Jag är inte särskilt förtjust i SF-historier om tidsresor, men berättelser om platser där själva tidens hastighet varierar fascinerar mig däremot extremt mycket. Hur tid och gravitation hänger ihop är en av de mest intressanta aspekterna av Interstellar, tycker jag. Ett annat mästerverk som också innehåller intressanta aspekter av tidens flöde är till exempel SF-romanen The Forever War. Och här, äntligen, kommer då Star Treks take på genren (även om man eventuellt fuskade lite meden liknande tematik i avsnittet Wink of an eye.

I Blink of an Eye råkar Voyager dras in i gravitationen hos en planet där tiden går extremt snabbt. En sekund på Voyager motsvarar ungefär en dag på planeten. Att ta sig ur planetens gravitationsfält är däremot en extremt komplicerad historia, oavsett hur snabbt eller långsamt tiden går. Ännu värre är det att Voyagers blotta närvaro förorsakar jordbävningar och annat skräp för folket på fast forward-planeten. Där nere på planetens yta har man svårt att bestämma sig för om den nya, starka stjärnan på himlen är en förbannelse eller en gudagåva. Ska man frukta den, eller avguda den? Och varför straffar den planetens befolkning med katastrofer hela tiden oavsett offergåvorna?

En som ändå är rätt nöjd med den här prekära situationen är Chakotay, som ser en unik möjlighet att som antropolog följa en civilisations utveckling i realtid. Eftersom tiden går så otroligt snabbt nere på planeten är perspektivet uppe från Voyager lite grand som när man spelar Civilization och låter åren flyga förbi på några sekunder. Förbluffat kan besättningen på Voyager iaktta hur städer och vägar byggs nere på ytan, medan vi som tittar på tv-avsnittet får se mer detaljer. Som till exempel hur civilisationen på planeten utvecklas från primitivt naturfolk som skänker offergåvor till Voyager, till hur några forskare tillbringar en sen kväll på ett observatorium med att försöka skicka radiomeddelanden till Voyager (man svarar förstås inte, man måste ju tänka på The Prime Directive.

Lite extra intressant blir ju det hela eftersom livet på planeten påverkas på olika sätt av Enterprises närvaro. När man väl upptäcker att det är ett rymdskepp och inte en stjärna som lyser på himlen så sätter förstås utvecklingen fart. Att kontakta, och eventuellt göra sig av med, skeppet på himlen finns hela tiden som ett underliggande mål för vetenskapsmän och tekniker på planeten. En annan värld är tydligen möjlig, det är ju Voyager ett bevis på. Dessutom får skeppet en kulturell närvaro, där man till exempel skrivit sånger om skeppet och framställt leksaker efter hur man tror att de som finns på Voyager ser ut (eventuellt en liten kommentar till leksaksfabrikanternas produktion av Star Trek-figurer och -skepp?).

Handlingen i avsnittet tar en ny riktning när folket på planeten lyckas konstruera en raket och skickar upp två astronauter till Voyager. De tar sig in på skeppet och går runt ett tag ombord och undrar varför alla i Voyagers besättning står stilla som stenstoder. Sedan hinner tidsförskjutningen ifatt dem på ett mycket plågsamt sätt. Bara en av astronauterna överlever (varför är det alltid kvinnorna som dör?), medan den andre, Gotana-Retz, får lite tid att vandra runt och kolla in läget på Voyager. Fast inte så värst jättemycket tid, för nere på planeten verkar man ha bestämt sig för att göra sig kvitt det där skeppet i himlen som ändå bara orsakar en massa geologiska katastrofer. Så man börjar skjuta på skeppet, med allt mer sofistikerade vapen.

Janeway skickar illa kvickt ner den där astronauten igen, för att se om han kan prata folk tillrätta innan de lyckas med att skjuta ner Voyager. Och efter viss väntan uppenbarar en lösning sig. Två bärraketer skjuts upp mot Voyager och bogserar skeppet bort från planeten. Blink of an Eye har precis den typen av SF-intrig som jag går igång på, där man ändrar en eller flera förutsättningar eller naturlagar och sedan berättar om följderna. I det här fallet, olika hastighet på tiden på en planet och i rymden omkring den. Vilka problem uppstår? Hur ska man kommunicera? Hinner någon dö innan man skickar iväg ett svar?

Det känns som att seriens producenter tröttnat lite på skeppet Voyager på sistone, och helst velat söka upp hela andra platser för sina äventyr, mest tydligt kanske i Pathfinder, som mestadels utspelas på Jorden). Den här gången tycker jag man lyckas byta spelplats på ett mer integrerat sätt (men varför någon skriver på engelska på ett papper med en fjäderpenna är kanske lite väl integrerat för min smak).

Genom de där slumpvisa nedslagen i planetens historia kan man också berätta en historia om en civilisations drivkrafter och förändringar. Som till exempel hur man nere på planeten börjar med att se Voyager som en gud, varpå fenomenet sedan ses med en allt mer världslig blick. En kul grej som man kan sälja leksaker genom, ungefär. Slutligen, när Voyager ses genom vetenskapens ögon, blir skeppet till ett hot mot planeten som man ganska kallblodigt bestämmer sig för att skjuta ner.

Det här är ett nästan exemplariskt Star Trek-avsnitt. Kanske att jag gärna hade sett några fler spänningsmoment för att det skulle uppnå maxpoäng på min betygsskala, och en aning större budget för att kunna gestalta de olika tidsåldrarna nere på planeten lite mer trovärdigt. Och lite märkligt att civilisationen på den där planeten utvecklades enligt exakt samma patriarkala modell som livet på Jorden. Däremot blir det ett extra plus i kanten för att hololäkaren lyckas bli pappa under sitt researchbesök nere på planeten. Voyager tappar förstås bort läkaren så fort man skickat ner honom till planetens yta, men när någon kommer på att man ska leta i närheten av planetens operahus så hittar man honom på några sekunder. En liten detalj som även förebådar nästa avsnitt i serien. Snyggt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 622 tv-avsnitt.