Ett grepp som används ovanligt ofta under den här säsongen är det där att ett avsnitt till en början verkar handla om en sak, men sedan egentligen handlar om en annan. Det vill säga, man bluffar lite i inledningen för att invagga tittarna i en falsk trygghet om att de vet vilken typ av avsnitt som väntar, bara för att ändra allt. Åtminstone trodde jag till en början att Final Mission främst skulle handla om Picards medlingsuppdrag på planeten Pentarus V, inte att det skulle vara det ultimata bondingavsnittet mellan Picard och Wesley Crusher. Ett avsnitt där, om man så vill för att knyta det samman till säsongens övergripande tema, Picard för första gången antar rollen som Crushers ställföreträdande far.
De två blir nämligen skeppsbrutna på en ökenplanet tillsammans med en hårdför kapten från en gruvplanet. Efter lite ökenvandring hittar man en grotta där Picard räddar Crusher från några fallande stenar, men själv blir svårt skadad. Sen går väl resten av deras storyline åt till att Crusher ska överlista ett elektroniskt bevakningssystem som skyddar en källa med vatten. Samtidigt, ombord på Enterprise, så måste Riker lotsa bort ett rymdskepp fyllt med farligt avfall för att rädda en planet undan sopornas strålning (avfallsproblematik på en interstellär skala är en imponerande oväntad plot-twist).
Den replik i filmen som förstås tar hårdast på en mitt i livet-krisande man som jag är den när Picard, skadad och (som han själv tror) döende, utbrister i ett “Oh, I envy you, Wesley Crusher. You’re just at the beginning of the adventure. Go on. Get the water. Stay alive. They’ll find you.”. För en gångs skull ett ögonblick där Picard släpper på självkontrollen och säger vad han egentligen tycker, rakt från hjärtat. Att det krävdes att han skulle tro att han låg på sin dödsbädd för att han skulle göra det är ganska typiskt. Det här är också avsnittet där Crusher får reda på att han fått en reservplats på Starfleet Academy (för vilken gång i ordningen). Han borde alltså skrivas ut ur serien inom kort? Ännu mer typiskt, precis när jag börjat vänja mig vid honom!
Det här är ett avsnitt som jag gillar mest på grund av den handfull scener där relationen mellan Wesley och Picard fördjupas. Försöken att komma åt vattenkällan är fyllt av technobabble och är bara en i en rad av gåtor genom åren som involverar automatiska försvarssystem som måste överlistas. Exakt vilken civilisation som lägger ned sådan möda på att skydda en vattenkälla på en i övrigt obebodd ökenplanet får vi förstås aldrig reda på. SOm helhet ett habilt manusbygge som landar på en sjua på grund av en gnutta invävd far-son tematik.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 185 tv-avsnitt. Det är också mitt tredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.