hon som svikit honom, men egentligen var det precis tvärtom. Sarek har i alla dessa år skämts över att han valde att låta Spock få en chans att kvalificera sig till den vulcanska expeditionsgruppen, när han fick tydliga besked om att enbart ett av, som det uttrycktes, semi-vulcanska barn skulle få vara med där. Att Spock sedan gick direkt till stjärnflottan och struntade i expeditionsgruppen gjorde inte Sarek mer nöjd med sig själv.

dis lethe 2Det krävdes tyvärr att Sarek skulle bli medvetslös och gå in i en katraförbindelse med Burnham för att allt det här skulle komma fram. När han vaknar upp är han lika tillknäppt som vanligt. Åh, dessa svårtydda fadersgestalter med issues kring alla saker som har med verklig intimitet att göra. Även om adoptivbarnet precis räddat en från en vulcansk terrororganisation.

Lorcas mörka sida

dis lethePå det temat kan vi väl då fördjupa oss lite i fallet Lorca. Eventuellt psykfallet Lorca. För i det här avsnittet börjar hans beteende på nytt luta åt det lite mer psykopatiska. Att kasta sin ex-flickvän i klorna på klingonerna för att kunna ha fria händer och göra vad man vill med skeppet man är kapten över – ja, det är tydligen något i stil med en vanlig dag på jobbet för Lorca. Även om jag nog anade varthän det barkade innan klingonerna tog amiral Cornwell som gisslan.  Vi får se om hon blir hjärntvättad och förvandlas till Lethe, som en del spekulerar. Men att de stackars ålderspersonerna på Cancri 4 också skulle behöva stryka med kändes hjärtlöst, på riktigt.

Det är bara att vänja sig vid att kaptenen ombord på Discovery är någon som sover med sitt vapen, och troligtvis kommer att bli allt mer paranoid gentemot Federationens ledning. Det här får en förstås också att undra exakt hur mycket han litar på Ash Tyler. Det vill säga, kan man lita på något som den här mänskan gör eller säger.

Andra saker jag gillade

dis lethe 3Disco-tröjorna som Michael och Sylvia Tilly joggar i är ju som gjorda för merch-shoppen (24,95 dollar på Startrekshoppen, till exempel). Älskar också de logiska extremisterna på Vulcan. En bra take på en rörelse som är som terrorister, fast liksom fungerar tvärtom. De är personer som gått vilse i logiken och tar till våld för att upprätthålla den. Mäktigt.

En lite trivial men jobbig detalj är förstås också att replikatorerna ombord på Discovery säljer in sin mat till sin beställare, genom att berätta hur god den kommer att vara. Fatta så irriterad man hade blivit på det där efter cirka en halv dag. Som att leva med en riktigt inställsam försäljare.

Och, för att anknyta till Kajs kommentar från förra avsnittet, den första effekten av att Paul Stamets liksom delades i två olika efter tandborstningen är alltså att han är utåtriktad, trevlig, rolig och lite krejsi. Verkar ju för en gångs skull som en helt okej biverkning för att vara Star Trek.

Veckans Vuq-spotting

Lämnar oss tomhänta. Han syns inte till alls. Och verkar inte Ash Tyler lite för…mänsklig för att ens vara en förklädd klingon.

Jag tyckte lite….nja

Inte direkt mitt favoritavsnitt så här långt in i serien. Scenerna där Michael Burnham besöker Sarek i hans tankar är i och för sig gjorda i originalseriens anda. Men det betyder också att det hela blir lite för corny för min smak. Har lite svårt att komma över det här med att man kan slåss i en mental minnesbild hos en medvetslös person, men jag är väl lite trångsynt dårå. Ett viktigt avsnitt när det gäller fördjupning för Lorca, Sarek och Burnham. Men jag saknar lite framåtrörelse, faktiskt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 6 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 359 tv-avsnitt.

Unification pt 1. Spock gör entré.

tng unification 1 2

Jag hade extremt stora förväntningar på det här dubbelavsnittet. Efter McCoy och Sarek är det dags för giganten från orginalserien att göra ett framträdande i The Next Generation. Och, nej, jag menar självklart inte kapten Kirk, det här är ju Spocks moment på 2300-talet!

