Tag: Rättegång

ENT: Judgement. Det där Archer står inför rätta i en klingonsk domstol.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Så var det dags igen. Bara två avsnitt efter att Archer suttit i en fångtransport anklagad för att vara en smugglare, så har han hamnat inför klingonsk domstol i stället. Det är inte lätt att vara människa i den här galaxen, tänker jag. Inte bara för att man hamnar i trubbel hela tiden, alla utomjordingars rättssystem är dessutom groteskt ineffektiva och orättvisa. Som nu, i en rättegång där Archer från början inte ens får ge sin sida av historien utan ska dömas utifrån vad andra påstår att han sagt och gjort.

Det nöjer han sig förstås inte med, utan i det som är avsnittets minst trovärdiga vändning så lyckas han på bara några minuter inspirera sin försvarsadvokat, Kolos, att ta strid emot systemet. Tydligen var rättssäkerheten bättre förr i det klingonska imperiet, så försvararen hänvisar till lite gamla regler och lyckas övertala domaren till att låta Archer vittna.

Archer är alltså anklagad för att ha hjälpt flyktingar från en klingonsk koloni, som kommit till hans skepp utmattade och uthungrade. Fast klingonerna kallar de här personerna för rebeller, och hävdar att Archer har varit medskyldig i en konspiration mot det klingonska imperiet. Det blir lite Demonernas Port/Rashomon i början av avsnittet, när ett klingonskt befäl och Archer ger helt olika versioner av det som hänt. I Archers version har han gett humanitär hjälp till flyktingar i nöd. Folk som till sist tröttnat på att vänta på hjälp och förnödenheter från klingonerna som ockuperat deras planet, där de verkar ha lämnats åt sitt öde.

Men trots det övertygande vittnesmålet och en advokat som gör sitt jobb för första gången på åratal så menar domaren att Archer är skyldig. Tack vare att Archer faktiskt uträttat en del fint åt klingonerna (som när han räddade ett skepp som höll på att gå under) så slipper han dödsstraff. I stället får han livstids i en dilithiumgruva. En plats där ingen överlever längre än sex månader.

När advokaten opponerar sig mot domen så får han också följa med ner i gruvan. Sedan blir Archer räddad, men advokaten stannar kvar. Fast besluten att ta sitt straff:

KOLOS: I’ve been an advocate for fifty years, and I spent the last twenty of them standing in that tribunal playing my part, holding my tongue, and all the while honourable men were being sent to places like this without the benefit of a defence. And then I was assigned your case. You told me that on your world a few courageous people made a difference. I’m not sure I have the courage, but I know I’ll never be able to restore honour to my people living as a fugitive.

ARCHER: You realise what that means. You said most prisoners here don’t survive a year.

KOLOS: Most prisoners here have very little to live for.

Ett avsnitt som var betydligt mer underhållande än jag först trodde. Fast vid närmare eftertanke så brukar ju rättegångsdramatik i rymden vara rätt kul – som i Star Trek VI, som det här avsnittet påminner en hel del om. Min invändning här är väl några frågetecken som aldrig rätades ut. Som varför Kolos bestämde sig för att bryta med systemet just den här gången, varför domaren lyssnade på honom när han gjorde det, och vad Kolos tror att han kan förändra genom att fortsätta att tjäna sin straffarbetesdom? Eller hur det kan verka så extremt enkelt för Reed att bara spatsera rakt in i ett klingonskt fängelse och ta med sig sin polare ut igen. Lite mer schematiskt än djuplodande, helt enkelt. Men samtidigt ett avsnitt utan så mycket dödtid. Det går undan här.

Kan för övrigt lägga till en notering om maten i det här avsnittet. Som att stackars Archer inte gillar maten man får i klingonska fängelser. Han uppskattar helt enkelt inte den bit Tarq han får sig tilldelad, trots att Phlox intygar att den är full av näring. Och så dricker man blodvin här, första gången i tidslinjen som en människa gör det!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 706 tv-avsnitt.

VOY: Author, author. Det där hololäkaren skriver ett holodrama och lyckas kränka hela Voyagerbesättningen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Plötsligt händer det. Genom någon supersmart teknisk innovation så kan Voyager kommunicera med Jorden elva minuter varje dag. Genast dras ett stort lotteri igång där besättningen ordnas i en gigantisk telefonkö. Efter snart sju år i deltakvadranten är det äntligen dags att ringa hem.

