The 37’s börjar med att Voyager upptäcker ZZ-tops gamla kärra drivande i rymden (okej, kanske inte exakt den, men något liknande). Sen får man in en SOS-signal på bilens AM-radio (tydligen var bilbatteriet fortfarande laddat efter 400 år). Och när man sen följer nödropet så hittar man en mystisk kryofryskammare med en massa människor från förr stående i frysboxar med glasdörrar. Bland annat en japansk soldat, en svart bonde och så då Amelia Earhart och hennes navigatör. När man tinar upp dem hamnar man snabbt i trubbel, för de där frysboxarna var tydligen en del av en helgedom för de människor som bor på planeten, ättlingar till de drygt 300 personer som Briorifolket kidnappade från jorden på 30-talet. Människor som hölls som slavar, innan de gjorde uppror och jagade bort sina förtryckare.

Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).

Vill man vara snäll skulle man kunna kategorisera det här avsnittet som levande historia. Voyager som historiebok, helt enkelt. Ett sätt att undervisa kidsen om Amelia Earhart och hennes gärning (men också hennes eventuella inblandning i den militära konflikten mellan USA och Japan). Är man lite mer strängt lagd  så skulle man lika gärna kunna säga att det här är ett av de pajigare avsnitten i serien, och en smått katastrofal inledning på säsong två. Jag pendlade väl lite mellan de här ytterligheterna, men tycker samtidigt att man hämtar hem avsnittet mot slutet. Då kretsar intrigen på nytt kring Voyagers egentliga premiss. Janeway tvekar mellan om Voyager och hennes besättning fortsätta sin ovissa resa hem, eller om man kanske ska stanna kvar på planeten (utan namn verkar det som) i Deltakvadranten, som ju också är bebodd av människor.

Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.

En lite skakig början på den andra säsongen, det här, vilket till viss del kan bero på att det här avsnittet spelades in under förra säsongen. Tydligen hade man laddat upp med reservavsnitt i skafferiet inför den andra säsongen. Tycker verkligen att Star Trek-skaparnas fixering vid Jordens historia ofta öppnar upp för pinsamheter, även om man på något nästan magiskt sätt lyckades undvika en akut skämskudde i det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 384 tv-avsnitt.