Det kanske är en bra idé att kolla på Discovery-avsnitt just de dagar som jag varit uppe sedan fem på morgonen och haft det lite extra stressigt på jobbet. Utmattad helt enkelt. Eller så var mitt extremt starka engagemang i just det här avsnittet bara ett bevis på hur bra det faktiskt var. Oavsett hur det hänger samman så är The Red Angel lätt det avsnitt av Discovery som gjort starkast känslomässigt intryck på mig. Och då tänker jag inte på den där dramatiska fejkdöd-scenen, utan snarare några ögonblick tidigare i det här avsnittet. Scener som faktiskt fick mig att sitta och snyfta framför datorn.
Som jag skrev i ett svar på en kommentar från Kaj om förra avsnittet, så känns det ibland som om Discoverys berättande är lite för stressat för sitt eget bästa. Att producenterna varit så oroliga för att serien ska bli corny eller töntig att man drivit upp tempot på bekostnad av fördjupningen. Kaj skrev om det faktum att så få av rollfigurerna på bryggan fått något egentligt spelrum i Discovery, och att till exempel Airiam inte presenterades mer utförligt förrän det var dags för manusförfattarna att ta livet av henne. Det är som om det inte riktigt finns plats för någon annan i den här säsongen utom Spock och Burnham och dynamiken mellan de två, även i de avsnitt när Spock varit försvunnen. Det här har till och med gått ut över skildringen av Burnham själv, som känts väldigt statisk och sammanbiten så här långt. Lyckligtvis förändras allt det i och med det här avsnittet.
För de scener i The Red Angel som fick mig på fall var just de som handlade om Burnhams uppdämda känslor, som nu äntligen börjat läcka och ta sig upp till ytan. Som när Leland nu till sist berättade sanningen för Michael om hennes föräldrar, och orsaken till att de dödades. Och vi får se chocken i Michaels ansikte när hon inser att den modell för orsak och effekt som hon bestämt sig för att tolka händelsen utifrån inte alls stämmer med verkligheten. Här har hon gått och skuldbelagt sig själv under alla dessa år, och så var föräldrarnas död i själva verket konsekvensen av ett uppdrag för Sektion 31.
Det är förstås en ordentlig smäll för Burnham att tvingas inse att mycket av det hon trott sig veta om sina föräldrar inte varit sant. De var i själva verket hemliga agenter, som till och med lurade sin dotter. Sån tur att Michael kunde avreagera sig på Leland. Han fick till och med smaka på två smällar när Burnham bestämde sig för att använda honom som boxboll.
Scenen mellan Spock och Burnham som följde på det här var också jäkligt fin. Spocks torra logik när han förklarade för Michael att hennes känslomässiga reaktioner var okej. Det kändes faktiskt som om de äntligen hittade fram till varandra här. Och, på tal om att få kontakt med varann, nu blev jag lite osäker men kan det ha varit så att jag blev lite tårögd även av scenen där Burnham och Tyler står och hånglar? Också ett fint möte, om än av en annan typ, som också kändes som ett viktigt avbrott i Discoverys hetsiga tempo. Äntligen fick vi se lite konsekvenser av den emotionella berg-och-dalbana som Burnham varit med om när det gäller Tyler.
Däremot blev jag faktiskt inte alls lika berörd av det här avsnittets stora paradnummer. Scenerna där Discoverys personal bestämt sig för att fånga den röda ängeln genom att låta Burnham långsamt dö. Jo alltså, det som hände var sjukt oroande och störigt, men också så pass knäppt att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Man har alltså kommit fram till att den neurobiologiska profilen från den röda ängelns uppenbarelser stämmer in på Burnham. Man har också konstaterat att ängeln uppenbarar sig när Michael är i fara. Varpå den logiska slutsatsen alltså är att utsätta Burnham för livsfara för att kunna fånga in ängeln. Man har nämligen dessutom kommit fram till att den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv i universum också slinker in när den röda ängeln öppnar sina tidsportaler. För att bli av med AI-angreppen måste man alltså stoppa den röda ängeln.
Som jag berättat tidigare så har min hjärna lite svårt att greppa det där med tidsresor och dess konsekvenser, tycker ofta att det känns som om det finns miljoner logiska invändningar kring allt som händer i den här typen av äventyr. Men även utan en djup förståelse för riskerna med tidsresor, framstår det inte som outsägligt korkat att lägga sig i och sabotera den röda ängelns planer? Om hen nu existerar i framtiden och ändå verkar ha lite koll på vad som måste göras för att inte galaxen ska tas över av en den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv, ska man då verkligen hindra hen från att genomföra sin plan? Är det verkligen en bra idé?