Men de regelbundna kontakterna med Jorden får oväntade konsekvenser. Som när hololäkaren får för sig att använda den numera dagliga dataströmmen till Jorden för att sälja in sig själv och ett egenhändigt ihopsnickrat holoäventyr till en känd förläggare. Photons be free heter storyn och handlar om holofobi och förtryckta hologram. Huvudperson är en hololäkare som blir förtryckt av den ondskefulla och brutala besättningen ombord på rymdskeppet USS Voyeur, som planlöst far runt i deltakvadranten. Jo, nyckelromansförklädnaden är minst sagt genomskinlig.

Hololäkaren har använt Voyagers besättning som grund för alla sina figurer, men bytt ut detaljer på ett lite småkäckt vis, Paris heter exempelvis Marseille och har mustasch medan den Chakotayliknande holofiguren har en annan ansiktstatuering än sin förlaga. De där smådetaljerna hade säkert bara tagits som en rolig grej om inte hololäkaren också gjort brutala nidbilder av alla i sin närhet. Den kvinnliga kaptenen ombord på Voyeur är till exempel extremt hårdför, och drar sig inte för att döda medlemmar ur sin egen besättning när holodrama-hololäkaren inte vill låta besättningsmedlemmar från bryggan gå före i vårdkön.

När Paris får testköra holoäventyret blir han förstås upprörd och kränkt över hur hololäkaren beskrivit sin tid på Voyager, och tipsar därför de andra i ledningsgruppen om att ta sig en titt. I en rad komprimerade holodäcksäventyrklipp får vi får sedan se hur de en och en, med växande obehag, tar del av hololäkarens verk. När hololäkaren blir konfronterad med vad han gjort hävdar han sin konstnärliga frihet. Dags för Paris att träda in och skriva ett holodäcksäventyr där det är hololäkarens tur att utmålas som osympatisk och känslokall. Då trillar poletten ner, men för sent.

När hololäkaren kontaktar förlaget för att arbeta om äventyret (och göra sina kollegor mer sympatiska) så får han inget gehör. Tvärtom. Förlaget släpper äventyret som det är, utan att bry sig om varken hololäkaren eller Janeways protester. Förlagets argument är att hololäkaren inte skyddas av upphovsrätten eftersom han är…ett hologram. En händelse som ser ut som en tanke. Det är ju ganska svårt att avfärda holoäventyrets tes om att hologram är förtryckta, när till och med förlaget som ger ut äventyret behandlar hologrammet som skrivit det som skit.

Federationen är ungefär lika road av den här nidbilden av Voyagers besättning som personalen ombord, så ganska snabbt står det klart att ärendet måste redas ut i domstol. Här förvandlas alltså Author, author till en opretentiös coverversion av The Next Generation-avsnittet The Measure of a man. Då handlade det om Datas mänskliga rättigheter, nu är det dags att ompröva hologrammens livssituation. I alla fall i förhållande till upphovsrätten.

Den här intrigen varvas sedan med b-handlingen som består av ett antal samtal mellan Voyagers crew och Jorden. Eftersom Seven sköter tekniken under samtalen så tjuvlyssnar hon också på allas konversationer, i bland följt av en syrlig kommentar kring vad hon hört. Bland annat så får hon ta del av hur Kim utsätts för prestationsångestframkallande tjat av sina föräldrar. Lite har han väl sig själv att skylla, han har eventuellt målat upp sig själv som Voyagers mest hjältemodige besättningsman. B’Elanna Torres farsa hör också av sig, efter många år har han bestämt sig för att återupprätta kontakten med sin dotter (snygg upphämtning av hennes origin story för några avsnitt sedan). Till sist bestämmer sig Seven för att det kanske är dags att hon själv gör ett samtal, till en av de släktingar som hon har kvar på Jorden. En konversation där Seven hela tiden missförstår det som är menat som dråpliga barndomsminnen.