Det börjar med ett mysterium. Mitt i den allt mer spända och infekterade konflikten mellan Federationen och Romulanerna dyker plötsligt Spock upp på Romulus. Men ingen vet varför, ett spionfoto är enda skälet till att man vet att han ens är där. En konstig tidpunkt för en artighetsvisit tycker Federationen och ger Picard i uppdrag att ta reda på varför en av deras ambassadörer sover med fienden. Picard lånar skjuts med klingonerna (ett skepp med kamouflagmöjlighet), ordnar en fiffig förklädnad och beger sig till Romolus tillsammans med Data för att ta kontakt med Spock.

tng unification 1 6Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.

tng unification 1 3När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.

All eventuell episkhet till trots, så är det här och det nästföljande systeravsnittet från början avsedda som promotionverktyg inför den kommande Star Trek-filmen, som Nimoy  förresten var producent för. I varje fall anses det som förklaringen till att Nimoy spelade Spock i tv-serien för en för honom extremt låg ersättning. Och det är ett snyggt sätt att påminna The Next Generation-tittarna om originalbesättningen. I och med Unification 1 & 2 knöts de två Star Trek-universumen samman på allvar lagom till att originalcrewen snart skulle dyka upp på biograferna.

Jag tyckte att det här var ett bra avsnitt, en bra upptakt inför det som komma skall – men The Next Generation har så här långt inte lyckats leva upp till mina förväntningar i ett enda tudelat avsnitt…

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 209 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Sarek. Det där Spocks pappa blir senil och börjar….ha…känslor.

tng sarek 2Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.

tng sarek 5Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.

tng sarek 4Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.

Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.

Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.

Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.

tng sarek 6Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.

tng sarek 7Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.

Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.

Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.

 

Yesteryear. Den där Spock räddar livet på sig själv som sjuåring.

st yesteryear 2

“Vad skulle du ha sagt till dig själv som liten pojke, om du fick chansen att som vuxen få träffa dig själv som barn”. Det var en av min terapeuts favoritfrågor, tror jag. Hon brukade ställa den i lite lagom ledsen ton, och med ett lite inkännande ansiktsuttryck. Jag tror att hon skulle ha gillat Yesteryear, för i det här avsnittet får faktiskt Spock chansen att resa tillbaka i tiden och träffa sig sjäv som sjuåring. Och det visar sig att han har massor att säga till sitt yngre jag, om den krångliga relationen med pappan och om hur man ska hantera sitt känsloliv när man är hälften kontrollerad vulcan och hälften impulsiv människa. Resultatet blir ett riktigt fint avsnitt i The Animated Series.

st yesteryear 3

Handling: Enterprise återvänder till tidsportalen från The City on the Edge of Forever tillsammans med Federationens historiker för att spana på vad som hände förr i tiden. När Spock hoppar ut ur tidsportalen efter sitt uppdrag i det förflutna händer något oväntat. Ingen känner igen honom, förutom kapten Kirk som själv varit ute och rest i tiden. Alla andra undrar vem den stele mannen från Vulcan är, varför han har Enterprise-uniform på sig och hur det kan komma sig att han envisas med att låtsas vara bekant med personer som uppenbarligen inte ens vet vad han heter. Spocks nästa chock inträffar när han anländer till Enterprise, för där har en man från Andoria hans jobb. Något har hänt på någon av resorna i det förflutna som ändrat framtiden. I den verklighet han befinner sig nu så dog Spock redan som barn.

st yesteryearSpock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.

Det här är nytt: Att man vågar sig tillbaka i tiden igen efter hur det gick i The City on the Edge of Forever är ganska anmärkningsvärt. Lika imponerande är det att Enterprise-besättningen nu lyckats komma så pass överens med tidsportalens väktare att man smärtfritt kan fara fram och tillbaka i tiden. som man vill. Men viktigare än så: det här avsnittet innehåller den första flashbacken tillbaka till Enterprise-besättningens barndom. Tänk om man hade satsat på en hel serie av det – The Kids from Enterprise. Jag hade definitivt kollat.

