DS9: The Begotten. Det där Kira och Odo både får och inte får barn.

Odo är ju inte direkt någon som ler i onödan. Och trots att han numera är en “solid”, en person av kött och blod, och inte längre kan förändra form eller utseende, så håller han sig på sin kant. Att vara mänsklig var nog inte så kul som han inbillat sig, han är ju samma enstöring på insidan oavsett sina kroppsliga företräden. Men i The Begotten händer en rad saker som får honom att leva upp, som nästan aldrig förr:

1. Han får ta hand om en skadad changeling-unge som han vårdar ömt, fast besluten att den ska få en bättre start i livet än han själv. Detta innebär att en väldigt stor del av det här avsnittet går åt till att Odo och de andra står och pratar med segt kådafärgat slajm som mest bara ligger i en pöl eller är upphälld i ett glas. Man inser ju att ens möjlighet till inlevelse är ganska stor när detta grepp ändå fungerar hyfsat bra. Det är nästan så att jag blir lite besviken när changelingbarnet börjar röra sig genom lite fula cgi-effekter (samt en gjord med hjälp av en strumpa!)

2. Den vetenskapsman som en gång i tiden tog hand om och lärde upp Odo, Mora Pol, anländer till Deep Space 9 i egenskap av att vara galaxens främsta expert på changelings. Tanken är att han ska hjälpa till med träningen av den där pölen med kåda. Det här orsaker till en början några rätt infekterade konflikter. Odo är fortfarande extremt bitter över Moras bitvis ganska hårdhänta metoder mot honom som litet changelingbarn. Det tog till exempel ganska lång tid innan Mora ens förstod att han hade att göra med en tänkande varelse så han höll på och petade och hade sig på ett så pass okänsligt sätt att Odo fortfarande är kränkt och förbannad över det.

Men under processen med changeling-babyn så kommer de två till sist ändå närmare varandra. Odo förstår en del av mekanismerna som orsakade Moras beteende och de två avslutar hans besök med en öm liten kram. Closure och ett slut på Odos fadersuppror. Det här avsnittet är ju rena rama terapisessionen för Odo.

3. Changelingbabyn dör dessvärre av strålningsskador, men avslutar sitt liv med att absorberas av Odo, som på det sättet får sina shapeshifterförmågor tillbaka. Slut alltså med att Odos ryggnerver kommer i kläm och att dränka sina sorger genom att dricka sprit på Quarks bar. Nu är den gamle Odo tillbaka i full kraft. Det känns väldigt bra. Odo som människa var….en smula tråkig. Och ännu mer surmulen än vanligt. 

Berättelsen om Odo kompletteras med en intrigtråd om Kiras stundande förlossning. Det här är väl tänkt som något av avsnittets comic relief. Bland annat finns det några pajiga scener där Miles O’Brien och Kiras kille Shakaar tävlar om vem som är tuppen i hönsgården, eller hur man ska uttrycka det. Just Kiras relation med Shakaar är verkligen underbevakad i den här serien. Det känns som om de aldrig ses, och som som Kira i stort sett aldrig ens pratar om honom. Förlossningen går i alla fall okej, när det väl är dags, och paret O’Brien är glada föräldrar. Och Kira. Ja, hur känner  Kira det, egentligen?

Avsnittet slutar med en riktigt fin scen där både Kira och Odo har en känsla av stor saknad, men samtidigt inte. Odo har mist sin changeling-baby, men den är nu en del av honom. Kira behöver inte längre vara surrogatmorsa, men saknar samtidigt det barn hon gått och burit på. Ett vemodigt och lite bitterljuvt slut, tycker jag. 

Det här var faktiskt riktigt bra. Tycker att man fick en bra fördjupning kring Odos bakgrund, och det var skönt att man vågade låta hans storyline utvecklas. Försoningen med Mora kändes faktiskt inte det minsta krystad eller tillrättalagd. Att antyda en viss melankoli hos Kira efter födseln var också lite snyggt, tydligen finns den med tack vare önskemål från skådespelaren Nana Visitor. Som helhet en snyggt sammanhållen historia, med ett helt annat djup än de två Voyager-historier jag nyss plågade mig igenom. Blev till och med lite rörd, faktiskt. Så pass mycket att jag avrundar betyget uppåt. 

