Star Trek-dokumentärer: The Captains. Shatner gör en kaptensstafett och accepterar sitt Kirk-öde.

Jag fick vänta så länge på att den här filmen äntligen skulle komma infarande genom brevinkastet. Jag beställde den på E-bay, men så kom Coronan i vägen, och mitt paket låg på en amerikanska flygplats i några månader i väntan på transport. När den väl kom fram i somras hade jag nästan glömt bort att jag beställt någon form av lyxutgåva – den australiska versionen av The Captains, med totalt 5 dvd-skivor med bonusfilmer och extramaterial.

Dokumentären The Captains är regisserad av William Shatner, och dokumentären påminner ganska mycket om honom själv: Excentrisk, ojämn och självupptagen – med små glimtar av genialitet här och där. Men det här är väldigt mycket av en blandad kompott, ömsom vin och ömsom vatten, och så vidare. Fast även det som känns krystat och konstigt blir ofta faktiskt intressant.

Grundidén är alltså att Shatner ska ge sig ut på en roadtrip och träffa sina kaptenskollegor från Star Trek i deras naturliga miljöer. Han börjar med Patrick Stewart, som helt uppenbart är den i gänget som han har mest respekt för. Den som tror att det här ska bli en vanlig intervjufilm inser snabbt att det är Shatner, i rollen som utfrågare, som har huvudrollen. Poängen med mötena att han ska kunna spegla sig i sina intervjuoffer. Och kanske lite tvärtom. Men inte nödvändigtvis.

Lyckligtvis blir det ändå en hel del intressant sagt. Och det är i snacket med Patrick Stewart som filmens egentliga centrala scen inträffar. Shatner berättar om insikten han alldeles nyss fått. Att han genom åren faktiskt alltid skämts lite för att ständigt bli associerad med Kirk, men att han – när han såg det allvar och den seriositet som Stewart tog sig an sin roll som Picard med – insåg att han faktiskt nu, till hundra procent, kunde förlika sig med att bli förknippad med Kirk även efter sin död. Att det faktum att rollen som kaptenen på Enterprise påverkat så många människor är långt viktigare än status och högkulturella markörer. Lite väl sent påkommet, kanske – men vad gör man inte för en dramatisk effekt? Ska bli intressant att se hur väl det där uttalandet stämmer överens med Shatners många andra biografier och dokumentärfilmer i ämnet.

Mötet med Avery Brooks från Deep Space Nine är mer kaotiskt. Brooks svarar på frågor med en outtömlig arsenal av abstrakta och pretentiösa utläggningar. Ibland utvecklas samtalet till ett slags verbal pingpong-match där de improviserar tillsammans. Som när Avery bara besvarar frågor med ett “Tell me!” och Shatner själv får fylla i. Eller så sjunger han något när han sitter vid pianot, och bjuder in Shatner att improvisera fram texten med honom, för att sedan korrigera hans förslag med egna textrader. Väldigt märkligt. Här mötte Shatner kanske sin överman, tänker jag.

Kate Mulgrew är, inte oväntat, mest spännande som person i det här gänget. Hon berättar om pappans ovilja mot att låta henne börja inom teatern, och hur hon försökte balansera rollen som kapten Janeway med den som ensamstående morsa. Allt är liksom superfängslande tills Shatner börjar fråga henne om hur det är att vara kvinna, och hur man kan ta sig an stora uppgifter inom arbetslivet samtidigt som man har moderskapet och alla hormoner i kroppen att ta hänsyn till. Och Mulgrew, hon håller liksom med i hans gubbiga resonemang. Jag blir mest lite trött. Som om inte hormoner och annat ställt till det för män i alla tider.

Men problemen med att vara förälder och hålla ihop ett äktenskap samtidigt som man spelar huvudrollen i en tv-serie med oregelbundna arbetstider är också temat för samtalet med Scott Bakula – även om kaptenen för den gamla Enterprise-kärran först verkar ha fått en kris i äktenskapet i samband med rollen i serien Quantum Leap. Medan Shatners snack med Chris Pine handlar en del om skådespelartraditionen i Pines familj. Men också om hur Pine försökte ta sig an rollen som Kirk utan få varken för mycket eller för lite William Shatner i mixen. Och så ska de två – Shatner och Pine bryta arm (kunde de inte bara ha börjat jämföra storleken på kukarna direkt, i stället?)

