Short Treks: Q&A. Spocks första dag på Enterprise.

Den första i raden av Short Treks minskar ju inte direkt ens sug efter en renodlad Enterprise-serie. Men det kan ju vara värt att tänka på att inget beslut om en spinoff ännu tagits när Q&A släpptes. Sett lite så här i backspegeln slås man ju ändå av tanken att det här Short Treks-avsnittet kanske ändå är ett slags pilot till en kommande Enterprise-serie. Ett fördjupande avsnitt som visar att det finns mer att utforska bland relationerna mellan besättningsmedlemmarna. En teaser för hur en serie om Kapten Pike och de andra skulle kunna se ut.

I Q&A skildras i varje fall Spocks ankomst till Enterprise. Första dagen på jobbet börjar hyfsat obekvämt när han hamnar i en strejkande hiss tillsammans med Number One. Instängda tillsammans i det trånga utrymmet under en längre tid så blir hennes lek “ställ så många frågor du bara kan” en smula utmattande. I alla fall för henne. Men så sker det något. Man pratar om utanförskap och att dölja sitt verkliga jag, och det hela utmynnar i ett litet sångnummer. I Am The Very Model Of A Modern Major General från Gilbert och Sullivan-musikalen The Pirates of Penzance. En sång som Geordi förresten också framförde i ett avsnitt av The Next Generation.

Det är inte den enda blinkningen till Star Trek-historien i det här avsnittet, även om jag fick läsa mig till vissa av referenserna, men viktigast för mig känns den KÄTTJA som liksom ligger som en våt filt över stora delar av episoden. Eller misstar jag två väldigt reserverade personers skyddsmekanismer som sexuell laddning? Och är det i själva verket kapten Pike som Number One är mest intresserad av? Spock verkar i varje fall väldigt… fascinerad av sin nya överordnade.

Oavsett hur mycket jag längtat efter mer Enterprise-content (eller just därför) så var jag lite besviken på det här avsnittet. Var det inte lite banalt att dra igång en flirt mellan Number One och Spock? Och jag blev faktiskt bara måttligt imponerad av att Number Ones stora, mörka hemlighet, hennes “freaky”, var att hon gillar att sjunga musikallåtar i trånga utrymmen. Sen såg jag om avsnittet och blev ändå lite rörd av att på nytt få vara på Enterprise. Och att få se Spock skratta. Det var eventuellt det finaste i hela avsnittet. Jättefint.

Extramaterialet på dvd:n är faktiskt nästan bättre än avsnittet. Hur Michael Chabon skrev delar av avsnittet vid sin fars dödsbädd, en pappa som var ett Star Trek-fan och var den som introducerade den unge Michael till serien. En riktigt gripande backstory.

Betyg: 6/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 1/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 769 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Discovery: Aftermath. Det om varför Spock rakade av sig skägget.

Visst är det helt okej att läsa serier digitalt, men det går inte upp mot känslan att få sätta de första fettiga fingeravtrycken på ett fysiskt albums glossiga omslag. Jepp, jag är tillbaka i serie-träsket nu, och har köpt albumet där man samlat de tre delarna av Aftermath – historien om vad som hände efter det sista avsnittet av Discoverys andra säsong. Eller närmare bestämt, ett äventyr som liksom går att skjuta in någonstans under det sista avsnittets avslutande minuter. För såväl det här albumet som avsnittet avslutas ju med att Spock rakar av sig sitt skägg och på nytt tar plats på bryggan på Enterprise.

När jag skriver det här så har beskedet kommit om att kapten Pike och de andra på Enterprise ska få en egen spinoff-serie. Ett rätt så väntat beslut, med tanke på hur mycket fokus som Pike och Spock fick i Discoverys andra säsong, och i de efterföljande Short Treks-historierna. Att bara släppa de karaktärerna hade man väl kunnat se som ren kapitalförstöring av IP.

Tony Shasteen har ritat Aftermath och det är väl lite ojämnt överlag. Här finns till exempel en hel sida som bara består av olika inzoomningar på en och samma bild. Lazy. Samtidigt tycker jag att han oftast fått till porträttlikheten på till exempel Pike, och här finns också några levande scener som kändes lite roligare än det ofta rätt ödesmättade tilltalet i de här seriealbumen. Rent generellt håller Aftermath ändå lite högre klass än till exempel det allra första Discovery-albumet. Men så har väl också tecknarna lite fler tv-avsnitt och stillbilder att använda som förlagor när de ska göra sina teckningar nu.

I albumet finns även ett bonusäventyr. Saru leder Discovery på en räddningsaktion när Tilly och hennes farsas skepp försvunnit. Det visar sig att det är skurkarna från Orionsyndikatet som kidnappat dem. En helt okej story, men kanske inte så mycket mer. Även om jag i och för sig gillar i stort sett allt som har med Saru att göra. För mig som nu börjar bli mer och mer fascinerad över hur Kirsten Beyer bygger upp det här utökade universumet, så är det kanske mest intressanta hur hon lyckas få in referenser till två romaner här – både Fear Itself och The Way to The Stars.

Lite av en intetsägande besvikelse det här albumet. En typiskt “glöm inte att vi finns”-utgåva som i och med beskedet om den nya Star Trek-serien känns ännu mer intetsägande. Inte tillräckligt med nu information, helt enkelt. Lite mer måste man våga om det ska bli någon substans av det hela.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery – Aftermath är skriven av Kirsten Beyer och Mike Johnson, och tecknad av Tony Shasteen och Angel Hernandez. Finns dels som fysisk utgåva, men kan även köpas digitalt – till exempel på Amazon-sajten Comixology.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.