IRENE HANSON [on screen]: You can imagine my reaction when Starfleet told me to expect your call.
SEVEN: I experienced some apprehension myself.
IRENE HANSON [on screen]: You seem like a lovely young woman. But you were the most stubborn six-year-old I’ve ever met. Your parents left you with me for a weekend, and you were so angry you locked yourself in my guest room and refused to come out.
SEVEN: That must have been inconvenient for you.
IRENE HANSON [on screen]: Oh, I coaxed you out eventually with a strawberry tart.
SEVEN: I’m very fond of strawberries. I didn’t realise I’d eaten them as a child.
IRENE HANSON [on screen]: You couldn’t get enough of them. Of course, you didn’t hesitate to point out if they weren’t perfectly ripe.
SEVEN: I’m sorry if I insulted you. Perhaps I shouldn’t have called.
IRENE HANSON [on screen]: No, I’m very glad you did. It’s wonderful to see you again, Annika.

Author, author är ett smart sätt att följa upp säsongens minitema kring hologrammens mänskliga rättigheter. I avsnittets sista scen inser vi dessutom att den första versionen av hololäkarens äventyr redan börjat spridas bland hans hologramtvillingar nere i en gruva. Kanske kommer hans arbete att leda till en revolution så småningom, trots allt. Och för oss som inte lever i Voyager-universumet så blev det i varje fall riktigt bra tv. Author, author är ju lite som Voyagers tappning av ett spegeluniversum, fast lite mer underhållande eftersom allt är filtrerat genom hololäkarens självupptagna och självförhärligande filter.

Mitt enda problem med det här avsnittet är kanske att jag tycker mig se alldeles för lite självrannsakan hos besättningen på Voyager. Visst har hololäkaren överdrivit saker och ting i sitt holoäventyr, men han har inte fel i allt. Jag har rätt ofta reagerat på att folk är så taskiga mot hololäkaren, framför allt i inställningen till hans ambitioner kring att stiga i rang, utvecklas, få åka på konferenser eller knyta kontakter med andra civilisationer. Hololäkaren, Neelix och Seven of Nine är det alltid okej att skratta bakom ryggen på (ibland även Tuvok).

Jag framstår kanske som en totalt humorlös pk-riddare här, men ser ju att serieskaparna känt lite samma sak i och med det här avsnittet. Att det är dags för lite upprättelse för stackars Hololäkaren. Däremot får Janeway komma väldigt enkelt undan i det här avsnittet. Sättet hon elegant byter fot i diskussionerna är imponerande. Först är hon jättearg på hololäkaren för vad han skrivit, sedan vill hon framstå som hans ende vän i världen. Men oavsett taktik så är slutsyftet med bägge ställningstagandena att stoppa utgivningen av holoäventyret där hon framstår som en tyrann. Janeway skyr tydligen inga medel för att få det hon vill ha.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 656 tv-avsnitt.

DS9: Rules of Engagement. Det där Worf står inför rätta.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

ds9 rules of engagement 4

Så var det dags för ett rättegångsavsnitt igen. Senast det hände i Deep Space Nine var väl när Dax var anklagad för mord i säsong ett. Den här gången är det Worf som anklagas för att ha skjutit ner ett klingonskt fraktskepp. I och för sig i samband med att klingonerna attackerade Defiant och en konvoj med flyktingar som de skulle skydda – men likväl ett civilt skepp med massor av vanligt folk på.  Själva rättegångsmomentet handlar om Worfs motiv – var det ett misstag i stridens hetta, eller ett utslag av att han är en del av den klingonska krigarkulturen?

ds9 rules of engagement 2Det är lite skevt, det här avsnittet. Redan från början är det ju uppenbart att klingonerna egentligen inte är ute efter att Worf ska bli utlämnad till dem, utan istället vill använda det som hänt för att vinna stragetiska fördelar i deras pågående annektering av cardassiskt territorium. En avsikt som inte går att missa, eftersom man på ett väldigt klumpigt sätt skrivit in det i den klingonske åklagarens Ch’Poks repliker. Ingen undertext här inte.

