Från början var jag helt säker på att Retrospect var ett metoo-avsnitt. Kanske till och med en episod som man skulle kunna lyfta fram som en föregångare till dagens upprop, debatt och offentliga samtal på ämnet. Jag hade ju i förväg förstått att det skulle handla om att Seven på något sätt skulle känna sig attackerad av en vapenhandlare, Kovin, och att ord skulle stå mot ord kring vad som egentligen hänt mellan dem. När sedan den där vapenhandlaren i en av de första scenerna ställer sig extremt nära Seven när hon ska göra någon form av konfigurering i maskinrummet så blev ju inte de där vibbarna svagare, direkt. Inte heller när Sevens respons blir att ge honom en rak höger. Men kanske var det samtiden som styrde min läsning av scenen, för Retrospect är snarare en Thomas Quick-liknande historia i rymden. Det handlar om fejkade bortträngda minnen som lockas fram av en överentusiastisk psykolog.
Psykologen ifråga är hololäkaren, som på egen hand uppdaterat sig med lite grundläggande psykologiska verktyg och drivrutiner. När han ska undersöka Seven så är hon osedvanligt uppstressad. När han till exempel ska lägga henne på britsen för en behandling så utlöser det något så okarakteristiskt som en ångestattack. Hololäkaren blir sedan misstänksam när han upptäckter ett ämne som indikerar en minnesblockering hos Seven. Det är något lurt här, helt enkelt. Han använder sina nyvunna kunskaper om psyket för att lotsa Seven genom sina minnesfragment och får snart utdelning. Hon börjar berätta om när hon och Paris besökte Kovin för några dagar sedan, och hur hon blev drogad och fastspänd när Kovin och hans hejdukar utvann borgska nano-sonder ur hennes blod.
Det hela utvecklas snabbt till en officiell utredning, och när man hittar aktiva nanopartiklar i Kovins labb så börjar han skrika något om att utredningen är riggad, och flyr därifrån. Voyager försöker jaga ifatt Kovin, men en vapenhandlares privatplan är inte direkt hjälplöst i en eldstrid. Inte ens mot Voyager. Under tiden som man jagar Kovin så dubbelkollar man bevisen – som visar sig varken styrka eller motsäga Sevens historia – sonderna skulle lika gärna kunna komma från ett vådaskott, som Kovin hävdat. Man försöker anropa vapenhandlarens skepp för att förklara det, men det är ju inte som att han tror att det där är något annat än ett trick för att få honom att överlämna sig.
När Kovin på nytt försöker beskjuta Voyager blir hans skepp överbelastat, och sprängs i bitar. “Oj då”, tänker man på Voyager. Reagerade man för snabbt och ogenomtänkt när man började jaga Kovin? Drev man honom i döden, till och med? Genast verkar det som om alla nu dömer ut Sevens historia som rena fantasier. Medan hon själv blivit manipulerad av hololäkaren att känna ovanligt mycket ilska, kränkthet och revanschlystnad på grund av minnena – som nu alla säger inte är verkliga. Jag satt förgäves och väntade på en sista twist eller upplösning här. Den kom aldrig. Ingen ifrågasätter varför en oskyldig man hellre väljer döden än en rättegång. Seven bara måste ha fel – den här gången också. Är det bara jag, eller börjar hon bli Voyagers mobboffer?
När jag läser på om avsnittet efteråt så visar det väl ändå sig att mina metoo-associationer inte var helt ogrundade. Så här står det på Memory Alpha, till exempel:
I initially had my concerns,” Fuller explained, “because we were trying to distinguish it from a TV movie about date rape [….] We […] removed the sexual elements.” Fuller believed that the turning point for the story’s development was the addition of The Doctor to the plot.
(…)
Ultimately, Bryan Fuller believed that he and Lisa Klink had successfully differentiated this episode from a television movie about date rape, and that the decision to remove the sexual aspects from the script had been made “wisely”. He said, “I think it succeeded […] and I think it’s a solid episode.
Tanken var alltså att göra ett avsnitt som handlade om False Memory Syndrom, men då inte om sexuella övergrepp. Samtidigt som man i regin och själva upplägget nog ändå till en början velat spela lite på publikens förväntningar om att det skulle handla om sex. Resultatet blir hur som helst raka motsatsen till ett metoo-avsnitt. När man just nu pratar mycket om offrets utsatta situation och hur svårt det är att ens komma fram och berätta om saker som hänt – vare sig det gäller den nu aktuella Michael Jackson-dokumentären till andra vittnesmål – så är det här alltså raka motsatsen. Intressant att se hur tidsandan skiftar.
Fenomenet med hur falska minnen och erkännanden kan manipuleras fram har stått i centrum för två stora rättsskandaler i Sverige de senaste åren – i såväl Thomas Quick-fallet som Fallet Kevin. Men det här avsnittet lyckas inte riktigt ge någon aha-upplevelse kring det komplexa system som är våra minnen. Kanske för att det är mer fokus på hololäkaren än Seven i den här storyn. Intrigen blir också extra oklar just i en tv-dramatisering där vi ju faktiskt får se Sevens minnen i bilder. Visst är de lite förvrängda och skumt ljussatta – men samtidigt så detaljerade att man som åskådare undrar mycket över deras ursprung, även efter att man fått veta att de antagligen inte var sanna. Något som bara i förbifarten förklaras med att “Seven sett så många assimileringar när hon var borg”
Även om vissa hyllar det här avsnittet för dess “öppna” slut, och att man inte vet vem som har rätt om vad – så tycker jag att det är ganska tydligt att intrigen handlar om att det är Seven som är manipulerad till att fabricera traumatiska minnen. Mina främsta invändningar är också hur Seven of Nine lämnas i sticket som rollfigur i det här avsnittet. Inte bara är hon någon som tidigare agerat självsvåldigt och bryter mot regler och direkta order, nu är hon också någon som fabulerar ihop historier om övergrepp. Någon förklaring till varför hon gav Kovin på käften får vi inte, och inte heller särskilt mycket i förmildrande omständigheter kring varifrån de där minnena egentligen kom. Kontentan med avsnittet blir istället att Seven of Nine ska lära sig den mänskliga känslan och egenskapen skuld. Men medan holodoktorn ändå peppas av Janeway för att fortsätta sin utveckling som individ så lämnas Seven bara i den där gropen av ångest. Tack och hej, liksom.