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 461 tv-avsnitt. 

The Wounded. Det med Stjärnflottekaptenen som startar ett privat krig.

tng the woundedEfter några säsonger av Star Trek har det ju framgått ganska tydligt att kaptenerna på uppdrag långt ute i galaxen då och då skiter ganska högaktningsfullt i de flesta regler och förordningar. Det kan ta alldeles för lång tid att få något slags besked från Federationen om hur man ska handskas med ett problem, till exempel, och då måste man kunna fatta ett eget beslut. Och även när Kirk eller Picard tänjt på de där föreskrifterna så är det ytterst sällan som det blir några egentliga konsekvenser. Inte som vi får se i varje fall. Men även med det i beaktande är ju inget mindre än chockerande när ett befäl inom Stjärnflottan bestämmer sig för att helt på egen hand starta ett krig.

tng the wounded 3Men så gör alltså kapten Benjamin Maxwell. Själv traumatiserad efter ett tidigare krig mot cardassierna så bestämmer han sig för att hämnas. Eller som han utrycker det: Sätta stopp för de planer han tror att cardassierna har för ett kommande överraskningskrig mot Federationen. Utan att få sitt agerande sanktionerat från Stjärnflottan så börjar han helt enkelt attackera en rymdbas, sen ett krigsskepp, sen ett fraktskepp….ja, vem vet var det här hade slutat om inte Picard och Enterprise hade hunnit ifatt honom och satt stopp för attackerna.  Men trots allvaret i den situation som Maxwell skapat med flera hundratals döda cardassier, så låter ändå Picard den hämndlystne Maxwell behålla befälet över sitt skepp på färden mot den Federationens rymdbas. Mycket, mycket märkligt.

tng the wounded 2Antagligen spelar det in att Picard i all hemlighet nog tror att Maxwell har rätt i sina antaganden om cardassierna. Trots att det råder fred mellan dem och Federationen så verkar den skakig och instabil. Cardassierna är lite för trigger happy för sitt eget bästa. Något skumt är i görningen.

Lite av den skenheliga fernissan kring Stjärnflottans förträfflighets skavs alltså bort här. Utopin känns långt borta när Maxwell kan göra den här typen av aggressioner, och han är uppenbarligen inte lika behärskad och kontrollerad som manskapet ombord på Enterprise. Och genast så blir också avsnittet intressantare än det brukar vara.

tng the wounded 4Och på tal om otillräckliga rollfigurer, jag  bävar lite över att Miles O’Brien ska få mer utrymme i serien. I så fall hoppas jag verkligen att någon hottar upp rollfiguren en hel del. För att vara en del av den upplysta Stjärnflottan, på ett skepp som ska utforska okända livsformer –  att trots detta ändå sitta vid frukostbordet och gnälla över sin frus val av asiatisk mat och längta efter lite mer stabbiga rätter…det känns kanske ändå en aning inskränkt?

O’BRIEN: What is it?
KEIKO: Kelp buds, plankton loaf and sea berries.
O’BRIEN: Sweetheart, I’m not a fish.
KEIKO: It’s very healthy. I had this every morning when I was growing up.
O’BRIEN: What? No muffins or oatmeal, or corned beef and eggs?
KEIKO: For breakfast?

Apropå diskussionen i kommentarsfältet för någon vecka sedan kring icke-replikerat vin – här pratar O’Brien om hur hans morsa brukade laga mat utifrån icke-replikerade råvaror. Fortfarande en gåta hur dessa naturprodukter fördelas till populationen på Jorden. Liksom det är lite märkligt att matvanorna inte blivit mer globala i denna utopiska framtidsvision som vi följer här.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 188 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.