DS9: The Ascent. Det där Odo och Quark är skeppsbrutna, och Nog och Jake flyttar ihop.

Deep Space Nine fortsätter med avsnitt som, i mitt tycke, består av två b-handlingar. Det vill säga, storylines som är lagom gulliga, roliga och spännande. Men lättviktiga, ingen av historierna i The Ascent kan egentligen riktigt bära det här avsnittet. 

Det här avsnittets ena intrig handlar om Roms och Benjamin Siskos besvär med sina avkommor. Nog har efter sin tid på Stjärnflottans akademi blivit en extremt målinriktad plugghäst och strukturfascist. Jake Sisko, däremot, ägnar sin tid åt sitt skrivande. Bara åt skrivande, och eventuellt datorspel. Men han städar aldrig. Så när de här två kompisarna för en tid ska bli sambos på rymdstationen (Nog ska göra sin praktik där) så blir det inget kul alls. Nog vill gå upp 04.30 och gymma, Jake vill mest ha kul och slappa. Samboskapet blir en katastrof, och de flyttar bägge snart hem till pappa igen. Men papporna är inte helt förtjusta. Rom skulle gärna se att Nog slappnade av lite mer, och Benjamin att Jake blev lite mer målinriktad och ordningssam. Den enkla lösningen; att tvinga de två att flytta ihop igen så bägge kan påverkas lite grand av den andre. En rar liten sedelärande historia. 

Den andra intrigen i det här avsnittet handlar om Odos och Quarks märkliga vänskap. De två är ju ärkefiender, i varje fall kan det ju verka så vid första åsyn. Quark är ständigt sysselsatt med smugglande och andra skumraskaffärer, säkerhetschefen Odo försöker hela tiden sätta dit honom. Men de två är ju också på något vis varandras enda vänner – och gång på gång har det anats en viss ömhet mellan de två. 

Nu har Quark kallats till Federationens åtalsjury, och Odo ska föra honom dit. Odo är märkbart triumferande och uppspelt. Flera års slitande ska äntligen ge lön för mödan – Quark kommer äntligen att hamna i fängelse och få sona sina brott. Men på vägen till domstolen upptäcker de två en bomb på skeppet. Det visar sig att Quark haft samröre med den livsfarliga maffiaorganisationen Orionsyndikatet – och de tänker inte låta honom vittna om det inför domstol. Man lyckas nästan desarmera bomben, men skeppet blir svårt skadad, kraschlandar på en obebodd planet och omgivande berg blockerar all radiotrafik. Återstår för de två att försöka ta sig till en av bergstopparna, utan tillräckligt mycket lämpliga kläder för den kalla planeten eller mer än typ två matransoner. Till råga på allt bryter Odo benet mitt under deras vandringsfärd. 

Det här är en rätt jobbig historia, för de där två gnatar och skäller på varandra konstant genom hela avsnittet. Att se på The Ascent motsvarar ungefär av att vara småbarnsförälder till två ungar i trotsåldern. Man blir lite trött i huvudet, trots att det bakom allt gnatande ändå finns den där märkliga frienemy-kemin. För att överleva behöver de varandra. Ingen av de två hade klarat av vandringen till bergstoppen på egen hand –även om Quark låtsas att det han får ut av sällskapet är möjligheten att använda Odo som matförråd om hungern skulle bli för stor. 

Deras vänskap summeras i avsnittets sista scen, då de två räddats tack vare att Quark använde sina sista krafter till att komma upp på ett berg. 

QUARK: Odo? Odo? Are you awake? 
ODO: I am now. 
QUARK: We survived. 
ODO: We did. 
QUARK: I bet you were surprised I actually made it all the way to the top. 
ODO: Astounded. 
QUARK: You remember back there when I told you I hated you, and you told me you hated me? 
ODO: Vividly. 
QUARK: I just wanted you to know I meant every word of it. 
ODO: So did I.

(avslutas sen med lite höhöhö-ande från bägge två)

Jag är inget stort fan av bergsklättringsstories, varken i bokform eller film. Jag tyckte också att hela intrigen om Odos och Quarks vandrande på den där kalla planeten var hemskt tjatig och ointressant. Storyn om Jakes och Nogs samboskap likaså. Jo, jag förstår att det här är två historier om vänskap – och att få den att överleva ibland kan kännas som att bestiga ett berg. Men det gör inte avsnittet mindre långtråkigt. Och detta trots att utförandet egentligen inte var dåligt. Det var bara trist. 