Betyg: 3/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 535 tv-avsnitt.
Tydligen har Janeway börjat extraknäcka som interstellär kryssningskapten, eller hur ska man annars kunna tolka att hon i Remember låter några passagerare från en Enaransk koloni följa med på Voyager på resan till deras hemplanet? Tydligen går det mycket fortare med Voyager än med deras egna skepp, hävdas det. Mycket tyder i och för sig också på att det kan vara fråga om en ren affärsresa. Janeway verkar supersugen på att sluta handelsavtal med Enaranerna, en civilisation som på många sätt verkar dela Federationens grundvärderingar.
Bland annat verkar dejtingkulturen vara gemensam. Harry Kim tvekar inte att utnyttja att Voyagers högst begränsade dejtingpool nu fått ett välbehövligt tillskott. Även för B’Elanna Torres skapar de nya passagerarnas närvaro nya erotiska möjligheter. På nätterna har hon börjat ha extremt realistiska sexdrömmar, där en och samma man återkommer natt efter natt. Men drömmarna verkar inte vara slumpartade. Torres upplever en stark förälskelse när hon träffar dröm-mannen, och för varje möte så utvecklas deras kärlekshistoria kronologiskt. Så småningom börjar drömmarna också ta över hennes liv på dagen, hon svimmar helt enkelt av och försvinner in i drömvärlden en stund. Men de där svimningsanfallen gör förstås att drömmarna går från att vara oskyldiga till något som måste rapporteras vidare till Janeway.
B’Elanna lyckas till sist identifiera vems minnen det är som hon fått, en äldre Enaransk kvinna som vill överföra sina hågkomster som ett slags testamente. Ett sätt att bevara sanningen om Enarans mörka historia, händelser som ingen vill prata om på planeten idag, de deporterade dog nämligen när de kom till sina nya hem. I praktiken var deportationerna ett slags folkmord. Inte heller den gamla kvinnan stod utan skuld, hon angav sin pojkvän och stod och jublade i folkmassan när han avrättades. Det sista minnet hinner precis överföras innan den gamla kvinnan dör.
Janeways avfärdande är dock ett mjukt sådant, och efter B’Elannas vittnesmål avbryter hon de planer på handelsutbyte som fanns med Enaranerna. Hon tipsar också Torres om att undersöka om någon av de enaranska passagerarna skulle vara intresserade av att överta den gamla kvinnans minnen från Torres. Så får det förstås bli, och det är givetvis Harrys tillfälliga flickvän som ställer upp (vi kanske kan kalla henne Forum för levande historia i fortsättningen).
Remember är ett avsnitt med ett budskap. En berättelse om vikten av att hålla historia levande och att samhällen, folk och civilisationer inte ska (eller kan) sopa sina mest skamfyllda historiska ögonblick under mattan. Detta budskap förpackas genom en minnes-trope som Star Treks upphovspersoner verkar vara omåttligt förtjusta i Av de sex första avsnitten i den här säsongen av Voyager är det här det tredje som på olika sätt handlar om minnen. Nu är det här i och för sig en omarbetad version av ett gammalt manus. Från början var den här storyn tänkt för The Next Generation, och att det var Troi som skulle plocka upp de där minnena från förr, vilket eventuellt är lite mer logiskt.
Den här gången agerar Enterprise kollektivt färdmedel åt en grupp ullianer. En märklig ras vars specialitet är att fiska upp sedan länge bortglömda minnen. De reser runt i galaxen och gör djupläsningar av hågkomsterna hos olika planeters befolkningar för att sedan kunna sammanställa det hela i ett museum. Ett slags extremversion av gräv där du står-principen, helt enkelt. Men Ullian-patriarken Tarmin verkar mest tycka att det är häftigt att använda sin förmåga som ett partytrick. “Jag ska hämta upp minnen av din första kyss”, föreslår han doktor Crusher, men hon liksom de andra av de mer kända rollfigurerna i serien avböjer alla erbjudanden om att få tillbaka sina förträngda minnen. Dessutom märker vi att det där insäljandet egentligen är emot ulliansk tradition – man får inte truga sig in i någon annans hjärna, utan allt måste bygga på frivillighet.
Ganska snart märks det att det finns en konflikt mellan Tarmin och hans son Jev. Men sonens plan på hämnd på pappan är verkligen avancerad. Han planterar minnen hos andra, och får det att se ut som om pappan är ansvarig. Det obehagligaste är att han börjar med att skapa ett våldtäktsminne hos Troi, precis efter att han flirtat med henne i hissen. Creepy är ett understatement.
Jag gillar de här avsnitten, som man väl skulle kunna påstå utgör en hel undergenre (eller är det snarare rentav huvudgenren?). Avsnitt som går ut på att det dyker upp aliens som har en förmåga eller kraft som på olika sätt ger nytt perspektiv på mänskligheten. Den här gången med subgenretillhörigheten “med stora krafter krävs stort ansvar”, ungefär som Spidermans gamla devis löd. 
Det här är också tredje avsnittet i rad där Troi mer eller mindre står i fokus, även om hon i det här fallet mer är ett klassiskt kvinnligt offer än en drivande karaktär i dramat.