VOY: One Small Step. NASA-glorifierande om människan och utforskardriften.

På nytt ett första anslag i det här avsnittet som inte är kopplat direkt till Voyager (och inte utspelas på ett holodäck). Året är 2032, och vi får se hur ett rymdskepp från Jorden som befinner sig i omloppsbana runt Mars slukas av ett gigantiskt energifält. En händelse som senare blivit ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens utforskande av rymden. En sån där gåta som Chakotay och Paris tydligen legat hemma på pojkrummen och grubblat över. Vilken tur att de (och vi) i det här avsnittet äntligen får reda på hur det gick för den försvunne astronauten John Kelly.

Trots att Voyager är väldigt mycket av en rymdserie, så är ändå de mest ohämmade hyllningarna till rymdfart och äventyrslusta rätt sällsynta. Visst har rymdhistorien berörts i avsnitt som 11.59, och visst har Seven of Nine även tidigare kritiserat Janeway för hur minsta möjlighet till nya upptäckter och äventyr får henne att tillåta extrema omvägar och dröjsmål på vägen hem till Jorden. Men här fokuserar man mycket mer koncentrerat på sambandet mellan utforskandet av rymden och människans inneboende lust att upptäcka, studera och erövra. Kanske inte en jättestor överraskning, med tanke på namnet på avsnittet.

De där instinkterna drar nämligen igång när Voyager själva möter den där stora eldkulan från förr. Man undkommer att bli uppätna av elden och energierna tack vare att Seven of Nine har gammal Borgkunskap kring detta fenomen gömt i ett minneskort (ett tips som hon som vanligt inte ens får ett tack för). Men nära döden-chocken sitter inte i så länge. Chakotay inser att det här måste vara samma sorts eldklot som slukade Ares IV år 2032, och föreslår att man ska undersöka det närmare. Janeway håller med, medan Seven vill förstöra det. Här får hon då första uppläxningen kring det här med Stjärnflottans uppdrag att upptäcka och utforska, den här gången från Tuvok. Men det följs ganska snart av en liknande visa när hon försöker prata med Janeway. Seven of Nine tycker att det är vansinne att lägga energi på att försöka hitta Ares IV-modulen inuti det stora energiklotet.

SEVEN: Searching for the command module seems more sentimental than scientific. 
JANEWAY: I can’t argue with that. If scientific knowledge was all we were after, then the Federation would have built a fleet of probes, not starships. Exploration is about seeing things with your own eyes. In this case, we’re exploring the past. 
SEVEN: How will retrieving this artefact enhance your appreciation of history? 
JANEWAY: By making us part of it. In the same way that excavating the obelisks of ancient Vulcan, or finding the shroud of Kahless made those explorers a part of their history. Here’s the crux of it. As a Borg, you didn’t study the past, you ingested it. You’ve never really developed an appreciation for humanity’s history. Maybe this is an opportunity to do some exploring of your own. 
SEVEN: Are you ordering me to join this mission? 
JANEWAY: Let’s just say I’m encouraging you to volunteer.

Sedan följer Delta Flyerns resa till eldklotets centrum, där man finner ett helt stilla område, stormens öga. Här finns också Ares IV, nästan helt intakt. Trots en extrem tidsbrist så vill Chakotay att man ska bogsera ut hela det gamla rymdskeppet genom eldklotet. Det går åt helvete, dessutom pajar Delta Flyerns motorer. Varpå Seven blir mer eller mindre vansinnig på alla dumheter hon tvingats utstå. Först blir hon i stort sett medtvingad på ett uppdrag hon inte ens gillar, för att sedan bli fångad i eldklotets kärna på grund av Chakotays vurm för rymdfartsreliker.

Givetvis förändras allt under avsnittets gång. Seven transporteras över till Ares-farkosten för att hämta en reservdel. Väl där så lyssnar hon på loggrapporterna som astronauten i skytteln spelade in innan han dog. Hon blir väldigt distraherad, lite som när jag försöker skriva blogginlägg och kolla på tv samtidigt. Och när tiden även börjar ta slut för hennes uppdrag (den där eldbollen är tydligen på väg tillbaka in i subrymden), så tycker hon ändå sig ha tillräckligt mycket marginal för att ladda ner Ares IV:s loggar och se till att John Kellys lik följer med henne ombord på Delta Flyern. Även Seven har omvänts och uppskattar det här med äventyret och hjältemodet som är huvudingredienserna av erövrandet av rymden.