William Shatner har hur som helst beslutat sig för att ett sätt att göra den här filmen unik är genom ett lite komiskt intro till varje intervju. Intervjun med Patrick Stewart börjar till exempel med att Stewart sitter på en bänk i skogen och Shatner blir “jätteförvånad” över att se honom där. Som jag tidigare nämnt spelar Brooks piano och sjunger med Shatner. Som sedan sitter i en papplåda och väntar på Kate Mulgrew på en gata i New York. Och så får den gode William ge Bakula en ridlektion innan det är dags för deras intervju. Inte helt säker på hur lyckade de här greppen är, men visst, annorlunda är det. Papplådan kanske är det som är svårast att förstå i sammanhanget – eller är det en Star Trek-referens som jag inte förstår?

Shatner kämpar hårt för att identifiera likheter och paralleller mellan de olika kaptenerna. En är att de alla varit aktiva inom teatern (men det gäller väl ganska många skådespelare från de här generationerna, tänker jag mig). En annan är de extremt pressade arbetsförhållandena. Samtalen med kaptenerna varvas sedan med bildmaterial från något konvent, där vi får se Shatner ta emot fansens kärlek. Men vi får också se honom ta upp mötena med alla kaptenerna i sin stå-upp-show, och då är han inte fullt lika snäll och mysig emot dem som han är när han möter dem face to face.

Jag har ju tidigare sett Chaos on the Bridge, också det en Star Trek-dokumentär regisserad av Shatner. Och precis som när jag sett den så tänker jag, “jisses, vad bra det här hade varit om Shatner inte fått bestämma för mycket”. Nu är det väl säkert så att Shatners namn är det som fått filmerna finansierade, men att han fått så mycket inflytande på hur historieskrivningen kring Star Trek ser ut genom de här dokumentärerna är faktiskt lite sorgligt. Nu kompletteras det ju i och för sig, typ medan jag skriver det här, av ett stort gäng avfilmade Zoompaneler som så här i Coronatider blir ett slags nätbaserad historieberättande kring serien. Det som tidigare mest varit tillgängligt på konvent finns nu för alla att se. Fler berättelser om de olika franchisen, sett ur ett annat perspektiv än William Shatners. Och med andra frågor än: “Vad händer när man dör?” (en av de frågeställningar som jag faktiskt inte tror att ens Kate Mulgrew kan ge ett vettigt svar på).

Det här är den sjunde Star Trek-dokumentären jag bloggat om. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 13 seriealbum. Och lite till.

Star Trek-dokumentärer. The Captain’s summit (2009). Gaggiga gubbar och en förvirrad Whoopi Goldberg.

Det är Trek-dokumentärpåsk här hemma i karantänen, som ni kanske märkt. Jag hade tänkt att jag skulle beta av en hel del av det producerats kring Star Trek i dokumentärväg, när jag nu är färdig med allt som producerats inom fiktionen. Det gick sådär halvbra. Det visade sig att många av titlarna inte var så lättåtkomliga som jag trodde (Hej, Netflix! Vart tog The Captains vägen?), men medan jag väntar på att mina dvd-beställningar ska levereras (om det ens skickas någon post av det här slaget i Corona-tider) så försöker jag kolla på det som finns åtkomligt på annat håll.

På YouTube dök till exempel The Captain’s Summit plötsligt upp. Ett rundabordssamtal mellan William Shatner, Leonard Nimoy, Patrick Stewart och Jonathan Frakes, lett av Whoopi Goldberg. Ursprungligen tänkt som extramaterial till en dvd-utgåva, vilket kanske också skvallrar en del om ambitionsnivån. De flesta av de medverkande verkar nämligen inte ha förberett sig särskilt mycket, utan har bara sett till att dyka upp i tid till inspelningen. Å andra sidan har ju flera av de inblandade stor erfarenhet av att lägga ut texten om sig själva och Star Trek efter alla de konvent och paneler som de suttit i genom åren. De tänkte väl att de skulle klara sig på det tugget, även här.

Ett filmat samtal är dessvärre inte riktigt samma sak som att sitta och vara skön inför fansen på ett stort kongresscenter. Det som är lite skönt och mysigt live blir rätt så störigt och irriterande när man – som jag – sitter och kollar koncentrerat på min dator. Som när folk pratar i mun, avbryter eller inte lyssnar på varandra – ibland pågår det till och med parallella samtal inom gruppen. Det känns heller inte supercharmigt när gubbsen lite tvångsmässigt ska dra skämt med oklara poänger. Och gaggigheten är alltså inte något som uppstår en bit in i samtalet, det spårar faktiskt redan från början när alla på ett omständligt sätt ska skoja om vem i gruppen som hängt med vem.