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 454 tv-avsnitt. 

DS9: Crossfire. Det om Odos crush på Kira. Och Kiras nya kille.

ds9 crossfire 6

Vet ni vad? I och med det här avsnittet har jag kommit halvvägs på Deep Space Nines sju säsonger. Och det är ju en ren fröjd att kunna slå fast att den här serien har gått från att ha varit en notoriskt ojämn skapelse med pseudoreligiösa förtecken, till att bli självsäker, kul och lite…ja, skön faktiskt. Crossfire känns också som ett avsnitt som representerar den här utvecklingen ganska väl. För mig framstår det som både starkt självupptaget och osannolikt rart att vika ett helt avsnitt åt att skildra Odos olyckliga kärlek. Precis som tidigare är det Kira han är förälskad i, men nu ställs saker och ting på sin spets. Hon blir nämligen uppvaktad av den bajoranske försteministern Shakaar (han som höll på att bråka om jordbruksmaskiner i förra säsongen). Och som säkerhetsansvarig och livvakt så tvingas Odo se deras romans födas och ta fart på lite för nära håll.

Shakaar kommer alltså och besöker Deep Space 9, men det är en visit som gör Odo direkt orolig. Dels handlar det ju om säkerhetsfrågan. Efter terrordådet då en av Deep Space 9:s skyttlar sprängdes så är han på helspänn. Och här finns faktiskt en ovanligt nervig scen där jag för en gångs skull tycker att man fått till den där känslan av hotfullhet och fara när folkmassan trängs för att få se en glimt av sin nye försteminister (lika spännande var den dock inte när jag såg om scenen, men då visste jag ju hur det skulle sluta).

ds9 crossfire 3Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.

ds9 crossfireMen frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?

QUARK: Anytime there’s an unusual crime committed on the station, I run a pool so that people can bet on how long it’ll take for you to catch the perpetrator. It’s very popular. Frankly, I don’t care whether you and Major Kira end up living happily ever after or not. I just want to see the situation resolved. The way I see it, you’ve either got to tell her how you feel, or forget about her and get on with your life. Concentrate on the essentials. Because you can’t keep going like this. It’s interfering with your job. And my profits.
ODO: Your profits?
QUARK: Unless you do something about the situation, I’m going to have to stop running the pool.
ODO: I’m devastated.
QUARK: You should be. The fact that that pool exists says something about you, about who you are. People see you as the guy who always gets his man. Now you’re becoming the guy who tears up his quarters and sits alone in the rubble. And no one’s going to want to place bets on how long someone’s going to sit around in the dark. Well, I’ve said my piece. Sorry for butting in. But I’m just looking out for my business.
ODO: Funny. For a minute there I thought you were talking to me as a friend.
QUARK: (big pause) Nah.

ds9 crossfire 4Lite skvallrigt skrev jag ju om att Our man Bashir var det första avsnittet som Nana Visitor spelade in efter att hon och Bashirskådespelaren Alexander Siddig blivit ett par. Det har väl inte synts så mycket av de känslorna i serien, trots allt. Men i Crossfire strålar verkligen Visitor. Hon är på exakt rätt plats i livet för att spela nykär. Hon är nästan självlysande glad och lycklig här. Det enda som eventuellt kanske är lite missvisande med det, är att hon är exakt lika glad genom hela avsnittet. Från den första kaffestunden med Odo, fram till när hon kilar stadigt med Shakaar. Men det är härligt att se, även om Visitor som vanligt missar det här med nyanserna.

Jo, jag fortsätter att vara helnöjd med Deep Space Nine. Tycker att det här avsnittet lyckas med att kombinera en relationsintrig med en hel del action (terrorism och shapeshifteraction i hissen måste ju räknas som action). Kul att se att Deep Space Nine numera fungerar även som romance-serie.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 410 tv-avsnitt. Och nu har jag kommit halvvägs på hela Deep Space Nine också.