One Small Step är ett lite udda Voyager-avsnitt, med sitt programmatiska innehåll. Lite lustigt är det väl också att det här från början var tänkt som ett Chakotay-avsnitt, men som under skrivprocessens gång ändrade karaktär för att sluta som ytterligare ett avsnitt om Seven of Nine. Tror nog ändå att det var ett bra beslut. Hennes skepsis behövs som motvikt för avsnittets annars ohejdat nostalgiska budskap. Även om omvändandet av henne mot slutet av One Small Step på inget sätt förtar styrkan i förkunnelsen. Om inte Nasa var med och finansierade det här avsnittet, så borde de ha varit det.

För John Kelly, mannen på Ares IV, är nästan parodiskt pliktmedveten. Som när han tar bort kraften från de livsuppehållande systemen för att kunna fortsätta att samla in data några ögonblick till. Det där är kanske ett lite väl modigt sätt att möta döden på för att vara riktigt trovärdigt, eller ens dramatiskt intressant. Men Kelly fungerar förstås också som ett slags spegelbild för vad Voyager sysslar med. Långt borta från sin hemplanet fortsätter man att följa protokollet och samla in information. Trots att ingen ombord, varken på Voyager eller Ares IV, vet om de någonsin kommer hem igen.

Det här avsnittet är som gjort för att väcka starka känslor för oss som gillar rymdfilm, och man lyckas ganska bra. Men som vanligt blir jag lite irriterad över att ingen lyssnar på Seven. Hennes ifrågasättanden här är faktiskt helt motiverade, och hon borde snart få slippa att hela tiden få en klapp på huvudet och få höra att hon skulle förstå det där om hon var lite mer “mänsklig”. Däremot väldigt nöjd med att man här ansträngt sig för att hitta ett nytt sätt att strukturera storyn på här. Även om det finns vissa likheter med Equinox, i bägge avsnitten är ju veckans alien en människa, även om han den här gången kommer från det förflutna.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 618 tv-avsnitt.

The Royale. Det som är precis som ett holodäckavsnitt utan att vara det.

tng royale 6
Det här avsnittet må utspelas på en främmande och obebodd planet, men egentligen följer det exakt principerna för TNG-subgenren Holodäckavsnitt. Ja, till och med sub-subgenren Trubbel på Holodäck-avsnitt. Det vill säga, våra hjältar hamnar i en illusion, en konstgjord värld där personer och miljöer är fabricerade av en dator, men där Enterprisebesättningen fortfarande kan råka illa ut och skadas om saker och ting vill sig illa. Det vill säga exakt som i avsnitt som Elementary, Dear Data och The Big Goodbye. Som om jag skulle låta mig luras av en sån enkel fint som att förlägga handlingen till en annan planet!

tng royale 7Eventuellt skulle man också kunna sortera in detta avsnitt i ytterligare en kategori, Billigt med befintliga kulisser-genren, ofta använd under inspelningen av originalserien med avsnitt som utspelades i till exempel westernmiljöer eller på Jorden under 60-talet. Kanske skulle man också kunna sätta en korsreferens till den ofta förekommande kategorin Enterprise stöter på rester av en avancerad civilisation men får ingen kontakt. Fast efter att ha läst på lite i mitt exemplar av The Star Trek The Next Generation Companion inser jag att den viktigaste klassificeringen nog är Avsnitt där manusförfattaren valt att ta bort sitt riktiga namn i eftertexterna. Författaren Tracy Tormé var knäckt över hur hans surrealistiska manus förvandlats till något humorlöst med minimal budget och valde att låta sin pseudonym Keith Mills ta åt sig äran för det här avsnittet.

tng royaleDet mest innovativa med The Royale är att man strösslat in en del fakta om Jordens historia i manuset. Hela avsnittet börjar ju med att man hittar vrakdelar från ett gammalt Nasa-rymdskepp från Jorden. Vi får också reda på att  USA ska bestå av 52 stater mellan 2033 och 2079. Och att Nasa tydligen återgår till sin gamla avlagda 70-talslogga i framtiden – för hur förklarar man annars att ett skepp som lämnar Jorden en bra bit in på 2000-talet har en logga som byttes ut 1993? (Här kan du förresten läsa mer om Nasas logotypsbyten – från köttbulle till orm till köttbulle igen).

The Royale är ett anonymt mellanavsnitt (inte ens uruselt på ett intressant sätt) som inte ens manusförfattaren vill kännas vid. Inte jag heller, egentligen.

Betyg: 3/10 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 12/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 140 tv-avsnitt.