Det har knappast funnits någon tid för abstinens efter det där allra sista avsnittet av The Next Generation. Om bara några blogginlägg är det dags för mig att se den allra förstaTNG-långfilmen. och fram tills dess har jag kunnat hålla mig sysselsatt genom att sträckläsa den åttonde säsongen av serien i bokform, Jag pratar om Warped, en kärleksfull men också ganska elak drift med hela The Next Generation-konceptet. Boken är utformad som en guide till en påhittad åttonde säsong, och listar 26 avsnitt med samma upplägg som finns i companionböcker och på sajter på nätet: En kort sammanfattning av handlingen i avsnittet, en listning av några minnesvärda citat och till sist en uppräkning av olika misstag och struligheter som gjordes vid inspelningen (även om det i det här fallet ju aldrig gjordes någon inspelning, men ändå).
Boken började som ett twitterkonto (@TNG_S8) skapat av Star Trek-nörden och komediförfattaren Mike McMahan, som bland annat arbetat med den animerade tv-serien Rick & Morty. Han förklarar själv i boken hur han är den typen av fan som gillar b-handlingarna i avsnitten mest. Alltså inte den stora viktiga huvudintrigen, utan den där lite fjantiga handlingen som händer liksom lite i bakgrunden. Ett av de bästa exemplen är väl avsnittet där Data funderade på att anlägga skägg.
Tänk ändå om man ändå hade fått ha McMahan sidan om sig i tv-soffan när man kämpade sig igenom de sju säsongerna. En sån som man kan himla med ögonen ihop med när avsnitten börjar flippa ut och bli lite corny – samtidigt som bägge vet att det är just det här lite töntiga som vi egentligen gillar bäst.
McMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:
1. Data och Geordi som skeppets två nördiga barnrumpor ( mest av allt påminner de om Troy & Abed i Community, faktiskt).
2 Intriger som på olika sätt handlar om Rikers sexappeal (som när de aggressiva kolibrierna på planeten Laap Ri alla blir kära i honom och täcker hela hans kropp för att komma nära någon som är så macho och attraktiv).
3. Något där Wesley Crusher gör bort sig eller försöker berätta för alla om sin tillvaro som en energiform (ja, McMahan väljer att skriva tillbaka Crusher i serien igen. Hur ska man kunna göra komedi av Star Trek utan honom?).
4. Handlingar där Picard på något sätt fastnar i turbohissen (i alla fall fram tills dess att Picard reser tillbaka i tiden och ser till att hissar på rymdskepp aldrig uppfinns, i stället har man trappor ombord på Enterprise i fortsättningen).
Jag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.
McMahans storylines är ju helt bisarra, men det roliga är att han trots det hamnar väldigt nära saker som faktiskt hänt i serien (som när en av hissarna på Enterprise utvecklar ett eget medvetande, det avsnittet har vi ju nästan sett). McMahan är en nörd som verkligen kan sitt ämne, men som samtidigt har humor nog att skratta åt hela fenomenet. Nu skulle jag bara behöva en likadan bok om Deep Space Nine för att hålla mig flytande de närmsta åren.
Tack för tipset, LDL!
Betyg: 10/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt. Och så några böcker och dokumentärer på det dårå.
Jag var ganska upphetsad när jag först läste lite kort om det här avsnittet. The Outcast verkade ju bli det första avsnittet någonsin där Star Trek-universumet avhandlade könsidentitet och normavvikande sexuella läggningar. Ett välkommet avbrott från den monotoni med binära kön och heterosexuella läggningar som funnits hos i stort sett alla de utomjordiska civilisationer man träffat på i galaxen. Man snuddade i och för sig vid temat i 
Därför kändes J’naiierna i det här avsnittet spännande – en androgyn ras som det inte existerade någon bestämd könsidentitet alls hos. Ännu mer intressant blir det när man förstår att det håller på att uppstå en flirt mellan Soren från J’naii och Riker från Enterprise (även om det förstås kändes lite fegt att Soren spelade av en skådespelare som väldigt lätt gick att identifiera som en kvinna).