CH’POK: When Worf is extradited, the Federation will be forced to admit that one of its officers committed a massacre. That will put you on the defensive throughout the quadrant. And while you’re busy trying to repair a badly damaged reputation, we’ll find ourselves with certain opportunities.
SISKO: An opportunity to annex more Cardassian space and set up additional military bases in this sector?
CH’POK: Possibly. But in any case, Worf is about to present us with something we never could have won in battle. Sympathy. Any move we make against you will be seen as a legitimate response to an outrageous slaughter.

Worf är alltså blott en bricka i ett större spel. Så långt är jag med. För mig är det snarare själva premissen för rättegångsförhandlingarna som känns lite…märkliga. Worf har ju tjänstgjort en massa år i Starfleet, men först nu är det alltså dags att avgöra om han kan göra sitt jobb trots att han är klingon? Själva frågeställningen känns lite väl rasistisk för att fungera inom Federationen, även om det nu är klingonerna själva som försöker väcka misstro mot Worf:

CH’POK: What matters to us is what was in Worf’s heart when he gave the order to fire. Was he just a Starfleet officer doing his duty or was he a Klingon warrior revelling in the battle? That is why I am here. Because if he was a Klingon lost in the bloodlust of combat, only we can judge him, not you.
SISKO: We can’t put a man’s heart on trial. It’s a subjective issue that cannot be reasoned in a court of law. I ask that the advocate be limited to arguing the evidence in this case.
CH’POK: Someone told me this was a search for the truth. Should we not follow that search wherever it takes us?

ds9 rules of engagementSen piffar ju avsnittsregissören LeVar Burton (aka Geordi i TNG) upp den här anrättningen genom att dramatisera vittnesmålen på ett lite annorlunda sätt. Vi får inte bara se flashbacks som bygger på var och ens berättelse, utan i slutet av varje sån scen bryter huvudpersonen illusionen och börjar prata rakt in i kameran – som om det vore ett avsnitt av House of Cards, ungefär. Greppet är förstås extra effektivt första gången det används, för då var jag helt säker på att Rules of Engagement skulle visa sig vara en clip show med återanvändning av klipp från gamla avsnitt. Det var scenerna där Dax kampsportar med Worf i Sons of Mogh i en urringad top som gick i repris, trodde jag. Men kände mig lurad när Dax började ge sitt vittnesmål mitt i scenen. Snyggt.

Ron Canade är också en tillgång för det här avsnittet, han är grymt bra som Ch’Pok – den klingonske åklagaren. Men det hjälper liksom inte. Jag tycker att hela grundförutsättningen för avsnittet känns onödig. Sen blir jag sådär tv-rättegångsirriterad när Ch’Pok får komma undan med att prata om Worfs son Alexanders heder under ett förhör. En provokation som sedan leder till att Worf slår ner Ch’Pok.

ds9 rules of engagement 3Allt det där kvittar, eftersom Odo på okänt vis lyckats ta reda på att det klingonska fraktskeppet var obemannat och att hela passagerarlistan kom från ett annat rymdskepp som gått under. Klingonerna hade hela tiden tänkt använda sig av fraktskeppet som en provokation och ett lockbete. Igen en sån där lösning på en gåta som bara kommer som en blixt från klar himmel. Inget vidare snyggt manusarbete, tycker jag. Men troligtvis är twisten som manusförfattarna tänkt sig själva avslutningen på avsnittet, där Sisko först skäller ut Worf och sedan förklarar för honom att han någon gång i framtiden kommer att bli en bra kapten. Det här självpåtagna mentorskapet som Sisko håller på med gentemot Worf börjar snart likna trakasserier på arbetsplatsen.

Måttligt imponerande avsnitt, som framför allt hålls vid liv av LeVar Burtons regi och Ron Canadas creepighet. Worf själv sitter mest och ser stel ut, sådär som han mest fått göra hela sin tid i Deep Space Nine. Är faktiskt riktigt irriterad på det där, tycker att man slarvar bort en rollfigur som jag faktiskt gillade i The Next Generation.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 423 tv-avsnitt. 