Hela idén bakom att man ska försöka fånga den röda ängeln är ju dessutom baserad på minst sagt opålitliga källor. Dels är det de sista meningarna som Airiam yttrade innan hon sögs ut genom en luftsluss och dog, det där om att allt handlade om Burnham och att hon skulle ta reda på mer om “projekt Daedalos”. Är vi verkligen helt säkra på att det var Airiam som sa det där, och att hon inte just då var styrd av den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen?
Den andra källan till information är en fil som, mycket påpassligt, upptäcks i den döda Airiams datorsystem märkt med “Project Daedalos”. Det är där som den neurobiologiska profilen av den röda ängeln finns. En profil som alltså bevisar att det är Michael som hoppar fram och tillbaka i tiden för att korrigera tidslinjen. Vem har glömt den där mappen där och varför, tro? Eventuellt den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen (kanske ska vi döpa den där AI:n till DOAISVDAIBLIG, eller eventuellt bara kalla den för Control i fortsättningen?).
Det finns dessutom ett uppenbart problem med teorin kring att det är Michael som är den röda ängeln och som stört mig ett tag nu. Hur kan Burnham ha rest tillbaka i tiden för att rädda sitt eget liv som barn? Om barnupplagan av Burnham inte klarat sig undan det där monstret som jagade henne tack vare att den röda ängeln visat Spock var Michael befann sig, så hade väl hon dött redan som barn. Det vill säga, inte finnas till i en framtid där hon kunde resa tillbaka i tiden för att rädda sitt liv? (Den här problematiken var i och för sig inte något problem i den animerade seriens avsnitt Yesteryear, där Spock reser tillbaka i tiden för att rädda sig själv).
Nu löser man ju den bristande logiken när det gäller just den händelsen, när man här avslöjar den röda ängelns verkliga identitet. Den röda ängeln är Burnhams…MOR! Men hela det här infångandet känns mer och mer som en ond plan från DOAISV…förlåt, Control. För vad var det annars som petade in något i ögat på Leland när han stod och identifierade sig själv med en ögonavläsare? Den som borde ha mest att tjäna på att den röda ängeln oskadliggörs är väl just Control.
En sak som är lite lustig är ju att Spock gått runt och pikat Burnham flera gånger för hennes Jesus-komplex, att hon jämt ska bära och försöka lösa alla andras problem. Och vad är sedan lösningen på gåtan med den röda ängeln? Jo, att Burnham dör och återuppstår. Får hoppas att det där blir ett slags katharsis för henne. Efter att hon mer eller mindre fått lajva Jesus, så kanske hon kan släppa det där. Om inget annat så lär den där lilla grejen om att Burnhams morsa aldrig dog i den där klingoniattacken hålla henne sysselsatt. Men hur ska hon kunna förlåta att morsan flydde genom en tidsresa istället för att ta hand om sin dotter? Å andra sidan ser ju mamma Burnham inte heller så himla glad ut över att bli fångad och återse sin dotter. Kanske är hon en sur version från något spegeluniversum?
In other news, kan vi väl konstatera att den traumatiserade doktor Culber försöker sno åt sig gratis terapitimmar hos amiral Cornwell i det här avsnittet. Han inser att han kanske borde bokat tid först, när hon ganska snart blir avbruten av annat jobb. Men Cornwell verkar dock ha sin diagnos av Culber tämligen klar även bara efter några meningar. Hennes råd? Typ, slappna av lite och våga leva. Får se om Culber till sist inser att han kanske inte måste undvika den person i universum som älskar honom allra mest?
Sedan kanske jag ändå bara måste kommentera klädkoden hos Sektion 31. Måste man klä sig i svart läder bara för att man jobbar inom underrättelsetjänsten? Och dessutom med nitar, Georgiou? Gud, så fånigt.
Ett avsnitt vars äventyr sker inne i huvudet på huvudpersonerna slår datoranimerade specialeffekter, tycker jag. Det är tydligt här. Längtar efter ett avsnitt där alla bara går i terapi. Det skulle de må bra av.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 10/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 525 tv-avsnitt.