Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.
Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:
Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.
Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).
Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.
Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?
Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.
Betyg: 10/10.
Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…
Om Enterprise besättning hade varit ute och tågluffat när de var tonåringar hade de troligtvis blivit rånade på hela alla sina pengar cirka två timmar in på resan. Lite så känner jag inför säkerhetstänket ombord när Riker s
kickar en ensam La Forge över till ett paklediskt skepp utan några tankar på hotbild, och utan att lyssna på Trois varningar om hotbild. Efter bara några minuters konversation med besättningen ombord det paklediska skeppet så är han redan helt övertygad om att de är långsamma och svagsinta. Men bakom den tröga ytan finns en hjärna fullt kapabel till onda ränker. La Forge tas som gisslan, de vapensystem som framstått som primitiva ombord det paklediska skeppet är i själva verket avancerade och dödliga. I utbyte mot La Forge kräver paklederna att få tillgång till all information på Enterprise datorsystem. Riker & co sitter i skiten, helt enkelt.
Samtidigt är kapten Picard på väg till Stjärnbas 515 för en hjärtoperation. Det blir en hyperdramatisk operation, och det visar sig att den enda kompetenta hjärtkirurgen som kan lösa problemet är Pulaski, som ju är ombord på Enterprise, som ju befinner sig mitt uppe i ett gisslandrama. Ska man hinna lösa gisslandramat innan Picard dör på operationsbordet? Ska man välja bort La Forge till förmån för en överordnad? Drama!
Sen tycker jag ju verkligen att paklederna är otäcka. De är som något slags paddor i människoform. Deras begränsade ordförråd, några få fraser om upprepas gång på gång, gör att de snarare framstår som obehagligt nollställda inför omvärlden än korkade. Paklederna fick tydligen vänta till Deep Space Nine innan de fick screen time igen i Star Trek-universumet, men för mig kommer de alltid att vara favoritskurkar. På riktigt. Jag tyckte att deras lofi-obehaglighet var mycket värre än klingonernas mer operamässiga ondska.
Den egentliga höjdpunkten i det här avsnittet är väl egentligen Wesley Crusher och Picards färd till stjärnbasen. Kaptenen är nervös inför sin kommande operation, och unge herr Crusher spänd inför tanken att sitta inträngd i en liten skyttel ihop med sin lätt folkilskne chef i sex timmar. Och visst går det lite knöligt till en början. Vem ska lära Wesley att inte prata med en barnlös person om att hen skulle bli en bra förälder? Eller fråga en ogift person om hen inte känner sig ensam? Men på många sätt får vi reda på mer om vad som döljer sig bakom Picards reserverade yta i det här avsnittet än vi fått tidigare. Och kanske en gnutta av samma sorg som skymtats i vissa av originalseriens avsnitt hos kapten Kirk. Mitt-i-livet-krisen när man eventuellt ångrar att man vigt sitt liv åt federationen.