Det här är en riktig maffig trestegsintrigsraket till avsnitt.
Steg 1. Enterprise har blivit kallade till en planet vars kärna håller på att svalna vilket leder till katastrofala konsekvenser för befolkningen där. Den sympatiska kvinnliga forskaren som har bett om Federationens hjälp visar sig vara Datas “mamma”. Hon heter Juliana Tainer och är ex-fru till Datas skapare Noonian Song. Fast nu visar det sig att även Juliana var involverad i utvecklingen av Datas funktioner och personlighet. Hon berättar små historier och anekdoter, men Data verkar vara ovanligt ointresserad, nästan distanserad. Kanske för att hon påminner honom om att han är en programmerad maskin, snarare än en egen, unik individ.
Steg 2. Chocken! Datas mamma är också en android!! Hon röjer sig för Data genom att lösa komplicerade beräkningar i huvudet och spela fiol exakt lika från gång till gång. Dessutom upptäcker han att hon blinkar enligt samma slumpartade system som styr Datas ögonfunktioner. En uträkning som ska få dem att verka mänskliga avslöjar alltså hennes hemligheter. Små och exakta detaljer som bara en androidson kan upptäcka hos en mor. När Tainer är med om en olycka öppnas höljet på hennes skalle och avslöjar hennes mekaniska inre. Och när Data analyserar de tekniska lösningarna inuti Tainer-boten så inser han att hon är tillverkad efter honom. Rent tekniskt betyder det att hon är hans lillasyster, tänker jag, men det kanske är en oviktig detalj i sammanhanget.
Steg 3. I Tainers huvud finns ett chip med en simulering där Data kan snacka med en virtuell version av sin skapare, alltså Noonian Song. Hans viktigaste avslöjande är att Tainer inte vet om att hon är en android, och att Data inte ska avslöja hemligheten för henne. Här ställs alltså Data inför avsnittets stora moraliska dilemma: ska Data berätta för morsan att hon är en robot, eller ska han hålla det hemligt för att inte göra henne ledsen? Och här kommer avsnittets kärnrepliker:
DATA: I find I am having difficulty separating what would be best for her from what would be best for me.
TROI: What do you mean?
DATA: If she knew she were an android, we would have something to share. I would no longer be alone in the universe.
TROI: I know how much that means to you, Data, but at the same time, by telling her you’re robbing her of the one thing you’ve wanted all your life. To be human.
Jag tycker nog att Troi är lite hård mot Data, hans morsa har i alla fall fått pröva på att vara människa innan hon blev en android. Och för min del hade det där moraliska dilemmat gärna fått ta lite mer tid i avsnittet. Det är så pass intressant. Å andra sidan är jag positivt överraskad av den här trestegsraketen i stort. Det är ett ovanligt piggt manus för att vara den här säsongen av The Next Generation. Förresten, älskar fortfarande skådespelerskan Fionnula Flanagan som spelar Datas mamma, men att låta henne göra två olika gästroller under samma år – om än i två olika Star Trek-serier –är trots allt lite märkligt. Hon är dock perfekt i den här rollen.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 293 tv-avsnitt.
I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:
Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:
Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.
I det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.