Det är symptomatiskt att det är Jonathan Frakes som ställer programmets egentligen första riktiga fråga till de egentliga samtalsledaren Whoopi Goldberg: “varför betydde Star Trek så mycket för dig?”. Goldbergs ingång? Det fanns aldrig några svarta i framtiden, varken i filmer eller tv-serier. Inte förrän Star Trek. Och Nichelle Nichols var inte bara en ytterst kompetent kommunikationsofficer utan också sjukt snygg. Ändå ett av de mer intressanta svaren under samtalet, men dessvärre var det ju inte Whoopi som skulle svara, hon skulle ju bara ställa frågor.

Mest skärpt i panelen känns hur som helst Lenard Nimoy. Varje gång han pratar lyssnar jag med spetsade öron (pun intended). Som när han är den ende som reagerar på att Jonathan Frakes och Patrick Stewart ska hålla på och sjåpa sig och säga saker som att “science fiction was not our first love”. Eller när han pratar om hur SF-genren utvecklats, och tar sin egen science fiction-debut Zombies from the Stratosphere som ett avskräckande exempel på äldre SF (delar av den finns faktiskt också att se på YouTube). Genom hela samtalet är han nykter, intelligent och stringent. Han tystar också ner William Shatner när han inte låter andra prata klart eller när han blir så upphetsad av att Stewart och Frakes sitter och fnissar åt honom så att han börjar spela över.

Några chockerande avslöjanden? Ja, kanske att William Shatner aldrig sett ett enda avsnitt av The Next Generation (vilket bra tillfälle att droppa den informationen, eller hur?). Och så hade Whoopi Goldberg visst aldrig blivit tillfrågad om att vara med på ett Star Trek-konvent. Och så mimar Shatner hur han kände när han fick reda på att Leonard Nimoy skulle regissera en Star Trek-film (en gammal avundsjukegrej som tydigen både han och Nimoy hade en sund distans till). En ny detalj för mig var att man tydligen bytte ut lycrauniformerna på The Next Generation eftersom de gav Stewart ryggont. Kostymerna skulle ju, på ett futuristisk sätt, alltid vara släta och utan veck. Därför fick alla skådisar uniformer som var en storlek för liten, så kroppen fick liksom hela tiden kämpa mot materialet för att hålla sig rak och uttänjd.

Whoopi Goldberg använder sig av en väldigt informell samtalsledarstil under det här snacket. Så avslappnad att hennes frågeställningar som bäst är oklara och otydliga, men ibland rentav okunniga (kanske borde hon ändå memorerat hur många Star Trek-filmer som gjorts innan hon gick in i studion?). Eventuellt var hon innerst inne lite kränkt över att hon skulle vara samtalsledare istället för intervjuperson? Å andra sidan tar William Shatner över samtalet så småningom, kanske lika bra det om den som ska leda det ändå bara sitter och hummar och vecklar in sig i långa, vaga frågeställningar.

För oss som inte varit på tusentals Star Trek-konvent var det här ändå någon form av substitut. Lite babbel med fem Star Trek-stjärnor som trots allt var ovanligt (om än lite väl) avslappnade framför kamerorna. Men inget för dig som gillar högoktanig fakta-tv. Det här är mer som att se ett gäng lomhörda gamlingar försöka, men ständigt misslyckas med, att föra en sammanhängande konversation.

Betyg: 4/10.

Star Trek-relaterat: Harold Pinter, Patrick Stewart och jag.

no-mans-landLiveteater från London på Bio Rio med Patrick Stewart och Ian McKellen på scen. Självklart var jag tvungen att köpa en biljett. Log lite för mig själv när Bio Rio använde sig av Star Trek, Sagan om ringen och X-men som försäljningsargument på sin hemsida för att sälja in de två stjärnskådespelarna. Pinterpjäsen No man’s land handlar ju varken om rymdskepp, trollkarlar eller mutanter. Däremot är det en ganska typisk Pinterpjäs med en ganska oklar intrig, absurda konversationer och en ständigt skiftande maktbalans i spelrummet.

Stewart och McKellen har tidigare spelat No man’s land på Broadway, men har nu turnerat Storbritannien runt i en ny uppsättning av pjäsen – om än med samma regissör. Och även om No man’s land tydligen är en pjäs som Stewart älskade som ung, så var det här till stor del McKellens uppvisning. Han liksom fladdrade runt i rummet, ständigt babblande och kvittrande medan han utan ansträngning skiftade mellan olika spelstilar. Och han var heller inte främmande för lite gammalt hederligt publikfrieri när det krävdes för att ta hem skratten.  Stewart var “the straight guy” i jämförelse. Nedtonad och bitvis fåordig spelade han en rollfigur som troligtvis var på väg in i demenssjukdom. Kort sagt, McKellen var fabulös och Stewart lite trist och intetsägande.