Vi får också reda pst yesteryear 5å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.

Den konstigaste informationen om Spock som barn. Att han gillar practical jokes. Inte en egenskap som vi sett hos Spock som vuxen, direkt.

Betyg: 8/10. Det här avsnittet är exakt vad jag hoppades att The Animated Series skulle innhålla. En möjlighet att brodera ut Star Trek-universumet  utan att behöva bry sig om budgetar, skådespelare och kulissser. Sedan blir jag alltid fullständigt förvirrad av intriger kring tidsresor, och jag har nog fortfarande inte riktigt greppat hur det hänger ihop när Spock i seriens nutid egentligen redan är en produkt av att han senare far tillbaka till sitt yngre jag. Eller hur jag ska uttrycka det.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 2/16. Avsnitt 82 i min Startrekathon.

Journey to Babel. Mordgåta! Vulcanskt familjedrama! Falska huvudantenner!

st babel 3

Äntligen ett riktigt välskrivet avsnitt! Blir inte helt förvånad att det är D C Fontana som är upphovsperson. Hon framstår ju allt mer som firmans främsta förmåga. Här lyckas hon kombinera ett lönnmord på en diplomat, ge en insikt i Spocks komplicerade familjeförhållanden och samtidigt klämma in en dramatisk attack på Enterprise – allt i ett enda avsnitt.

Korsklippningen på slutet är oväntat rafflande för att vara Star Trek. Kirk är utmattad och svag efter att ha blivit knivhuggen av en attentatsman. Han nästan halvligger i sin kaptensstol när ett fiendeskeppanfaller Enterprise. Han får använda sina sista krafter till att försöka samordna skeppets försvar, samtidigt är hans bästa backup nedsövd på sjukan. Spock donerar blod till sin far som är på skeppet. Men han måste genomgå en akut hjärtoperation som McCoy försöker genomföra medan Enterprise skakas av explosionerna från det främmande skeppets attacker. SÅ DRAMATISKT!

st babel 2Jag gillar också att det här avsnittet inte känns så klaustrofobiskt som serien ibland kan bli, här ingår Enterprise i ett större sammanhang. Man är verkligen en del av federationen, inte bara ett ensamt skepp som färdas i en glest befolkad del av galaxen. Kort sagt, det blir mindre av sagan om Enterprise på upptäcksfärd i underlandsrymden, istället får vi en inblick i den realpolitiska verkligheten inom federationen. Fast den diplomatiska polishen verkar ganska tunn, även i de storpolitiska sammanhangen i galaxen. Smockan hänger i luften när de olika folkslagens representanter möts på ett mingelparty..

Skådespelaren Mark Leonard gör förresten sin märkliga Star Trek-comeback i det här avsnittet. Under första säsongen spelade han ju en romulansk kapten i avsnittet Balance of Power. Nu har han fått trä på sig lösöronen igen, den här gången för att spela Spocks pappa Sarek. Och det är väl hela sidohistorien med Spocks familjeförhållanden som jag gillar bäst i det här avsnittet. Som när Spock och pappan försöker överträffa varandra med logiska krumelurer för att både kunna vara osams, och samtidigt hävda att det inte är några känslor inblandade. Och så mamman i familjen som insisterar på att berätta om Spocks barndom. Hur förtjust han var i familjen husdjur, till exempel. Eller påminna honom om hur han blev mobbad av de andra barnen för att han var till hälften människa.

st babelAndra höjdpunkter: Kirk tar helt omotiverat av sig sin tröja, det var ett tag sen sist. Vi får också se att sjukstugan använder sig av någon sorts högteknologiskt dragqueenförband – bandagen är nämligen försedda med glitter. Och, kanske störst av allt, visst är det här första gången vi får se en alien med antenner på huvudet i Star Trek? Som jag längtat.

st babel 5Sammanfattning: Välskrivet, tajt avsnitt som lyckas fördjupa rollfiguren Spock och vidga Star Trek-universumet ,samtidigt som det innehåller något så pass kontroversiellt som ett politiskt lönnmord. Det är väl egentligen bara den där konstiga grismasken som drar ner betyget. 9/10