Court Martial. Det med rättegången. Och kyssen på bryggan.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

st court 4

Det roliga med en serie som Star Trek är att den under sin huvudgenre – science fiction – sedan kan röra sig mellan en rad olika subgenrer. Vissa avsnitt liknar rena krigsfilmer. Andra påminner mest om historier om upptäcksresande och äventyrare. Ibland är det filosofiska och metafysiska bryderier som utgör ett avsnitts tyngdpunkt.

st court 2Court Martial är, som namnet antyder, ett rättegångsdrama i rymden. Kirk står anklagad för att ha förorsakat en besättningsmans död. Tydligen har han skjutit iväg någon sorts forskningsskyttel, utan att ha gett mannen ombord på den tid att söka säkerheten ombord på Enterprise. Mitt stora problem med det här avsnittet är att jag liksom inte förstår grundpremissen. Vad är det för liten farkost, varför måste den skjutas iväg och hur kan det vara så litet mellanrum mellan knapparna på Kirks kontrollpanel? Jag hade tryckt fel hela tiden. Kirk måste verkligen ha nätta, smala små fingrar för att slå rätt tangenter varje gång. Men oavsett handstorlek, så måste förstås rättvisa skipas. Har Kirk varit för trigger happy? Hatade han sin besättningsman? Var han inloggad på Tinder samtidigt som han skulle köra rymdskepp? Detta ska avgöras på en rättegång på Stjärnbas 11 – vårt första besök på de intergalaktiska resornas motsvarighet till en järnvägsknut.

st court 3En sak att tänka på: Court Martial är till allra största delen en så kallad bottle episode (ett uttryck jag lärde mig när jag såg på Community och avsnittet Cooperative Calligraphy, som förstås är ett typexempel på en bottle episode, vilket rollfigurerna i avsnittet också påpekar några gånger). Enligt Wikipedia (rätta gärna mig om det är fel) myntades begreppet just vid produktionen av Star Trek. Avsnitt som helt och hållet utspelades på skeppet Enterprise kallades för “Ship in a bottle”. Uttrycket bottle episodes har sedan blivit ett begrepp för avsnitt med låg budget, ofta inspelade i befintliga scenografier, utan gästskådespelare och specialeffekter. Gärna typ två personer i ett rum under hela avsnittet. Det är avsnitt som spelas in när säsongsstarter och -avslutningar gått över budgeten. Samtidigt, har det visat sig, kan just de här avsnitten bli enormt populära. Med mycket dialoger och lite handling blir de ofta tv-seriernas motsvarighet till kammarspel, med plats för fördjupning av rollfigurerna.

Nu fullkomligt kryllar det här avsnittet av gästskådespelare, men i första hand är Court Martial ett dialogdrivet drama som faktiskt, för en gångs skull, gick under budget och minskade underskottet för Star Treks första säsong.

st court 5Kanske har jag börjat irritera mig en smula på den gode kapten Kirk. Jag gillade nämligen avsnittets första del bäst. Här fick jag för första gången i serien se Kirk ifrågasatt och illa omtyckt – ja, nästan mobbad. Som när han går ut för att ta en drink på Stjärnbasens bar och hela hans gamla klass sitter där och hatar honom för att han tagit livet av deras polare. Och när Kirk träffar sin gamla kärlek Areel Shaw så visar det sig att det är hon som ska vara åklagare i rättegången mot honom. För mig var det nästan en lättnad att se Kirk i riktig motvind. Hans nonchalanta sätt och instabila humör är inte alls lika vinnande när han sätter sin fot utanför Enterprise brygga.

Men ganska snart förstår jag att manusförfattarna känt sig tvingade att kompensera denna korta stund av tvivel på vår hjälte med att låta resten av avsnittet vara smockfullt med goodwill för Kirk. När avsnittet närmar sig sitt slut har vi fått lära oss att Kirk inte bara är ofelbar, han har också fått en oändlig mängd utmärkelser för äventyr som vi tittare inte fått vara med på.

st courtBäst: Diagrammet över de olika skeppen i rymdflottan med staplar och rubriken Star Ship Status, som sitter på en vägg på Stjärnbas 11. Den skulle jag vilja få förklarad för mig. Länge och omsorgsfullt.

Konstigast: I en scen mot slutet av avsnittet går McCoy runt med en vanlig mikrofon och försöker låtsas att det är ett högteknologiskt ljudverktyg från framtiden.

Sämst: Kirk står och hånglar på bryggan. Inte okej! Det får finnas någon måtta på kaptenens snusk.