 

Att se teater på bio har både sina för- och nackdelar. Bland de bra sakerna är till exempel att kameran då och då ger en närbilder på skådespelarna, och att den bitvis snåriga Pinterpjäsen var textad på svenska. Samtidigt kände jag mig lite alienerad när publiken på plats skrattade och skrattade och jag själv satt i en ganska tyst salong på Hornstull.

Samtidigt. Det här var ingen uppsättning jag någonsin hade haft chansen att se i vanliga fall. Och nu kan jag i varje fall skryta med att ha sett Patrick Stewart som teaterskådis också. Lyxigt, var väl den starkaste känslan jag hade när jag gick därifrån.

 

Star Trek-dokumentärer: Chaos on the Bridge. Shatnerdokumentären som förklarar varför The Next Generations början var så svår.

chaosonthebridgeEfter att ha klarat av de tre första säsongerna av The Next Generation så passar den här dokumentären givetvis perfekt. Den har nämligen som mål att förklara för mig varför så mycket av det jag sett hittills inte riktigt höll måttet. Som titeln Chaos on the Bridge antyder, och som de som skrivit i kommentarsfältet här på bloggen också berättat om, så var ju inte förutsättningarna inför starten av The Next Generation särskilt bra.

Regissör och intervjuare i dokumentären är William Shatner, och det är svårt att se den här filmen utan att få känslan av att det här är Shatners personliga hämnd på Star Treks skapare, Gene Roddenberry. Varje gång någon berättar något riktigt konstigt eller ondskefullt som Roddenberry gjort så kan Shatner inte riktigt dölja sin förtjusning, utan lyser liksom upp av glädje. Dels för att han förstår att hans dokumentär faktiskt kommer att kunna säljas till ett distributionsbolag med den här typen av innehåll. Men också för att han själv verkar känna sig illa behandlad och förbisedd. Och i en scen erkänner han att han har haft svårt att acceptera att någonannan överhuvudtag fick lov att vara kapten för Enterprise. Förstå hur försmådd han måste ha känt sig när Roddenberry gick vidare utan honom.

Rent hantverksmässigt är det en ganska märklig dokumentär, och det är svårt att tro att någon utanför Star Trek-communityn helt och hållet ska hänga med på vad den handlar om. Intervjuerna är sammanklippta i ett bitvis rasande tempo, nästan helt utan förklaringar. Jag har ägnat ett år snart åt att sätta mig in i Star Trek-historieskrivningen och var ändå tvungen att koncentrera mig ordentlig för att hänga med.

Så hur ska vi sammanfatta dokumentären? Tja, allt var kaos. Manusförfattare anställdes och sparkades på stående fot. Och hela tiden så tänkte jag på det där jag läst någonstans. Att Roddenberry själv egentligen inte hade någon lust med att göra The Next Generation. Men att han heller inte var beredd att lämna över makten till någon annan. Sen finns det nya bifigurer som tidigare varit okända för mig, framför allt Leonard Maizlish – Roddenberrys advokat och en man som fick obegripligt mycket inflytande i produktionen av The Next Generation.

Lite annan bonusinfo är allt Patrick Stewarts stela attityd under inspelningen, samt ett mindre försvarstal av författaren/producenten Maurice Hurley, som verkade ha tyckt att han fick oförtjänt mycket skuld för problemen med produktionen av The Next Generation.

Det här är långt ifrån Shatners enda försök att utse sig själv till den store historieskrivaren kring händelserna bakom kulisserna under produktionen av Star Trek. Själv har jag försökt ta mig igenom hans bok Star Trek Memories., men den är skriven på ett så klämkäckt sätt att det blev totalstopp nästan direkt och nu verkar jag ha slarvat bort den någonstans. Har ju lite svårt att ta Shatners historikerroll riktigt på allvar efter att ha läst Nichelle Nichols totalsågning av honom i hennes självbiografi (blogginlägg om den kommer inom kort). Enligt henne lider Shatner av en total minnesförlust kring allt som hände under inspelningen av The Original Series. Teorin är att han var så självupptagen att han inte tog in någonting som någon annan gjorde. Under arbetet med den här dokumentären verkar någon ha hållit honom ganska hårt i kopplet, han låter faktiskt sina intervjupersoner få mycket av taltiden i klippen som är med i filmen.

Chaos on the Bridge är, som helhet, ett riktigt bra dokument över arbetet med The Next Generation. Att den här serien lyckades överleva trots alla problem som funnits under produktionen av alla dessa avsnitt är ett mindre under. Troligtvis (precis som det mesta som har med Star Trek att göra) så är det fansens förtjänst att det blev en fortsättning.

Chaos on the Bridge finns att se på Netflix. Tack till Jerry Määttä för tipset.