Från ett ganska briljant avsnitt av The Next Generation till en sunkig upplaga av Deep Space Nine. I The Storyteller kretsar handlingen på nytt kring bajoransk vidskepelse och religion, den här gången handlar det till och med om rena rama trolleritricksbluffen. Befolkningen i en liten by hotas varje år av ett monster, Dal’Rok, som under fem dagar uppstår som ett ovädersmoln på himlen för att förstöra byn. Enda sättet att besegra monstret på är när byborna enade skrämmer bort det med telepati. Haken är att monstret på något vis är skapat utifrån bybornas egna rädslor, och kan spränga byn i tusen bitar om inte byborna lyckas med att skapa en telepatisk front tillsammans. Men var kommer monstret ifrån? Jo, det har byns andlige ledare, siharen, skapat genom magi eller någon liknande process som vi inte får reda på särskilt mycket.
Det här sättet att ena byn på har funkat skitbra jättelänge, men så ligger byns andlige ledare för döden, och en efterträdare måste väljas. Lite oväntat väljer den skäggige siharen O’Brien som sin efterföljare. Nu är det upp till honom att få byns befolkning att skapa en telepatisk våg, och det fungerar förstås inte.
Bajoransk mystik är tydligen en effektiv genväg för manusförfattarna till Deep Space Nine. De behöver inte ens skriva en lång dialog av technobabble för att förklara hur märkliga saker som en Dal’Rok uppstår. Det räcker med att någon har en skärva från en sån där magisk orb som förekom i seriens pilot för att ett molnmonster ska manifesteras på himlen. Inte ens i originalserien sysslade man med sånt här nonsens, och det hjälper ju inte direkt det här avsnittet att även b-handlingen mest består av trams. I den blir ferengipojken Nog och befälhavare Siskos son Jake betuttade i en bajoransk tonårstjej som är på rymdstationen för att förhandla om en gränsdragning på planeten. Eftersom hennes föräldrar dödades av cardassierna är det nu hon som ska föra sitt folks talan. Och genom några tafatta råd lyckas de förvandla henne till en skitbra förhandlare.
Om man verkligen anstränger sig för att se något positivt med det här avsnittet så kan man ju hävda att det innehåller en nödvändig fördjupning och orientering kring livet på Bajor. Mycket lite av handlingen i Deep Space Nine så här långt har ju handlat om livet på planeten som just blivit av med en ockupationsmakt. Just därför blir väl också besvikelsen för mig extra stor när allt man har att komma med är påhittade molnmonster och en pubertal kärlekshistoria.
Betyg: 3/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 14/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 262 tv-avsnitt.
Kai Opaka dyker oanmäld upp på Deep Space Nine. Hon låtsas att det är ett studiebesök, men har en dold agenda. Hon lyckas relativt enkelt manipulera Sisko att ta med henne på en sightseeingtur genom maskhålet, men eftersom hon kryptiskt muttrar om en vagt formulerad profetia förstår vi att hon har något annat i kikaren. Tydligen ska hon möta sitt öde någonstans i gammakvadranten. Hon gör det på en märklig straffkoloni på en måne. En planet som länge lidit av eviga krig bestämde sig för att iscensätta ett oändligt krigsspel på den där månen som ett avskräckande exempel. Där finns två arméer som utkämpar ett slag utan slut, de kan nämligen inte dö. Någon form av elektroniska molekylära enheter återupplivar nämligen soldaterna varje gång de dött. Lite som det simulerade kriget i originalseriens 
Det här var ett rätt så rörigt avsnitt, som mest verkade ha uppkommit för att man ville knyta ihop tråden med Kai Opaka från pilotavsnittet. Någonstans på vägen verkar manusförfattarna ha villat bort sig. Trots det välmenande temat – krig är dåligt – så var jag extremt ointresserad av det här avsnittet, inklusive Nana Visitors överspelade psykodramasammanbrott där hennes rollfigur Kira skulle acceptera våldsamheten inom sig, eller vad det nu var de sa.