Jag tycker att de fick till det här avsnittet riktigt bra, och lyckades avhandla ett hbtq-tema utan att det blev klyschigt eller förutsägbart. Det glädjer mig också att läsa i boken Captains’ Log att Jonathan Frakes (Riker) håller med om det konventionella i att låta hans rollfigur bli kär i en androgyn varelse som spelas av en kvinna. Hade man valt det andra sättet hade det här avsnittet kunnat blir gränsöverskridande och legendariskt på allvar. The Outcast sätter förstås också fingret på en del märkliga saker ombord på Enterprise. Inte bara är heterosexualiteten och binära kön det enda kända i universum så här långt – det faktum att kvinno- och herruniformer finns ombord (jag tänker kanske främst på Trois kroppsstrumpor), att kvinnor är de enda som sminkar sig, att det finns kvinnorfrisyrer som ser ut som de i vår tid och bara kvinnorna har urringade outfits. Visst är det ändå märkligt att heterosexualiteten och normativiteten är så stark, ända in i det som ska föreställa en tid med nya perspektiv och kontakt med folk från hela galaxen.
Silicon Avatar börjar lika moraliskt som det brukade vara i gamla slasherfilmer där sexuell frihet genast bestraffades med döden, fast i det här fallet hinner ingen ens ligga. Riker har bara blivit uppraggad av en av de kvinnliga nybyggarna på Melona. Menande blickar har utbytts. Hon har utlovat en sparad ranson av torkad currykyckling i sitt tält – vilket antagligen är kod för något riktigt perverst med tanke på Rikers ansiktsuttryck när hon säger det. Men när sexträffen till sist är spikad hörs plötsligt ett märkligt ljud från skyn, och kristallväsendet börjar förvandla den grönskande planeten till aska och grus.
Det visar sig att Karrs son var en av de som dog på Datas hemplanet. En hel del dålig stämning uppstår när hon inte litar på Data på grund av hans äldre brors roll i massakern på deras hemplanet, något som i vanlig ordning inte rör Data i ryggen (är det någon del av honom som verkligen inte är mänsklig så är det förmågan att aldrig känna sig kränkt). När det sedan visar sig att Data har Karrs sons loggar och dagboksanteckningar lagrade i sina minnesbanker så slår Marrs skepsis över till ett lätt förvirrat tillstånd där hon börjar se på Data som ett slags reinkarnation av sonen. Scenen där Data börjar tala med sonens röst är väl den som jag kommer att minnas från det här avsnittet. Tillsammans lyckas i alla fall hon och Data komma på ett sätt att spåra varelsen, och det är nu som veckans moraliska dilemma formuleras.
Det verkar som om kollen på personalen inte är den bästa inom Stjärnflottan. Det här är 
backs när man har ett holodäck och en dator där man kan programmera in allas vittnesmål. Sen trycker man på en knapp och så spelas de olika versionerna av händelsen upp. Det är lite som att gå på teater, men med en datorgenererad kopia av personerna i fråga i huvudrollen. Snyggt och praktiskt, men extremt plågsamt för Riker då holodäcket i det här avsnittet används för ett slags förberedande rättegång där han anklagas för att 1. ha antastat en kvinna sexuellt, 2. mördat hennes man, 3. sprängt en hel rymdstation i luften för att dölja spåren av det han gjort.
Det här påminner om: Rashomon då, och ett gäng andra rättegångsdramer i Star Treks historia som 
Höjdpunkten är: Datas konstkritik-rant i avsnittets början, där alla på krokikursen ombord på Enterprise får bra betyg – utom Picard. En sån där gullig meshumor som bara Star Trek kan komma undan med.
Gillade inte: Att det är så HIMLA självklart för alla i Enterprises hjärntrust att Riker inte kan ha varit ett superslemmo mot forskarfrun. Vi såg faktiskt hans mer eller mindre predatoriska drag till exempel i